På högstadiet fick vi byta både skola och klass. Nu gick jag i Rinkebyskolan i en svensk klass. Den var svensk men ändå inte, för det var nästan bara läraren som var svensk. De flesta var greker, jugoslaver, turkar, chilenare, finnar eller cocktailbarn. Vi talade i alla fall mest svenska i klassen. Förutom när vi svor. Det gjorde vi på alla andra språk än svenska.
Det var läskigt att börja i högstadiet. De äldre eleverna var stora och kaxiga i mina ögon. De tuffaste tjejerna i skolan var sminkade, tjuvrökte, vinglade runt på högklackade skor och hängde på fritidsgården. De töntiga tjejerna var raka motsatsen. Jag placerade mig någonstans mittemellan. Jag gick alltid i gympaskor och träningsoverall eller jeans. Men det var ändå mer töntvarning på mig eftersom jag var lite av en sportfåne, plugghäst, aktiv i elevrådet och nästan aldrig gick ut på kvällarna. Men vindarna vänder.
Jag funderar ofta på tjejerna som var tuffast på den tiden och sprang ute mycket och hängde med killarna i centrum. De tjejer som hade full frihet då blev förlorare och vi som var lite halvtöntiga och hårdare hållna hemifrån är idag coolare, trots att vi gick miste om en hel del roliga fester och tonårshångel. Det här är inte allmängiltigt. Det är iakttagelser från en ganska hård förortstillvaro där man lätt kan hamna snett.
TV och tidningar tyckte inte att Rinkebyskolan var bra
Rinkebyskolan var en bra skola. En bra skola för livet. Jag umgicks med människor från världens alla väderstreck, alla religioner och kulturer. Där utvecklades min språktalang, kulturkompetens, teflonyta och kaxiga attityd. Det är sådant man får gratis i Rinkeby. Man behöver inte köpa dyra språkresor eller åka jorden runt för att möta andra kulturer. Det räcker med att knacka på hos grannen eller gå till skolan.
TV och tidningar tyckte inte att Rinkebyskolan var bra. Vårt paradis var ett helvete enligt dem. Vi fick inte lika mycket böcker och pennor som barn i andra skolor, vi hade sämre lärare, lokaler, mat och betyg… Rinkebyskolan var Sveriges sämsta skola hävdade de gång på gång. De kanske hade rätt. Jag hade inget annat att jämföra med. Men vi trivdes bra och det hände alltid något spännande!
Ena dagen kom journalistkåren på besök, andra dagen kom politikerkåren och tredje dagen kunde man titta på ett blodigt slagsmål som slutade oavgjort och fortsättning var att vänta… Vi strejkade eller satte igång brandlarmet eller slängde vitlökspastiller i uppehållsrummet. Det var alltid något som hände i Rinkebyskolan. Men tidningarnas krigsrubriker kändes ändå främmande.
Rinkebyborna är bara fattiga på pengar – inget annat
”En fjärdedel av Rinkebybarnen har allvarliga psykosociala problem.”
”Rinkeby – en falsk trygghet”
”Knarklangare flyttar sin verksamhet till Rinkeby”
”Ungdomar attackerade poliser i Rinkeby i natt”
”En bild av våldets Rinkeby- stölder, hot, misshandlade kunder samt narkotikalangning.” ”Brottsliga invandrargäng härjar i Rinkeby”
”Rinkeby-festival urartade i upplopp”
”Bränning av stulna bilar i Rinkeby”
”Rinkebybarn stannar hemma”
”Svenskar i Rinkeby har blivit minoritet i sitt eget land”
”Språkproblem i Rinkeby”
”Rinkeby- fattigast i Sverige”
Rinkeby är inte fattigt egentligen. Rinkeby är rikt. Rikt på vacker natur, rikt på underbara människor, rikt på språk och kulturer. Rinkebyborna är bara fattiga på pengar – inget annat.
Ni kommer aldrig att få era drömjobb
Vi kände oss inte särskilt fattiga när vi var tillsammans. Vi talade aldrig om det eller tänkte på hur lite pengar vi hade att röra oss med. Vi visste inte vad vi gick miste om. Ur den aspekten är segregationen bra. Utanförskapet blir inte lika tungt att bära. Man smälter in utan större ansträngning. Men det är det enda som är bra. För vad händer den dagen man tvingas lämna gettots gemenskap?
Mitt starkaste minne från Rinkebyskolan är när vi hade vikarie i samhällskunskapen. Han traskade in i klassrummet i bruna seglarskor och matchande manchesterbyxor och frågade oss vad vi ville bli när vi blev stora. Vi delade glatt med oss av våra framtidsdrömmar. En del skulle bli astronomer, andra astronauter, andra advokater, läkare och lärare. Jag svarade diplomat för det var ett grekiskt ord som lät fint. Dessvärre visste jag inte riktigt vad en diplomat sysslade med. Vad jag däremot visste var att de fick hus och bil. Vikarien skrattade, suckade och skakade på de blekblonda lockarna.
När alla hade blottat sina innersta drömmar sa han högt och tydligt: ”Var lite realistiska! Stå med båda fötterna på jorden.” (Ett uttryck jag aldrig hade hört förr.) ”Ni kommer aldrig att få era drömjobb. Se er omkring. Känner ni någon advokat, astronaut eller diplomat? Troligtvis kommer en del av er killar att skaka galler, andra knarkar ihjäl sig och ni tjejer blir nog ensamstående tonårsmammor som lever på socialbidrag. I bästa fall blir ni skickliga pizzajonglörer eller snitsiga städare.”
Vi sökte till advokatbyrå och hamnade på hamburgerrestaurang
En bildad, blond, medelålders man kan inte ha fel, tänkte jag. En auktoritet som vet. Själv vet jag inte om han gjorde detta av omtänksamhet, men det jag vet är att han i ett svep klippte av våra vingar som vi så omsorgsfullt hade låtit växa. Några få ord stympade våra drömmar. Men det värsta är inte hur han sårade oss då, utan hur rätt han fick sen. För hans spådom besannades, delvis redan när vi sökte praktikplatser. Vi sökte till advokatbyrå och hamnade på hamburgerrestaurang, vi sökte till resebyrå och hamnade på parkförvaltningen som skräpplockare. Ingen ville ta emot Rinkebyungar. På den tiden var det inte ens politiskt korrekt att göra det.
Vår väg var utstakad och drömmerier var bara naivt slöseri med tid. Våra liv blev ungefär som vikarien hade förutspått, med ett par undantag. En del flydde sitt öde genom att lämna landet. Halva klassen flyttade hem till Grekland. Resten stannade snällt kvar och inväntade profetian. Är det möjligtvis det man kallar självuppfyllande profetia?
Det värsta med att vara fattig är att man redan som barn berövas sina drömmar. Utan drömmar kommer man ingen vart. Men drömtjuvarna går fria och ostraffade.
Slagsmålen i skolan var schemalagda
Jag har antiperistasis. Det är ett grekiskt ord som betyder att man fungerar bäst när man möter motstånd. Jag vet inte om det ordet finns på svenska. Det jag vet är att vikariens ord har förföljt mig, de har ekat i mina öron och det är nog mycket tack vare honom jag har lyckats komma oväntat långt i livet. Jag har kämpat för att motbevisa honom. Jag har ansträngt mig för att visa honom och andra som inte trodde på oss att de hade fel. Hoppas du läser det här, magistern.
Slagsmålen i skolan var schemalagda. Lunchrasten avrundades med ett rejält slagsmål. Alla flockades kring dem som slogs i uppehållsrummet och vi hojtade, hejade eller ingrep. Det var oftast samma killar som slogs. De slutade alltid när någon började blöda. Eller om Guray dök upp. Den turkiske teknikläraren som såg ut som Djingis Khan och som vi snabbt döpte om till Keltosh på grund av frisyren. Vi respekterade Keltosh. Mest för att han hade varit ihop med en jättekänd svensk artist när han spelade i turkiska basketlandslaget. (Keltosh betyder förresten flintis på turkiska.)
I början var det obehagligt att se stora killar slåss men efter ett tag vande man sig. Innerst inne gjorde det ont att se hur vi slogs om ingenting. Meningslösa slagsmål för att någon trampat en på tårna eller skvallrat. Det gjorde ont att se hur vi knöt oss inom oss själva och använde varandra som slagpåsar eftersom vi inte visste hur vi skulle kunna slåss mot den verkliga orsaken till vår olycka.
Hon slog ner mig så ofta hon kunde
Några av de killar som slogs mest hamnade sedermera på värstingseglatsen i Västindien. Det är paradoxalt att de som slåss och skriker mest bjuds på gratis lyxresa av staten. De skötsamma eleverna fick snällt sitta hemma i förorten och vänta.
Tjejer slogs sällan. Det fanns en tjej som hette Katarina som var riktigt stor och stark. Hon tränade karate. Av någon anledning var hon alltid arg på mig. Hon slog ner mig så ofta hon kunde. Visserligen var jag också ganska vältränad men jag var alltför späd för att kunna mäta mig med henne. Det som räddade mig var min snabbhet. Så fort jag såg hennes blick svartna sprang jag därifrån. En gång kutade jag och gömde mig hos kuratorn. Karate-Katarina hade nyligen sparkat en zigensk tjej så hårt mellan benen att hon fördes till sjukhuset. Det ryktades att Katarinas spark hade spräckt hennes oskuld. Flickan var bara 14 år och i hennes familj var oskulden en hedersfråga, så det blev ett jäkla rabalder i Rinkeby. Nu ville antagligen Karate-Katarina avreagera sig på mig. Jag sprang för livet och jag tänkte hela tiden på att jag inte ville bli av med min oskuld på detta brutala sätt.
Med hjärtat i halsgropen berättade jag för skolkuratorn om min fruktan för Karate-Katarina. Kuratorn verkade inte särskilt engagerad. Hon bagatelliserade min rädsla och bad mig beskriva vad jag egentligen, innerst inne var rädd för. Jag svarade att jag inte ville bli nerslagen av Katarina, det var allt.
Framför mig satt kuratorn som en staty med vidöppen mun
”Ja, men varför känner du så tror du?”
”För att hon alltid slår mig.”
”Alexandra, rota i din rädsla” försökte kuratorn som om vi satt i psykoanalys. Jag fick panik men innan jag hunnit formulera ett svar hörde jag dörren öppnas bakom min rygg och sen kände jag bara ett regn av slag mot huvudet. Tunga, jämna slag, omöjliga att parera. Framför mig satt kuratorn som en staty med vidöppen mun som blottade alla hennes missfärgade tänder och ögonen vidgades tills de blev större än hennes glasögon.
Jag försökte vända mig om för att se dörröppningen men nackspärren satte stopp. Karate-Katarina hade hämtat halva Nationalencyklopedin och slängt den i huvudet på mig.
”Fattaru nu?” frågade jag kuratorn innan jag reste mig upp och gick därifrån i ultrarapid av smärta.
Pappa blev besviken på mig. Han är gammal boxare och när han fick veta vad som hänt frågade han:
”Hur kan du vara rädd för en tjej? Du som är elitgymnast?”
”Anfall är bästa försvar”, sa pappa
Sen fick jag min första lektion i självförsvar. ”Anfall är bästa försvar”, sa pappa där vi tränade uppercuts, jabbar och krokar framför hallspegeln. ”Så fort du anar att hon kommer att ge sig på dig – verka lugn och oberörd – och innan hon hinner göra någonting, överraska henne med en rak höger! Träffa näsan med knogarna, underifrån helst, då får hon näsblod och blir chockad, och glöm inte garden! Var inte rädd! Rädslan är din värsta fiende.”
”Ja men pappa hon är större och starkare än jag…”
”Du ska bara slåss med sådana som är starkare än du själv. Fega inte. Gör bara som jag säger. Sparka henne i magen, en frontkick, rikta kraften framåt uppåt, innan hon hinner komma för nära…”
”Men pappa, hon kommer inte stå och titta på, hon kommer ju att slå tillbaka…”
”Om man är tillräckligt arg gör det inte ont. Du är ju stryktålig.”
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
