Krönika

Jag är uppvuxen med hip hop-musiken. Jag älskar den av hela mitt hjärta. Jag vet också hur stigmatiserad den är. Hur den inte ges samma utrymme och samma erkännande som andra genrer. Därför är det svårt för mig att kritisera den. I synnerhet för att jag inte vill ge föda åt rassarna.

Jag kom med tåget till Stockholm från högskolan i Västerås runt halv sex på kvällen. När jag kom hem till Tensta träffade jag två bekanta. De frågade om jag ville följa med dem till en ceremoni, som anordnats till minne av att en ung man blivit mördad. Jag följde med dem till en lokal där många kvinnor från hela Stockholm hade samlats. Kvinnorna sörjer för sig, och männen för sig, i dagarna tre. Jag tog av mig skorna och och satte mig på golvet. För det är en traditionen att sitta på mattor på golvet, men man kan sitta på stolar också om man vill. I köket ordnades med förtäring, skålar med popcorn och dadlar. Det fanns också ett speciellt kaffe med ingefära, som man oftast dricker vid minnesstunder och andra ceremonier. Oftast är det en kunnig i islam som föreläser om hur man går vidare när man förlorat en anhörig. De ger ett psykologiskt perspektiv. Vilka säljer vapen till de här unga killarna? Vi som satt där var alla mammor. Alla var ledsna och hade en känsla av hjälplöshet. En av mammorna fram till mig och frågade varför våra pojkar blir skjutna. “Hur länge ska detta pågå? Varför gör…