Bortom mammas gata, epilog: Jag måste lära mig leva med rädslan

Efter allt som hänt är jag tvungen att börja om. Den här gången är det inte lika lätt som första gången. Då var jag optimistisk och orädd. Nu är jag trasig och skör.

Efter hotbilderna och rättegångarna hamnade jag en tid i en tyst tillvaro som producent på Striptease. Förra året fick jag chansen att återigen dyka upp i tv-rutan. SVT Göteborg var modiga nog att erbjuda mig programledarjobb i en serie om det svenska språket. ”Som sagt” producerades av en liten redaktion med små resurser och stort engagemang. Det var ett lärorikt uppdrag och jag stod verkligen på tå för att göra ett bra jobb. Programmet blev uppskattat av både språkvetare och språkintresserade, men det trillade dessvärre mellan stolarna i den allmänna villervallan på SVT och lades ner. Och därmed satt jag återigen utan meningsfulla arbetsuppgifter.

Annons:

Då bestämde jag mig för att lämna SVT och börja frilansa. Det var inte självklart att ta klivet ut i ovissheten och återigen inte veta om jag skulle få mat på bordet. Ändå var det en lättnad. Hellre fattig och med värdigheten i behåll än att sitta och rulla tummarna i väntan på månadslönen. Nu skulle jag för första gången på länge ha full frihet att följa min egen väg. Lägga min tid och energi där den skulle kunna göra mest nytta. På mina egna villkor. Och så blev det. Den senaste tiden har jag ägnat åt att resa, studera, föreläsa, leda och medverka i debatter, delta i Demokratidelegationens arbete, starta kvinnojourer och förortståg, skriva artiklar och inte minst den här boken.

Om jag saknar TV-livet? Givetvis. Jag älskar journalistiken och i synnerhet tv-mediet som är magiskt i den bemärkelsen att det krymper världen och för människor närmare varandra. Men det finns också andra sätt att vrida världen åt rätt håll och jag hoppas kunna finna nya vägar att kanalisera den kraft och kreativitet jag bär på.

Hoten har minskat med tiden och jag placerar numera enstaka främlingsfientliga brev i en pärm med etiketten ”historiska dokument”. För ett tag sen fick jag dock ett brev från Rikspolisstyrelsen om att jag finns med i ett nazistiskt register som Nationalsocialistisk Front (NSF) upprättat. I utdraget fanns alla mina personuppgifter och tidningsartiklar där jag tar ställning mot rasism. Under en period ringde det ständigt på min hemtelefon, flera gånger varje natt, och när jag svarade var det tyst. Det är den där smygande terrorn och ovissheten som är svårast.

Det är ensamheten i utsattheten och att man inte vet vem man ska vända sig till. Rädslan kryper in under skinnet och man vet inte hur man ska kväva den. Jag har förlikat mig med tanken att jag måste lära mig leva med rädslan. Det kommer alltid att finnas folk som vill mig illa. Jag har lärt mig hantera det. Nu använder jag rädslan som motor, inte som broms. Jag slåss. I svettiga källarlokaler tränar jag kampsporter tillsammans med kompisar från förr.

Sverige är ett bra land att leva i. Jag älskar Sverige, mitt nya hemland. Det är därför jag kämpar. Kampen mot rasism är kampen för Sverige. De som älskar vårt land arbetar för att det ska bli bättre.

När jag reser runt i landet möter jag många som jag. De finns där ute. Tusentals själar som vrålar och våndas efter kärlek och respekt. De törstar efter den kärlek och respekt som de aldrig har fått. Jag anser, och jag kräver, att Sverige öppnar sina armar för alla sina barn.

Sen jag föddes har jag fått höra att jag är stark. Ändå har ingen känt sig svagare än jag. Jag kastades i främmande vatten och tvingades simma motströms.

Ibland har jag sugits ner av obevekliga centrifugalkrafter tills mina fötter slagit i botten. I sådana lägen finns det inget annat att göra än att stanna upp en stund, ta sats och flyta upp till vattenytan igen. Som jag har kämpat för att hålla näsan över vattenytan. Visst har jag blivit trött ibland men det har gett mig starka armar. En del av mina vänner drunknade i det kalla vattnet. De som fortfarande slåss där ute kan jag slänga ut livbojar till. Det är min skyldighet och jag sviker dem aldrig. Om jag svek dem skulle jag tvingas undvika speglar resten av livet. Det skulle jag aldrig klara av. Min fåfänga är alltför stor för att stå ut med ett liv utan speglar.

Det senaste året har Pascalidou-matriarkatet växt sig starkare. Tillskottet är en underbar liten varelse som med sin blotta existens sprider kärlek och framtidstro. Hon heter Jordana och har gjort mig till världens lyckligaste moster.

Min söta systerdotter och hennes blivande vänner i betongen är värda att kämpa för. De har (också) rätt till ett liv med glansiga gymnastikdräkter och stora drömmar. Rätt att slippa drömtjuvar och dystra profetior. Rätt att slippa bli en siffra i den sorgliga statistiken. Rätt att slippa möta misstänksamma miner. Om jag kan skona dem från något av allt det som sårat mig är kampen mödan värd.

Själv hade jag inga förutsättningar att bli något. Alla odds talade emot mig. Som invandrare, tjej och skilsmässobarn från en arbetarklassfamilj i fattiga förorten hamnade jag i botten på alla tänkbara hierarkier. Jag hade alla nackdelar som krävs för att bli framgångsrik. När man inte har någonting att falla tillbaka på, ingen som fångar upp en när man faller och ingenstans att ta vägen – då kan man bara gå framåt. Full fart framåt.

Det finns ingen väg tillbaka. Med huvudet högt, blicken fäst mot framtiden och en fullpackad ryggsäck med minnen från den tid som flytt vandrar jag vidare. Jag går rakryggad av all träning jag har fått. Jag är stryktålig och har lärt mig parera slagen inför kommande fajter. Jag har ingenting att frukta för jag vet var jag kommer ifrån. Jag kommer från Rinkeby. Det är mitt enda hem. När jag känner mig vilsen i min nya värld åker jag hem. Hem för att hitta min kompass. Min resa, som bara har börjat, har gjort att jag har blivit mer av den jag innerst inne är. För det finns saker som är värda att kämpa för ända till slutet.

Det var epilogen till Bortom mammas gata när den kom ut 2001. 2009 trycktes boken igen, med ett nytt efterord, som vi publicerar imorgon.