Rådmansgatan flödar av folk. Stockholm springer Maraton. Gatorna är avspärrade för de målmedvetna som svettas i sommarsolen. Min rosa klänning med broderade blommor fladdrar när jag hastar ner i underjorden i högklackat. I händerna bär jag gåvor till mitt gudbarn Nico som ska döpas i Allhelgonakyrkan. I magen bär jag ett nytt litet hjärta.
I ögonvrån ser jag en storväxt, svartklädd man med ett silverkors som granskar mig. Jag viker undan blicken. Då kommer han fram. ”Det är väl du som är Alexandra?”
”Ja”, svarar jag.
”Minns du mig?”, frågar han.
Jag ler för att vinna tid. Mannen är obehagligt bekant
Jag ler för att vinna tid. Mannen är obehagligt bekant. En känsla jag länge försökt kväva dyker upp igen. Den strålar ut från magen, växer som en virvel och sprider sig ut i porerna. Det ringer en klocka som för att väcka mig ur en gammal dröm.
”Påminn mig”, ber jag.
”Jag stod utanför din hemdörr.”
Sen följer en scen där huvudrollsinnehavaren tappar bort sina repliker. Tunnelbanan rasar på stationen. Samma station där, nästan tio år tidigare, en nybildad nazistisk terroristgrupp klev av för att hota mig till tystnad. Folk rusar ut, folk rusar in. Jag står stelfrusen i hettan på mina höga klackar som inte skapades för att springa i. Nu minns jag det som jag så länge försökt förtränga.
”Jag får inte missa tåget, jag måste till Allhelgonakyrkan”, säger jag ursäktande med ett mekaniskt leende.
Plötsligt får jag en känsla av att jag vill omfamna honom
”Det finns saker jag vill berätta.” Hans blick flackar. Han stammar med svag röst. Svettpärlor söker sig nerför pannan.
”Jag minns”, svarar jag. Plötsligt får jag en känsla av att jag vill omfamna honom. Något håller mig tillbaka. Jag sträcker fram handen. Rör vid hans kraftiga arm. När han äntligen lyckas öppna munnen rasar tunnelbanan skrikande in på perrongen.
”Ta mitt mobilnummer, ring mig”, säger jag.
I samma sekund undrar jag hur dumdristig man kan vara. Mannen som för några år sen tvingade mig att gå under jorden får nu mitt telefonnummer. Han letar desperat efter penna och papper. Öppnar sin gröna militärväska. Där skymtar jag böcker och kläder huller om buller. Till slut finner han med fumliga fingrar sin mobiltelefon i fickan på militärbyxorna.
”Jag måste hoppa på nu.”
”Jag följer med”, flämtar han.
Inne i vagnen lyckas han få ner mitt nummer. Människor runtomkring oss stirrar.
”Vad gör du nuförtiden?”, frågar jag.
”Pluggar in gymnasiet, håller på med musik”, svarar han.
Han bjöd på sorg och skräck, jag bjuder på svart kaffe
”Ring mig”, är det sista jag säger. ”Och ta hand om dig.” Jag vinkar och ler. Vinkar och ler som en batteridriven leksakskanin. När han klivit av vinkar och ler jag fortfarande, men nu rinner tårarna nerför min kinder. Jag skakar. Alla ser. Mascaran droppar ner på min rosa klänning. Det har aldrig varit så långt mellan Rådmansgatan och S:t Eriksplan.
Ett par veckor senare ringer han. Jag bjuder på kaffe på en liten uteservering i närheten av mitt bokförlag. Innan mötet informerar jag jag min förläggare Richard Herold. Ifall något skulle hända mig. Hundratals människor passerar oss där vi sitter på Drottningsgatan. De vet inte att jag sitter där med min forna fiende. De vet inte att jag fikar med mannen som hjälpte till att rasera mitt liv. Han bjöd på sorg och skräck, jag bjuder på svart kaffe.
Tio år har det tagit mig att bygga upp mig själv bit för bit
Tio år har det tagit mig att bygga upp mig själv bit för bit. Jag är en annan nu. Vi talar om en annan tid, en annan plats, en annan människa.
Under samtalet slås jag av min storsinthet. Hur jag ler, uppmuntrar, tröstar. Kanske borde jag intervjua honom. Honom och alla andra inblandade. TV-kollegor, chefredaktörer, fackrepresentanter…
Med händerna vilande på min mage vill jag hellre se framåt än bakåt.Alla dessa ”varför” har förföljt mig. Varför hände detta mig? Varför fanns ingen beredskap eller skyddsmekanismer? Varför fick jag aldrig en förklaring eller ett förlåt av någon? Vad gjorde jag för fel? Vad borde jag gjort annorlunda? Vad borde jag lära mig av denna historia+ Det är bortom min intellektuella kapacitet att finna en förklaring.
”Jag har velat prata med dig ganska länge”, säger han.
Sen börjar han berätta. Om en trasig barndom med en ensamstående mamma, om kärleken till sin lätt förståndshandikappade lillebror som adopterades från Colombia, om livet på en religiös internatskola. Om nazistkonserten i Brottby där han greps tillsammans med 340 andra nazister. Om hatet som förenar och mötet med journalisten från Aftonbladet, fotograferingen vid mitt hem, knarket, adhd:n, psykofarmakan och det homosexuella grannparet som han fick ärva. Om depressioner och demoner.
“Du behöver inte vara rädd längre”
Han berättar om prästen i Allhelgonakyrkan som hjälpte honom tillbaka. Ingen av oss minns rättegångarna trots att de pågick länge. Han berättar och jag lyssnar. Han berättar att han läst ”Bortom mammas gata2. Det var då han förstod vad ha gjort.
När kaffet är uppdrucket och orden tagit slut tar jag med honom till mitt bokförlag och ger honom en bunt böcker. Både mina egna och andras. (No tears for queers). Vi lovar att höras igen snart.
”Du behöver inte vara rädd längre”, är det sista han säger. ”I alla fall inte för mig.”
Efterordet publicerades i den pocketutgåva av Bortom mammas gata som kom 2009. Och med det avslutas årets sommarföljetong.
