I tio års tid var jag elitgymnast i Brommagymnasterna. Drömmen var att bli världsbäst som Nadia Comaneci från mitt födelseland Rumänien, och tävla i OS.
Allt började med att pappa, som var gammal boxare, tränade mig i lekparken vid studentbostäderna där det fanns ringar, räck och bom. I sandlådan gjorde jag flickflacks, jag hängde och svängde i ringarna och gjorde akrobatiska övningar. Som sjuåring var jag som en liten vig gummiapa och folk tittade och applåderade.
Efter ett hårt träningspass brukade jag bada i bassängen, eller rättare sagt plaskdammen, och när jag klev upp ur vattnet frusen med blådarrande underläpp – såg jag hur de andra papporna mötte sina barn med vidsträckta armar och stora frottéhanddukar. Min pappa krävde disciplin och uppmanade mig att springa tio snabba varv runt bassängen för att bli varm. Ibland fick jag tårar i ögonen eftersom jag tyckte att pappa var hård, men jag sprang snabbt ifrån mina tårar.
Jag älskade gymnastiken, den var mitt liv och min dröm
När pappa inte längre hade tid att träna mig började jag i Brommagymnasterna. Eftersom ingen annan av mina grekiska vänner var med där åkte jag ensam till träningarna i Bromma. Barnen där var annorlunda. Deras föräldrar var festklädda till vardags, de skjutsade barnen till och från träningen i blanka bilar, de följde med på tävlingar och peppade och uppmuntrade: ”Du är bäst gumman!” Mina föräldrar arbetade till sent på kvällarna, hade varken bil eller tid att följa med. Mina systrar var dessutom för små för att klara sig själva.
Jag älskade gymnastiken, den var mitt liv och min dröm! Jag älskade träningarna och tävlingarna men jag kände mig som den fula ankungen bland vackra svanar, en roll jag förresten motvilligt tilldelades på en uppvisning med motiveringen att ”du är den enda mörka här”. Jag minns alla snygga, dyra träningskläder de andra tjejerna hade på sig och hur jag avundades dem.
Jag vågade inte ens be mamma om något så dyrt som en glansig brun gymnastikdräkt med gul v-ringning, men inför en tävling krävde våra ledare att vi skulle ha just en sådan. Jag talade med mamma som lovade att hon skulle köpa en dräkt så fort hon fick nästa lön och i gengäld avstod jag från ett par nya skor. Sen stod jag där på tävlingen i min dräkt i strålkastarljuset och såg ut precis som alla andra och jag tror aldrig att jag har varit så lycklig och nöjd och stolt. Vi vann tävlingen och jag gjorde min bästa prestation någonsin tack vare dräkten och den känsla av samhörighet den innebar.
Och vad skrattar du åt, din djävla svartskalle?
Glädjeyra i omklädningsrummet och alla skrattade och skojade. Ulrika, en fräknig, rågblond tjej som aldrig pratade med mig, drog ur sin strama hårknut och det tunna, gula håret spretade åt alla håll. Det väckte en skrattattack och jag följde med i skrattet och kände gemenskapens rus skölja över mig. Skratt förenar. Men det kan också splittra. Plötsligt vände sig Ulrika om och utbrast ”Och vad skrattar du åt, din djävla svartskalle?”
Skrattet stelnade. Jag svalde hårt, samlade ihop mina saker och gick därifrån.
Fyra gånger i veckan satte jag mig på bussen till träningen med ett hjärta tungt som bly. Ofta undrade jag varför jag utsatte mig för detta men sanningen är att jag älskade gymnastik och mina föräldrar var stolta över mina volter. Träningspassen slutade sent och det var mörkt ute när det var dags att åka hem och jag var ensam och rädd. Jag sprang alltid till busshållplatsen.
Ibland ljög jag för de andra som blev hämtade att jag också skulle få skjuts hem. De visste inte att vi varken hade körkort eller bil i familjen. Då sprang jag till en annan hållplats och gömde mig. Egentligen var det ganska skönt att åka hem ensam. Jag kunde tänka mina tankar ifred och fantisera om ett annat liv.
Jag var för stolt för att låta dem veta att jag inte hade pengar
När andra gymnaster åkte bussen med mig var det mest jobbigt eftersom de köpte chips, choklad och godis efter träningen. Själv hade jag knappt råd med busskortet och träningsavgiften. När de bjöd mig på godis tackade jag alltid nej. Jag sa att jag inte åt godis. Jag var för stolt för att låta dem veta att jag inte hade pengar, för stolt för att stå ut med att de kanske skulle tycka synd om mig.
Jag ljög ofta som barn för att slippa säga sanningen.
På bussen satt jag alltid längst fram till höger på platsen som är reserverad för funktionshindrade. Det kändes tryggast så. Kändes som om jag hade sällskap av busschauffören. Det var nästan alltid en finsk farbror som körde kvällsbussen 540 till Rinkeby. Han såg snäll ut. Jag satt och tjuvtittade på honom och önskade i smyg att han var min pappa. Han var så ren i sin uniform och mössa. Många år senare skulle jag komma att minnas den finska farbror som körde bussen, eller ”pussen” som han själv sade, och minnet av honom skulle få mig att ljuga än en gång – och bli upptäckt… Lögner lönar sig inte i längden.
Min tränare skrev att hon hade fått nog av min bristande disciplin
Gymnastikdrömmarna dog när jag var 14 år. Det var ett brev på posten som begravde dem. Det kom på julafton och jag trodde att det var en julhälsning. Min tränare skrev att hon hade fått nog av min bristande disciplin. Trots upprepade uppmaningar om att skaffa nya, specialgjorda gymnastikskor, nya dräkter och overaller gjorde jag inte som de sade. Dessutom hade jag kommit för sent till ett par tävlingar. Vad tränaren inte visste var att jag inte hade råd med alla dessa attiraljer och att jag åkte kommunalt till idrottshallar som jag inte ens visste var de låg.
Jag minns särskilt en SM-tävling en söndag i november när jag var elva år. Tränarna hade informerat oss om tid och plats utan närmare vägbeskrivning. Jag gick upp när alla andra sov, slängde i mig frukost, packade ner bananer och träningskläder och klev på bussen till Ulriksdal. Snön nådde nästan ända upp till knäna och mina kinder brann av kyla. Ulriksdal var en ödslig plats denna söndagsmorgon. Butikerna var stängda och människor höll sig, klokt nog, hemma. Själv irrade jag runt och letade efter idrottshallen, lite på måfå. Först gick jag till en stor skola, sen gick jag till en konstisrink, men allt var fel. Klockan med papegojan på min handled gick fortare än vanligt. Den stora visaren stod på tio och den lilla på åtta. Tävlingen skulle börja vid nio men vi skulle samlas halvnio. Jag försökte hitta någon vuxen att fråga men det fanns inte en levande själ någonstans. När paniken började smyga sig på mig såg jag en buss som stannade till vid busshållplatsen. Jag rusade dit och frågade andfått farbrorn med hatten som var den enda som klev av om han visste var Ulriksdalshallen låg. Med pannan i djupa veck svarade han att det inte fanns någon sådan hall.
Ingen hade någonsin kallat mig för lilla gumman förut
”Jo, det måste finnas” envisades jag. ”Jag ska tävla i en stor gymnastiktävling där.”
”Är du helt säker på att det är just Ulriksdalshallen?”
”Jo, det måste finnas” envisades jag. ”Jag ska tävla i en stor gymnastiktävling där.”
”Är du helt säker på att det är just Ulriksdalshallen?”
”Ja, jag tror det”, sa jag och nu började jag darra.
”Men lilla gumman, jag antar att du menar Eriksdalshallen och den ligger ju på andra sidan stan… Du har hamnat helt fel.”
Då började jag gråta. Ingen hade någonsin kallat mig för lilla gumman förut och nu skulle jag dessutom missa den stora tävlingen.
”Vet ni hur jag kan åka dit då? Hinner jag tror ni?”
”Det blir nog svårt, trafiken är rätt gles så här på söndagsmorgnarna. Men om du springer till stationen, hoppar på pendeltåget till t-centralen, och sen tar tunnelbanan söderut, röda linjen och går av vid Skanstull. Sen är det en bit att gå eller ta bussen ett par stationer tills du ser Eriksdalshallen på din vänstra sida. Den kan du inte missa. Det är en stor hall.”
OS är säkert en jättetråkig tillställning
”Tack, tack farbrorn”, ropade jag och var redan på väg med min brun-gula väska över axeln. Naturligtvis kom jag för sent till tävlingen, hann varken värma upp eller sätta upp håret. Stelfrusen skuttade jag runt med tränarens sura min fastklistrad på min kropp. Jag bad om förlåtelse men orkade inte förklara. På läktarna ropade de andra gymnasternas föräldrar: ”Bra jobbat gumman!”
Brevet begravde gymnastikdrömmen. Comaneciaffischen plockades ner från väggen. Precis när jag hade trott att allt skulle ordna sig. Vi skulle nämligen få en ny tränare – Sölvi från Tyskland! Men jag hann aldrig börja träna för henne. Kanske var det bäst så. OS är säkert en jättetråkig tillställning…
För mina vänner i Rinkeby som trodde att jag skulle göra gymnastikkarriär var mitt plötsliga avhopp en gåta. Jag skyllde på benhinneinflammation. Inte ett knyst om hur jag behandlades. I Rinkeby var jag en annan. Där var jag en lysande gymnast, en engagerad tjej, duktig i skolan. Varför förstöra den bilden?
Istället började jag nu dansa jazzbalett och grekiskpontisk folkdans i Rinkeby och spela teater i en grekisk ensemble. Snart hittade jag också till det vitala föreningslivet. Det förändrade mitt liv.
Vi visste att vi alla satt i samma båt
I Rinkebys trygga famn var vi alla lika. Innanför betongrikets murar fanns inget förakt för fattigdom och utanförskap. Visst fanns det konflikter även där bakom betongfasaderna som hyste hela världen. Men vi nedvärderade aldrig varandra på det sättet. Kanske för att vi visste att vi alla satt i samma båt. Egentligen är det ett under att det är så lugnt i de invandrarrika förorterna med tanke på att forna fiender med färska krigstrauman packats ihop som sardeller i betongburkar. I Rinkeby kallar man varandra för ”turk” eller ”finne” men inte nedsättande. Om man vill såra någon använder man skällsord som anspelar på sex. Företrädelsevis anklagar man någons mamma eller syster, det heligaste som finns, för att vara prostituerad. Det är det grövsta man kan säga och då kan man räkna med att åka på stryk. Under min uppväxt har jag beskådat och deltagit i oräkneliga slagsmål och bråk som initierats av ”din mamma”-kommentarer.
Det var få som lämnade förorten för olika aktiviteter. De flesta tränade i det lokala basketlaget eller boxningsklubben. Jag är glad över att jag vågade ge mig ut i den andra världen, trots att det gjorde ont. Både gymnastiken och fritidshemmet gav mig lärdomar och insikter. Utan dem hade jag inte varit samma människa. Dessa erfarenheter tvingade mig att ta ställning. Alla borde någon gång lämna sin egen värld. Alla borde lyfta den glaskupa som omger oss för att släppa in en nypa frisk luft.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
