För vem står dörren öppen?

Så stod de där, de som fått ansvaret att bilda landets regering. Leende och blåklädda redogjorde de för SD:s politik, som nu ska bli landets.

Rinkebystråket, en torsdagskväll

Efter senaste sammanträdet i Rinkeby-Kistas stadsdelsnämnd tar jag en kort promenad innan jag går till tunnelbanan för att åka hem. 

”Mamma, måste vi packa nu?”

”Mamma, måste vi packa nu?” Så frågade sonen till en av mina vänner. Så känns det när 20 procent, var femte röstberättigad i det här landet, vill kasta ut människor födda i en annan del av världen.

Årets valrörelse skrämmer mig

Val 2022. Jag skulle kunna återanvända min krönika från valet 2018. Då hade jag rubriken ”Jag står inte ut”. Känslan är densamma idag.

Som en enda stor SD-annons

Vissa saker förändrar en i grunden. Jag glömmer aldrig att jag såg på världen, på relationen mellan kvinnor och män, på ett annat sätt sedan jag läst Kvinnorummet av Marilyn French i slutet av 1970-talet. Jag fick som ett par nya glasögon, som jag sedan dess aldrig tagit av mig.

”Och det kommer en dag, då det blir än värre…”

Jag läste en insändare i den stora morgontidningen som inte gav mig någon ro. Jag klippte ut den (ja, jag tillhör de 28 procent som fortfarande även läser på papper) och hade den liggande på skrivbordet.

Vem blir förvånad över hatet?

Jonas Hysing, den nationella kommenderingschefen för polisoperationen under Paludans turné, säger att han är ”förvånad över med vilken kraft och hänsynslöshet” som våldet riktade sig mot polisen. Jag är inte förvånad. Inte alls.

Har hela världen blivit galen?

När jag går mot tunnelbanan passerar jag kön utanför Migrationsverket i Sundbyberg. Jag åker till Rinkeby och när jag stiger av blir det lättare att andas. Tack gode Gud för att jag arbetar med lokaljournalistik.

Moderaterna säger en sak, men gör tvärtom

”Civilsamhället och föreningslivet är avgörande, inte minst i arbetet för att bryta utanförskap, förbättra integrationen och bidra till ett Sverige som håller ihop. Politiken ska skapa goda förutsättningar i stället för att begränsa eller detaljstyra.”

En alldeles vanlig biljettkontroll på buss 179

Första gången jag såg det hända var före pandemin. Jag hade tagit bilen till Rinkeby, vilket jag mycket sällan gör, och körde ner från centrum mot Rinkebysvängen.