Alex Bwambale har sedan unga år varit en känd boxare från Tensta. I år fyllde han 25 och han har gått mer än hundra boxningsmatcher. Han har bland annat tagit guld i senior-SM och varit i Dakar för att tävla i OS kvalet.
Alex är född i Sverige, men hans föräldrar kommer från Uganda. Under sin karriär har han representerat både Sveriges och Ugandas landslag. Nu har han har valt att lägga handskarna på hyllan för att fokusera på sina studier. Vi bestämde en träff en lördagsförmiddag på ungdomscentret Grottan där han jobbar på helgerna.
När började du boxas?
– Jag började boxas vid tio års ålder, 2007. Tanken var egentligen inte att jag skulle börja boxas, men allting i livet händer av en anledning. På den tiden spelade jag basket och fotboll. Jag blev introducerad till boxningen av pappa, hemma i vardagsrummet. Dessutom hade jag en fritidsledare på skolan som brukade komma med boxningsplattor, vi brukade slå jämnt på dem. Jag tyckte att det var häftigt och hakade på det direkt.
När började du boxas seriöst?
– Seriöst skulle jag säga att det var i 12-13-årsåldern. Det började som en hobby, men sedan märkte jag att jag var väldigt duktig. Det började gå bättre och bättre så jag gav det en chans.
Drömde du om att bli professionell boxare?
– Ända sedan jag började och gjorde karriär på det, så ja. Men barndomsdrömmen var inte att bli boxare, det bara blev så.
Vad tyckte familjen om att du började med boxning?
– Familjen gav mig väldigt mycket stöd, alla tyckte om att jag höll på med boxning, alla förutom mamma. Mamma tyckte att det var bra att jag gjorde något med mitt liv, men hon tyckte inte om att kolla på mina matcher. När jag hade matcher i Stockholm så kom hon aldrig och det är förståeligt, jag ville inte heller att hon skulle vara där. Men familjen var stolt över att jag boxades.
Är det några speciella personer som har stöttat dig under din karriär?
– Ja faktiskt, det är flera. Tonton Semakala var min första tränare, Vatche Wartanian min assisterande tränare och Christian Lindgren. Det är de tre som jag har haft under min karriär, de har varit väldigt stöttande och tagit mig till andra nivåer. Men först och främst är det Gud som alltid finns i hjärtat, jag är troende och Herren har alltid funnits vid min sida i bra och dåliga dagar.
Vad var dina förväntningar och ditt mål?
– Mina förväntningar var att jag skulle bli bäst i Sverige och sedan erövra världen. Det var en bild jag hade i huvudet. Jag ville bli världsmästare i proffsboxning och kunna leva på sporten. Det var den största drömmen.
Vilken har varit din tuffaste motgång?
– Jag har haft många motgångar, jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men det var när jag blivit senior. För dem som inte vet så finns det olika nivåer i boxning, diplom ungdom, junior och senior. Diplomboxning är från åtta till 15 år, då man får boxas, men inte knocka. Då utgår de från din teknik, ditt fotarbete och hur du försvarar dig. Från 15 till 16 år hamnar du i en kategori som kallas ungdom och där får du börja knocka. Junior är från 17 till 19 år, där får du också knocka. Det är förberedelsen för den riktiga boxningen, vilket är seniornivån. Där börjar man från 19 och upp till 40 år.
– När jag började som senior så började det bra. Men det var ändå en tuff utmaning för att jag hade inte växt klart i kroppen, mycket var nytt, dem jag mötte hade många fler meriter i bagaget och jag var en nykomling. Man fick kämpa sig fram, det var inte lätt.
I vilken viktklass kände du dig som bäst?
– Det måste nog ha varit 81 kilo. Till skillnad från 91 kilosklassen hade jag en riktig lätt tungviktskropp. Jag var väldigt snabb, hade en extremt bra jabb, vilket kan vara en nyckel i boxning. Jag hade bra fotarbete, min teknik var bra, jag hade erfarenhet sedan tidigare och visste var jag skulle röra mig och hur jag skulle slå.
Minns du din tuffaste match?
– Ja faktiskt. Jag skulle inte säga att det gick bra, men jag skulle inte heller säga att det gick dåligt. Det var under VM 2019, jag skulle möta en kuban. Han var dubbel världsmästare och var några år äldre än jag. Han hade mycket mer erfarenhet. Jag hade svårt att träffa honom, men jag gick ändå fram och försökte att göra mitt yttersta. Men tyvärr så gick det inte som planerat.
Om du fick välja en annan sport, vilken annan sport hade du sysslat med?
– Jag gillar många sporter, men jag tror nog att det skulle ha varit fotboll, eller kanske basket.
Hur har boxningen format dig som person?
– Boxningen är min identitet, det är den som har visat mig vad disciplin innebär. Boxningen har visat mig att jag kan uppnå vad jag vill i livet, bara jag vill. Den har gett mig en stark mentalitet, styrka och massa positiva grejer. Mycket av det har påverkat min vardag, jag använder min boxningsmentalitet som gör att jag bara kutar rakt fram oavsett hur många gånger jag faller. Den har gett mig väldigt mycket och format mig till den jag är idag.
Du har jobbat på en boxningsskola och haft bootcamp för ungdomar. Varför tror du att det är viktigt för ungdomar att vara sysselsatta?
– Jag kan ta mig själv som ett exempel, om jag inte hade börjat boxas hade risken varit stor att jag började med andra aktiviteter som inte hade varit bra både för min hälsa och för dem jag älskar. Självklart så beror det på vad man väljer att göra som människa, men för mig är det viktigt att ungdomar har en sysselsättning. Det är bra att de vet vad de ska göra efter skolan, så att de har något att se fram emot inför morgondagen. En aktivitet som ger dem har ett mål och hjälper dem att hålla sig fokuserade. En hobby kan ändra en människa på många sätt, genom att lyckas i sporten, kan de få ett kontrakt med en skola eller ett universitet utomlands, och kan både plugga och jobba.
Du har fått flera priser och blev årets idrottsprofil på Förortsgalan 2019. Vad anser du vara viktigt hos en förebild?
– Det som är viktigt hos en förebild är att man bryr sig, att man bryr sig om den yngre generationen. De ser upp till dig och du kan vägleda dem och du kan vara en stor anledning till varför de inte hamnar snett. Du kan inte hjälpa alla, men man kan alltid göra sitt yttersta.
Vad gör du nu?
– Just så håller jag inte på med boxning längre. Jag pluggar på Södertörns högskola, till grundskolelärare. Målet är att bli idrottslärare, jag jobbar även i simhallarna i Husby och Tensta, och på helgerna på fritidsgården. Jag lade boxningen åt sidan för att jag kände att det inte var något som jag kunde försörja mig på. Jag behövde hitta andra alternativ som till exempel skolan och jobb för att få igång ”hjulet”. Jag får se om det blir någon ”comeback” om några år efter skolan. Jag vet inte hur det kommer att bli, men man kan aldrig veta vad framtiden för med sig.
Emilio Reyes
