Eftersom jag älskar språk och hatar matte sökte jag till Humanistisk linje på gymnasiet. När antagningsbeskedet kom blev jag förkrossad. Mina kamrater skulle gå i nya Tensta Gymnasium men jag kom in på Kungsholmens gymnasium som jag inte ens visste var det låg.
Jag led av separationsångest och den orättvisa behandling jag trodde jag var utsatt för. Min lärare Lena tröstade mig med att jag hade hamnat på en av Stockholms mest välrenommerade skolor med höga intagningskrav. Där gick ambassadörsbarnen i International Baccalaureate–klasser och musikaliskt begåvade ungdomar i Adolf Fredriks musikklasser. Jag borde vara tacksam för placeringen. Min lärares egen dotter skulle studera där. De bodde i tvåvåningsvilla i Ulriksdal och hennes man var professor av något slag, så jag litade på hennes omdöme och åkte med halvt hjärta till Kungsholmens gymnasium.
Jag blev förvånad över hur nära Rinkeby det låg – bara 14 minuter med blåa linjen och så var man där i en annan värld. En vacker värld med engelsktalande diplomatbarn, trallande musikelever i Lacoste-tröjor och märkesjeans och andra propra innerstadsbarn. Ingen kom till skolan i träningsoverall och tofflor som vi gjorde hemma i min förort. Kanske var det för att skolan mer såg ut som en kyrka med vackert välvda tak, krusiduller på väggarna och orgel i aulan. Eleverna talade tydligt, en aning nasalt med långa, utdragna i:n. De använde svåra ord till vardags, även utanför klassrummet, som jag var tvungen att slå upp i smyg.
Owerhört. Overhört. Ouerheart. O-ver-heart.
Redan första veckan, under rasterna, upptäckte jag nya, obegripliga ord. Ord och uttryck som jag aldrig hört förut. ”Tack för kräftskivan senast.” ”Kräftskivan” trodde jag var något slags popskiva. ”Det var oerhört trevligt.” ”Oerhört” tyckte jag lät väldigt fint. Jag letade förgäves i mitt lexikon utan att hitta ordet. Jag ställde mig framför spegeln och testade:
”Jag är owerhört glad idag! Min mor är ouerhört ambitiös…” och så vidare.
Owerhört. Overhört. Ouerheart. O-ver-heart.
Jag smakade på ordet och vände och vred. En dag stötte jag på ordet i en roman och såg hur det stavades. Sen den dagen är det mitt favoritord, och jag är oerhört glad!
Men det fanns annat som skilde oss åt förutom orden. Mina klasskamrater var tvungna att komma hem till middagen klockan sex när hela familjen samlades och samtalade om dagens händelser.
De visste inget om beyram eller ramadan eller newroz
Hemma hos oss åt man när man hade tid. Vem orkade vänta tills pappa kom hem klockan tio på kvällen? Mammas delikata linsgryta stod i kylskåpet och bakat bröd fanns alltid i frysen. Jag och Sofia åt efter skolan eller när mamma kom från jobbet. Pappa kom alltid sist på kvällen men han åt också snabbast. Vi hann inte ens servera maten förrän tallriken var spegelblank.
Deras föräldrar hade ”nattat” dem och läst sagor för dem när de var barn. Deras föräldrar hade egna kontor och visitkort. Deras föräldrar hade en massa böcker och kände kändisar och människor som var bra att känna. Mina nya klasskamrater åkte på flera semestrar om året vilket nästan ingen av oss i förorten hade råd med. De berättade om skidsemestrar i franska alperna, om solsemestrar på Mallorca, om helgvistelser på lantstället. Ingen jag kände hade ett lantställe. Vi hade aldrig satt foten på den svenska landsbygden eller i den svenska skärgården. På den tiden visades inte ens ”Skärgårdsdoktorn” så vi hade inte en aning om vad skärgården var.
Mina klasskamrater visste allt om älgjakt och lingonkok och julklappsrim, men de visste inget om beyram eller ramadan eller newroz.
Mina nya klasskamrater åkte på språkresor, de tog tennis- och teaterlektioner, de åt på restaurang vilket vi i min familj gjorde en gång om året. Då gick vi till kinakrogen i Sundbyberg som Ming, en Rinkebykines, äger. Han ger oss alltid rabatt. Mina nya klasskamrater gick på bio, teater, musikaler och andra evenemang som vi inte ens hade sett på tv.
Alexandras pappa har inget körkort
Ja, Kungsholmens gymnasium var en annan värld för mig. Det var en chock och en kulturkrock som gav mig både salta och söta minnen.
Ett minne som jag helst förtränger är när läraren första skoldagen frågade om våra föräldrars yrken. En efter en berättade mina nya klasskamrater om mammor och pappor som var museiintendenter, dataingenjörer, revisorer, professorer, doktorer och annat komplicerat. Ingen sa städare. När det var min tur sa jag med den svagaste röst jag kunde frammana: ”Mamma arbetar på grekiskt dagis och pappa är busschaufför”.
Busschaufför var det renaste och finaste jobb jag kunde komma på. Busschaufförer har uniform och slipper stå med båda händerna i toalettstolen. Dessutom hälsar folk på busschaufförer. Ibland i alla fall. Om de är på bra humör när de kliver på bussen.
Lögnen höll tills det var dags för det första kvartssamtalet. Då sa läraren till mamma att hon förstod att jag inte kunde få någon läxhjälp hemma eftersom min pappa ”bara var busschaufför”. Mamma tittade oförstående på läraren och sa att hon måste ha blandat ihop mig med någon annan elev. Läraren frågade: ”Men du är väl Alexandra Pascalidous mamma?”
”Ja”, svarade mamma, ”men Alexandras pappa har inget körkort.”
Grekiska-läraren jagade och mutade mig
På Kungsholmen läste jag engelska, franska, spanska och latin, samt grekiska som påtvingad hemspråksundervisning. Hemspråket kändes stigmatiserande i denna nya miljö, så jag undvek den så gott jag kunde. Grekiska-läraren jagade och mutade mig med chokladkakor för att jag skulle gå på lektionerna som vi förlagt till lunchrasterna för att jag skulle slippa gå ifrån andra ämnen. Eller för att ingen skulle märka att jag var borta.
I början var jag ganska tillbakadragen och höll en låg profil. På långrasterna åkte jag ofta till vännerna på Tensta Gymnasium. De trodde jag ljög när jag berättade om min nya skola och om eleverna där.
När mina nya klasskamrater frågade var jag bodde sa jag Spånga i början. Det var en sanning med modifikation. Spånga var vår postadress. Det lät bättre. Jag vågade inte säga Rinkeby. Jag skämdes. Inte ett ord om mitt hem, min familj, min förort, mina matvanor, min livsstil, min bakgrund. Jag gjorde allt för att vara som alla andra. Jag försökte tala som de, vara som de, skratta som de. Klä mig som de gjorde hade jag dock aldrig råd med. Kamoufleringen var alltför dyrbar för mina fickor. Annars låtsades jag ständigt att jag var en annan. En av dem. Jag svek allt och alla jag älskade. Men det visste de inget om.
Jag vågade inte äta riktigt så mycket som jag ville
Min klasskamrat Elisabeth som satt bredvid mig och som jag gillade från första stund hade en diamantring som jag sneglade på under lektionerna. Jag hade aldrig sett en riktig diamant förut. Hon var vacker med sina stora, smaragdgröna ögon och sina fint fördelade fräknar över näsryggen. Proper och prudentlig. Verbal och intelligent. Elisabeth var den första i klassen som bjöd hem mig. Hon blev min första svenska vän.
Vi skulle göra ett grupparbete om Mayaindianerna tillsammans och hon frågade om jag ville sova över hos henne. Överväldigad av hennes gästvänlighet och min egen nyfikenhet tackade jag ja innan hon hann avsluta frågan. Dagen därpå, efter skolan, följde jag med till Edsviken i Sollentuna där hon bodde i en gigantisk villa med sjötomt och egen brygga och eget rum och konst på väggarna och trappa inomhus och stor separat matsal. Då insåg jag för första gången att vi var trångbodda. Middag serverades prick klockan sex. Elisabeths pappa kom hem från sitt fina chefsjobb tillsammans med hennes söta lillasyster som kom direkt från ridlektionen och luktade häst. Pappan lossade på slipsknuten och rökte på sin pipa. Mamman var elegant och pratglad och hon serverade oss en oförglömlig måltid. Det var varma köttfärsfyllda crêpes med en massa smält ost på. Det vattnas fortfarande i munnen när jag tänker på dem. Jag vågade inte äta riktigt så mycket som jag ville. Jag var rädd att jag skulle spilla på parkettgolvet, fina mattan eller bordsduken eller att de skulle förstå att jag var hungrig eller att jag gjorde fel på något sätt. De åt med kniv och gaffel och tuggade klart innan de konverserade om allt möjligt. Vilken underbar familj. De var som på film. Jag tappade lusten att återvända till mitt eget hem. Framför allt vågade jag nu inte bjuda hem Elisabeth till vår trånga, tråkiga lägenhet med mammas egna broderier på väggarna, vaxdukar på bordet och plastmattor på golvet utan matchande bestick. Allt jag hittills hade älskat i mitt hem bleknade bort.
Första året var det assimilation som gällde
Vi slarvade oss igenom grupparbetet och sen sminkade hon mig med dyr mascara, läppstift och ögonskuggor. Vi sov i hennes rum och jag minns fortfarande hennes täcke. Det vägde ingenting. Tunt och mjukt och ändå varmt och skönt. Det var ett duntäcke. Elisabeth måste ha förstått att jag inte var som hon ganska tidigt, trots mina ihärdiga försök att dölja det. Hon tyckte om mig ändå och umgicks med mig. Hon blev också den första jag någonsin bjöd hem till Rinkeby. Men det var långt senare.
Under mina tre gymnasieår försökte jag smälta in på olika sätt. Man kan kalla dessa ansträngningar för integrationsstrategier. Eller överlevnadssinstinkt. Det visste jag inte då. Jag hade inga teorier eller ord på vad jag höll på med. Det var inget jag hade planerat. Det bara blev så.
Första året var det assimilation som gällde. Eller ”gör-om-mig”. Jag förnekade konsekvent och undanhöll min egen kultur och min arbetarklassbakgrund. Jag raderade systematiskt ut min identitet. Jag anammade deras stil och försökte bli så svensk som möjligt. Jag gjorde allt för att dölja mitt annorlundaskap, för att lösgöra mig från förortens och invandrarskapets stigma. Jag skämdes för den jag egentligen var. Jag blekte håret, stavade mitt efternamn annorlunda, ljög om pappas jobb, vår hemadress, mina riktiga vänner. En dag när jag och mina nya klasskamrater stod vid Fridhemsplan såg vi symptomatiskt nog två killar som putsade fönster. De var kompisar från förr. När de såg mig hälsade de glatt. Jag vände bort blicken och låtsades inte om dem. Det ultimata sveket. Idag hade jag kallat den jag var då för kokosnöt. Brun på utsidan och vit inuti. På gränsen till självförakt. Draget till sin spets påminner det lite om Jackie Arklöv-syndromet. Det hjälpte inte. Strategin hade misslyckats eftersom jag ändå behandlades annorlunda. Jag hänvisades till hemspråksundervisning och talpedagog för att slipa bort mina grekiska s och r. Jag var inte som de andra. Det skulle jag heller aldrig bli.
Jag koketterade med min kulturella kompetens
Andra året bytte jag taktik. Identitetsjakten och kärlekstörsten drev mig till överdrifter. Nu slog jag över åt andra hållet. Istället blev jag nu milt uttryckt stolt över mina grekiska rötter och folkdansande fötter. Jag koketterade med min kulturella kompetens och min exotiska förortsmoral. Jag förskönade förortslivet, jag höll patriotiska föredrag om Grekland och jag fyllde ryggsäcken med mammas fårostpiroger som jag generöst delade ut. Bouzouki, souvlaki, tzatziki – jag omvandlades till en livs levande turistattraktion och sålde mig själv som Zorba-flickan från gudarnas Grekland. Jag använde min olikhet som styrka och hoppades på dess attraktionskraft.
Det var populärt ett tag. Speciellt när jag genom mina grekiska krögarkompisar på stan kunde skriva upp tjejerna på gästlistan trots att de inte hade åldern inne. De tänkte säkert på mig när de gled förbi krogkön. Själv fick jag inte springa på stan nattetid. Min bortförklaring till klasskamraterna var att det svenska nattlivet var som en enda lång gäspning jämfört med det grekiska. Den etno-chica perioden blev slutligen tröttsam för oss alla och jag var fortfarande inte en av dem. Utanförskapet cementerades snarare av min överdrivna Hellas-hysteri.
Sista året var jag trött. Inte skoltrött men trött på alla strategier att passa in. Nu började jag hitta mig själv och blev tryggare i relation till de andra i klassen. Hyckleriets tid var förbi. Nu slappnade jag av och lät mitt sanna jag framträda eftersom tidigare metoder inte fungerat. ”Respektera mig som jag är” blev mitt motto. Inte ”tolerera”, för det ordet döljer en motvilja. Inte heller ”älska mig som jag är” därför att jag tidigt insåg att man inte kan bli älskad av alla. Är man älskad av alla är man förmodligen en ryggradslös kameleont som vänder kappan efter vinden. Sista året serverade jag dem nästan hela sanningen om min livssituation. Jag bjöd hem en del av tjejerna på middag och de blev förtjusta i mammas generösa attityd när det gäller mat och sprit. Mamma hade sparat länge och noga förberett middagen. Hon hade förstått hur viktig den var för mig. Hon bjöd på grekiskt vin och ouzo till vinbladsdolmar, tzatziki och moussaka som gjorde succé bland klasskamraterna vars föräldrar var mer restriktiva med alkohol. Kanske för att de själva tyckte om att dricka. Själv var jag totalt ointresserad av alkohol, precis som alla mina vänner i Rinkeby. På Kungsholmen däremot dracks det kopiöst så fort tillfälle gavs.
Jag kunde äntligen se mig själv i spegeln igen
Sista året var skönt. Jag kunde äntligen vara jag. Jag kunde äntligen se mig själv i spegeln igen utan att skämmas för alla svek. Då bestämde jag mig för att aldrig mer svika mig själv och mina nära. Då blev jag mer av den jag innerst inne är.
Under gymnasieåren såg jag Sverige som ett enda stort vitt pussel där jag var en liten svart pusselbit som inte riktigt passade in någonstans. Det fanns ett utrymme, det fanns en tom plats för mig i pusslet, men det gick ändå inte att trycka in mig där. Jag fick inte riktigt plats. Då ville alla klippa och fila lite på mig. Det var ju snällt. De ville ju att jag skulle vara med. Men varför filade man aldrig på resten av pusslet så att jag äntligen fick plats? Varför filade man alltid bara på mig?
Integration är att både klippa lite i pusslet och fila på pusselbiten så att alla får plats.
Assimilation däremot är att bara klippa sönder den lilla, svarta pusselbiten och sen måla om den till vit.
Detta lärde jag mig efter tre gymnasieår långt hemifrån. Sedan dess kämpar jag för att alla pusselbitar ska få vara så hela som möjligt.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
