Biblioteket i Rinkeby var en oas i förortsöknen. Det var den enda tysta plats jag kände till. Jag gick dit för stillhetens skull. Det skreks och gapades mycket i mitt liv. Om jag inte hade haft någon form av tillflyktsort skulle jag nog ha blivit tokig.
Biblioteket ligger bakom torget på andra våningen i en stor beige betongbyggnad som heter Folkets Hus. På biblioteket var Marjatta chef. Hon hade nycklar till alla rum.
Marjatta var en medelålders, lång kvinna med förförisk finsk brytning som flöt ur hennes omsorgsfullt målade läppar. Hon visste allt. Och om hon inte visste allt visste hon var man kunde hitta det. Hon visste till och med att jag ljög.
Hemma fanns det inget rum där man kunde läsa läxor
Varje dag efter skolan dök jag upp på biblioteket i min tomatröda täckjacka och rumänska ryggsäck full med grekiska läroböcker. Jag gick fram till Marjatta och bad artigt om nyckeln till glasrummet samtidigt som jag ojade mig över alla dessa skrivmaskinsuppgifter vi fick i skolan. Marjatta visste att jag inte hade skrivmaskin hemma. Marjatta visste också att skrivmaskinsuppgifterna var påhittade. Men ändå lät hon mig sitta i skrivmaskinsrummet och läsa läxor i lugn och ro. Jag visste inte att hon visste. Därför ljög jag vareviga dag för att få sitta i rummet med glasdörren där en lapp varnade på vuxenspråk: ”Skrivmaskinen förbehålles endast genom tidsbokning”.
Så fort Marjatta passerade glasdörren låtsasskrev jag på maskin. Med båda pekfingrarna tryckte jag frenetiskt på tangenterna fffjhkjhdshafjakfj och när hon var ur sikte läste jag vidare i mina grekiska skolböcker. Hemma fanns det inget rum där man kunde läsa läxor. Jag brukade låsa in mig på toaletten när jag ville vara ifred eller koncentrera mig.
I vardagsrummet hade vi en bokhylla i svensk furu som gapade efter böcker och uppslagsverk. I Rinkeby var böcker en lyx som få hade råd med. Däremot hade vi många indiska videofilmer i fina fodral och en hel del prydnadsföremål som pappa tagit med sig från världens alla hörn. Vårt hem var som Etnografiska museet i miniatyr! Kandelabrar utan stearinljus, fruktskålar utan frukt, samovarer utan te, askfat utan aska. Mitt favoritföremål var en leende Buddha i grön jade som stod högst upp på bokhyllan. Han såg nöjd ut där han satt i sin lotusställning, mätt och belåten, bekvämt bakåtlutad och omringad av indonesiska trästatyetter som föreställde dansande damer.
Kartoteket var nyckeln till alla hemligheter.
En dag när biblioteket var nästan tomt, sånär som på en farbror med tjocka tjejglasögon som satt och läste en arabisk tidning bak och fram, kom Marjatta och knackade på min glasdörr. Nu är jag avslöjad och åker ut, tänkte jag oroligt och dansade med fingrarna på tangenterna, men Marjatta såg inte arg ut.
”Kom ska jag visa dig kartoteket”, sa hon bestämt med betoning på varenda konsonant och jag trodde inte mina öron. Det var bibliotekets heligaste plats och jag brukade smygtitta på Marjatta som med sina filade pärlemornaglar bläddrade i korten och sen hittade rätt i bokdjungeln. Kartoteket var nämligen nyckeln till alla hemligheter.
Jag lärde mig systemet snabbt och hela världen blev min. Nu kunde jag hitta nästan allt. Men bara nästan allt, för jag nådde inte ända upp till kartotekets översta lådor. Ibland lånade jag en pall och ställde mig på den och rotade i kartoteket. Jag minns hur jag längtade efter att växa och bli stor och en dag skulle jag nå ända upp helt själv. Utan pall.
Vår enda nyhetskälla var radions grekiska nyheter
Hemma hade vi inga tidningar. Om mamma hittade någon tidning i papperskorgen på jobbet tog hon med sig den hem och lusläste den från första till sista sidan. Till och med bröllopsannonserna. Hade mamma levt ett annat liv hade hon säkert blivit något stort. Bristen på tidningar hemma gjorde att vi inte alltid visste vad som hände. På Aktuellt och Rapport talade de för fort och för svårt om sådant som inte hade med oss att göra.
Vår enda nyhetskälla var radions grekiska nyheter, Simera, varje vardag klockan 19.00. En helig tidpunkt. Ingen fick säga ett knyst och ändå höjde mamma volymen så att fönsterrutorna vibrerade i takt med programledarens intonation och hela gården kunde höra nyheterna. Jag hade inga namn på svenska kulturpersonligheter, debattörer, skådespelare och politiker.
Jag hade inga namn på svenska gator, torg och städer. Jag hade inga namn på svenska traditioner och folkvisor. Kroppkakor trodde jag var en anatomisk term. Sådan kunskap får jag ta igen nu när jag är vuxen istället. Nu när jag når ända upp till kartotekets översta låda.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
