”Hon är en legend”, hörde jag på Tensta Konsthall, när Vaginal Davis anlänt i lördags för en heldag med performance art. Låt oss kalla den formen för teater, fast mer konst – eller konst, fast lite teater. Den håller till i muséer och konsthallar, och Davis finns hela hösten på Moderna Muséet och på Moderna Dansteatern. Båda ligger på kulturstinna Skeppsholmen – ett riktigt kulturgetto?
Vaginal Davis är ett taget namn av ”en av grundarna till queerpunk-underground-rörelsen i födelsestaden Los Angeles på 1980- och 90-talen, innan hon flyttade till Berlin 2005 för att spela en ledande roll i det queerkulturella livet i den tyska huvudstaden”. Hos Davis möts ”punk och glamour, queeraktivism, racial justice”.
Konsthallens chef Cecilia Widenheim och Moderna Museets programchef Hendrik Folkerts bjöd på också på workshop, reading och flera internationella performance acts. 100 kr i entré var billigt, och tänkt så. Hela projektet var möjligt tack vare bidrag från Andy Warhol Foundation, världskändis i konceptuell konst, där konsten ska vara mer idé än utförande. Hans idé var att ta typiska US-produkter och kopiera dem som konst. Han blev både rik och berömd på att imitera burken Heinz tomatsoppa 32 gånger på en duk. Ytligt och djupt samtidigt, om man vill.
Publiken var ett hundratal personer från alla håll i stan, många så tatuerade med budskap att de framstod som anslagstavlor, no offense. De var helt i symbios med de uppträdande. En del var själva performance artister och många i publiken personliga vänner. Publiken utgjorde uppenbart en community som umgicks, trivdes och kände sig både hemma och trygga i soliga Tensta.
Att lyckas locka hit en typisk innerstadspublik, typ från Södermalm! Bravo, konsthallen! Och publiken, att göra resan genom ett segregerat Stockholm för att hitta hit! Också ett stort bravo!
En performance act recenserar man inte. Man tar den till sig eller avvisar den. På konsthallens hemsida ges info och bilder åt vilket håll inslagen gick.
Kulturen i innerstan håller till i gamla fina byggnader, svåra ta sig fram i med sina tunga dörrar och många trappsteg upp, men perfekta sittplatser när solen skiner. Till kulturen i innerstan donerar rika för att de i innerstan inte ska behöva lämna sina kära kvarter för kulturupplevelser och de själva få en plakett på väggen.
Välkända tenstabon Gregor Wroblewski ville att kultur som i innerstan skulle få plats i Tensta och lyckades få garaget under Matvärlden omgjort till Tensta Konsthall. Men den konst som han fick hit tyckte de på Kulturhuset och kulturborgarrådet i Stadshuset inte passade Tensta. Ingen kulturelit från innerstan skulle behöva åka ut till ett utsatt område. Topparna intrigerade, fick bort Gregor och tog sedan själva över konsthallen. Lätt gjort eftersom de hade pengarna! En ”mediaffär” följde, glömd idag. När Vaginal Davis med fullt program dök upp i lördags var det som om konsthallen gått tillbaka till innan Gregor jagades iväg.
Kärnan i all segregering och tydligt inom kulturen är att var och en ska hålla sig på sin plats. I alla tider har det i svenska städer och bruksorter funnits ”utsatta områden” där fina i samhället aldrig satte sin fot. Järva är alltså inget nytt. Ändå håller något på att hända här.
Med Campus Tensta och nystartade aktivitetshuset Tensta Träff, med Tensta Tower och Blå Husets teaterscen, med Kulturskolan och flera studios, samt inte minst Eggeby Gård, så spricker segregeringen så sakta. Lägg till Folkets Husby, nu med på Stockholmskartan vad gäller events.
Inte uppenbart för alla i innerstan, men det produceras alltmer kultur från Järva som finns ute på marknaden. Nyhetsbyrån Järva förmedlar det ibland. Hur mycket utländsk valuta drar den kulturen in? Mer för varje år! Ändå råder i de politiska leden den nedsättande synen att kultur i Orten bara kostar?
Nu gäller det förstås att fler från Järva tar T-banan till innerstan för kulturen. Så kommer både utbudet att öka här och kulturen härifrån att nå ut. Heldagen på konsthallen fungerar som ett bra exempel på tvärförbindelser i kultur.
Stadsdelen Järva har en kultursamordnare och Stadshuset en kulturdirektör. Tyvärr hörs därifrån mest tystnad. En stadsdel med snart 100 000 innevånare vinner mycket på just en samordning. Helst ingen pladdrig utredning, men en öppen kartläggning och plan för hur resurser bäst används för både Järva och hela stan, kunde det inte vara ett första steg? Samtal och samordning med och mellan de som hanterar dessa resurser som ett nästa steg. Varför dröja med det?
Karl-Gustav Köhler