Jag behövde aldrig praktisera pappas tips och finter på Katarina för hon lugnade ner sig. Däremot fick jag användning av boxningens sköna konst när jag slogs med ett par killkompisar i skolan. Även vänner slogs ibland.
En dag, med blodpudding på menyn, då hela skolan konverterade till islam för dagen för att slippa stekt grisblod, gick jag och min kompis Tatiana i matsalen och letade lediga sittplatser. Plötsligt utbrast Leonidas:
”I Tatiana ine poutana.” (Tatiana är en hora.)
Tatiana blev ledsen och jag blev arg. Hon var tunn och tystlåten och jag vet än idag inte vad som hade försiggått mellan dem. Jag höll i min matbricka med mjölk, potatisbullar, lingonsylt, knäckebröd och kålsallad i händerna när jag hörde honom formulera förnedringen. Jag tog ett steg närmare bordet och slängde matbrickan rakt i ansiktet på Leonidas samtidigt som jag skrek: ”Tatiana spring!” Och Tatiana sprang för första gången i sitt liv. Och jag sprang ikapp henne. Genom matsalsfönstret såg jag Leonidas, tuffast i skolan, en mangas med mjölken rinnande i ansiktet, potatisbullarna och lingonsylten inbäddade i de kastanjebruna lockarna. Alla andra runt omkring kunde inte sluta skratta. Anis, Cesar och Ergun låg på golvet och garvade… Jag och Tatiana sprang vidare. Pappa hade rätt. Överraskningsmomentet avväpnar.
Utan att tveka knäade jag Leonidas mellan benen
Men jag visste att Leonidas inte skulle låta detta passera. Under lunchen gömde vi oss hemma hos Tatiana som bodde på sjätte våningen i det sockervita huset mittemot skolan. Från deras köksfönster hade man full uppsikt över hela skolgården. Där satt vi och spanade tills vi såg Leonidas och Sackis lämna skolan. Nästa dag, när jag smugit fram till mitt skåp för att hämta fysikböcker, knackade någon mig på axeln. Jag vände mig om och såg rakt på Leonidas. Folk i närheten stannade upp och inväntade cirkusen. Pappas råd ekade i huvudet: ”Var inte rädd – det hämmar.” Leonidas greppade mitt kortklippta hår i nacken, spände sina honungsbruna, hämndlystna ögon i mig och frågade: ”Re, vem fan tror du att du är din lilla skit?”
Sackis, hans kompis, stod bakom med ett flin från öra till öra. Utan att tveka knäade jag Leonidas mellan benen, och när han böjde sig reflexmässigt för att krama om sina pungkulor, kom frontkicken väl till pass. Den träffade Sackis i magen som tappade balansen och krossade fönsterrutan med bakhuvudet. Vreden spred kraft i min kropp. Men jag visste att jag nu var död.
Tatiana hade kutat hem och gömt sig. Hon tyckte att jag hade förvärrat situationen. Var jag verkligen tvungen att göra så här? Det bästa hade varit om jag bara hade låtit det rinna ut i sanden. Hon förstod inte att jag slogs för hennes heder.
Tre månader senare bad de om förlåtelse
Den närmaste månaden smög jag in på lektionerna genom fönstret, en bakdörr eller läraringången. Jag lämnade lektionerna innan det ringde ut till rast och gömde mig antingen på mammas grekiska dagis eller biblioteket. Alla jag mötte varnade mig för killarna. Slutligen kläckte jag den briljanta idén att kontakta Kariofillis – en hemspråkslärare på skolan som kände deras föräldrar. Han skällde ut killarna för att de var så fula i mun och var så fega att de gav sig på tjejer. Om detta upprepades skulle han genast kontakta deras föräldrar. Killarna blängde på mig men gjorde ingenting. Inte ens svor eller spottade. Ingenting. Tre månader senare bad de om förlåtelse. Idag är vi vänner.
Annars var jag ganska duktig i skolan. Eller snarare tävlingsinriktad. Jag ville vinna. Inför historieproven besökte jag biblioteket och memorerade namn, årtal och detaljer som inte fanns i våra skolböcker. Jag var nyfiken och fruktansvärt frågvis. Min familj hade tröttnat på alla mina frågor. ”Sluta ställa en massa frågor om ditten och datten” var det vanligaste svaret hemma. Lärarna däremot blev glada när jag ställde en massa frågor. Till mamma sade de att jag var klok och ambitiös. När mamma förvånat frågade på vilket sätt svarade de oftast: ”Ja, hon ställer en massa frågor och vill ständigt veta mer.” Mamma suckade igenkännande.
Matematik var mitt i särklass sämsta ämne. Matematiska regler kan knappast ifrågasättas. Man kan inte argumentera och resonera sig till matematiska lösningar. Istället satt jag och resonerade om annat på mattelektionerna. När jag sen läste nationalekonomi på universitetet ångrade jag mitt matematiska ointresse bittert. Då visste jag inte ens vad andragradsekvationer var.
Ni tre flickor är min enda glädje i livet
På mattelektionerna brukade jag istället skriva brev till mamma som jag placerade under hennes huvudkudde. Jag skrev hur mycket jag älskade henne, hur lycklig jag var att jag hade fått just henne som mamma. Jag skrev att hon var min hjältinna och jag bad henne alltid att skriva tillbaka. ”Snälla mamma, vi kan väl brevväxla och ha hemlisar.” Hon svarade sällan på mina brev. Hon hade så mycket – städjobb på kvällarna, grekiskt dagis på dagarna, hushållsarbete och en plågsam skilsmässa. De få gånger hon besvarade mina brev skrev hon alltid samma saker. ”Läs dina läxor, var bäst i skolan så att jag kan vara stolt över dig, och ta hand om dina småsystrar. Ni tre flickor är min enda glädje i livet.”
Och jag gjorde så gott jag kunde för att inte göra mamma ledsnare än vad hon redan var. Mina prov och uppsatser visades upp för andra elever och andra klasser. Mina böcker och skrivhäften var rena och prydliga därför att mamma menade att sådant speglar personligheten. Smutsiga böcker = smutsig person. Suddgummi var uteslutet. ”Suddar gör bara de dumma”, sa mamma och jag skrev med bläck redan i första klass. Sen satt jag alltid längst fram i klassrummet. Jag var tvungen. Dels för att kunna koncentrera mig och stänga av klasskamraterna, dels därför att jag på högstadiet blev närsynt och vägrade använda glasögon.
Vi hade väldigt många guidade turer i Rinkeby
I Rinkebyskolan inträffade alltid något extraordinärt. Trots att (eller kanske just därför) medier och myndigheter utsett oss till Sveriges sämsta skola fick vi ofta fina besök. Drottning Silvia kom till skolan och klappade på oss under en arrangerad syslöjdslektion. Inför tv-kameror talade hon portugisiska med Ludmilla från Brasilien. Silvia var väldigt stilig men hon såg inte riktigt ut som en drottning. Ingen krona på huvudet eller fluffig tårtklänning som vi hade väntat oss. Med sin pärlring och sin brutna svenska påminde hon mer om vår hemspråkslärare Alkisti. När drottningen var på väg genom uppehållsrummet till sin limousine minns jag att hennes livvakter skuffade undan oss som om vi skulle skada henne på något sätt. Jag kände igen de där misstänksamma blickarna. Några killar blev provocerade och slängde snöbollar på limousinen där hon satt och vinkade. Då blev det bråttom. Långbilen försvann blixtsnabbt.
Det var alltid en massa politiker som drog runt i skolan. Det var ganska irriterande. Oftast stirrade de bara på oss utan att tilltala oss. Om någon tv-kamera var i närheten lade de huvudet på sned och frågade något. Men de var mer intresserade av sina egna frågor än av våra svar. Sen rufsade de oss på huvudet, förstörde frisyren som man hade kämpat med halva morgonen och gick iväg. Vi hade väldigt många guidade turer i Rinkeby. Grupper från hela landet, ja hela Europa kom för att titta på oss.
En gång kom till och med fru Mitterrand med franskt följe. Hon var trevlig. Hennes ögon var vänliga. Hon hade med sig en svart kille i kostym. Det gjorde stort intryck på oss.
Vi var som djur i bur
Men det var alltid samma visa. Stora ögon, nyfiken blick, klapp på huvudet. Vi var som djur i bur. Världens största zoo med exotiska djur. Fast gratis. Inget inträde. Om alla nyfikna besökare hade betalat inträde hade inte Rinkeby varit fattigast längre. Från scenen på en Rinkebyfestival tittade jag ut över människomassorna och det var bara folk man kände och det var hemma och det var tryggt. Det var svartskalleland. Från scenen såg man även alla filmteam, fotografer och journalister som med glupska kameror och maniska pennor beskrev små snaggade barn, gamla tanter i shalvar, kvinnor i färggranna slöjor, killar med feta guldkors…
På reklampelarna intill den provisoriska scenen upptäckte jag plötsligt att ett teleföretag hade satt upp affischer där det stod: ”Världens största Zoo.” Var det en slump?
På den tiden förstod jag inte vad som fascinerade alla dessa journalister, fotografer, reportrar… Men nu när jag vet hur likformigt det är i resten av Sverige och i synnerhet på deras arbetsplatser, då förstår jag. När jag många år senare kom till tv-huset reagerade jag ungefär likadant, när jag såg alla dessa gubbar med blå ögon, blå skjortor, blå jeans och hästsvans. Inte en shalvar så långt ögat når… Men jag gick inte fram och fotograferade dem.
Tänk – en livs levande författare som ser ut som vi
Det bästa besöket i Rinkebyskolan var när författaren Gunilla Lundgren kom.
Till skillnad från andra besökare kom hon som en frisk nordanvind och avväpnade vår misstänksamhet med den vänlighet hon visade. Under en svensklektion erövrade hon våra hjärtan med sitt korpsvarta, blanka hår och sina bruna ögon. Den fråga alla ständigt ställde till oss ställde vi nu till henne:
”Var kommer du ifrån?”
”Sverige”, svarade hon leende och vi gnuggade ögonen.
”Ja men var kommer du egentligen ifrån?” envisades vi precis som alla gjorde med oss.
”Sverige”, svarade hon återigen.
Tänk – en livs levande författare som ser ut som vi och som dessutom ser ut att tycka om oss. Hon var för bra för att vara sann. Hon bad oss skriva dikter om vår hembygd Rinkeby. Det var första gången någon kallade Rinkeby för vår hembygd.
Jag hade aldrig visat upp dessa dikter för någon
Alla andra ville alltid att vi skulle berätta om våra hemländer som vi lämnat som spermier i pappas pung eller som bebisar och barn med vaga, missvisande minnesbilder. Vi skrev flitigt.
På tjugo minuter skrev jag en dikt på svenska som vände mitt lilla liv. Sen skrev jag samma dikt på grekiska. Gunilla kortade ner dikten som var alltför lång. Hemma i hemliga byrålådan hade jag en massa dikter som jag hade skrivit tidigare. Ett blått skrivhäfte som man kunde läsa från båda hållen. Om man började framifrån var det dikter på grekiska om min mamma, hemlängtan, om vänskap och kärlek. Om man läste häftet bakifrån var det dikter på svenska om rasism och orättvisor. Men jag hade aldrig visat upp dessa dikter för någon.
Nu fick jag tillfälle att skriva och det bara rann ur mig och den glädje jag kände när jag såg Gunillas entusiasm och uppskattning går inte att beskriva i ord. Den glädjen levde jag på i många år. Dikterna publicerades i boken ”Rinkeby mitt i världen”. Boken fick stor spridning och uppmärksamhet och vi fick läsa upp dikterna i radio och tv, på fester och temadagar. De hamnade i tidningar och rapporter. Min dikt publicerades till och med i offentliga utredningar och propositioner, den hamnade i dn och invandrarverkets broschyrer, den reciterades i flera år framöver på konferenser om rasism och förortsliv. Dikten blev lite av Rinkebys egen nationalsång.
Rinkeby säljer. Det gör inte Gamla Stan
RINKEBYDIKTEN
Jag sitter och tittar ut
Skrik, glädjerop och tjut…
I Rinkeby är det liv jämt
Man hör historier och skämt
Tusentals språk och kulturer det finns
De är så många att man inte minns
Egna seder och bruk
Man träffar många olika personligheter
Som bor några meter Ifrån varandra,
Dit kan man alltid vandra
Alla är släkt och vänner
Alla för varandra känner
Värme och mycket kärlek
I Rinkeby är det liv!
Här kan man inte somna.
Så ta T-bana eller buss,
Och hjärtligt VÄLKOMNA!
Gunilla Lundgren gav oss redskap att sätta egna ord på vår verklighet. Konstnärinnan Billy lärde oss se skönheten i betongen och rita, måla, skissa. Tillsammans gjorde vi också boken ”Gamla Stan där vi möts”, men den fick inte samma uppmärksamhet. Rinkeby säljer. Det gör inte Gamla Stan.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
