Mina föräldrar skickade mig till ett svenskt fritidshem. Mest för att de inte ville att jag skulle följa med till städjobben på eftermiddagarna. På städjobben brukade jag annars få damma fönsterkarmar och skrivbord eftersom det var ganska lätt.
Om sanningen ska fram var jag en usel dammråttfångare. Jag blev nämligen så absorberad och fascinerad av alla fina familjefotografier som folk hade på sina skrivbord. De såg så lyckliga ut, dessa blonda barn och deras mammor och pappor. Välklädda, välkammade och väluppfostrade. Poserande framför segelbåten eller röda stugan i skogen. Mamma hade inga fotografier på oss i städskrubben. Det fanns inget utrymme för sådant bland alla allrent-flaskor och golvmoppar sade hon.
På fritidshemmet presenterade jag mig för de andra barnen så som jag hade lärt mig i min hemspråksklass: ”Hej, jag heter Alexandra. Det är ett grekiskt namn som jag har fått ärva efter min gammelmormor och betyder hon som försvarar männen”, sade jag med huvudet högt på bruten svenska.
Istället döpte de om mig till ”svartskalle”
När jag döptes i en liten grekisk-ortodox kyrka i Bukarest i Rumänien vägrade min gudfar, som var fundamentalistisk ateist, att gå in i kyrkan. Det blev hans rumänska fru som fick olja min svarta kalufs och sänka mig i vigvattnet. Varje gång prästen uttalade mitt namn drog jag honom i skägget och sprattlade som en tokig fisk har mamma berättat. Jag tyckte verkligen om mitt namn. Men det verkade inte de andra barnen på fritiset göra. De måste ha haft svårigheter att uttala namnet. De var ju svenska, inte grekiska. Eller så föll det dem inte i smaken, eftersom ingen någonsin använde gammelmormors vackra namn.
Istället döpte de om mig till ”svartskalle”, ”blatteknatte” eller ”grekstek”. I början blev jag inte särskilt upprörd. I mitt huvud översatte jag direkt ordet ”svartskalle” till grekiska och det lät inte fult på något sätt. Faktum är att en av mina grekiska klasskamrater hette just ”svartskalle” i efternamn. Fast på grekiska: Mavrokefalidou. Det var ingen som retade henne för det.
Efter ett års svartskallande hit och grekstekande dit började det bli tjatigt. Sakta men säkert började det göra ont. Så där som det gör när man tar emot smällar utan att kunna slå tillbaka. Jag sa ifrån men det var som att be väggen om en tjänst.
Jag böjde huvudet för att de inte skulle se mina tårar
Tant Signe fick mig att stå ut. En prästfru med havsblå ögon och honungslen röst. Hon var som en levande ängel som strosade omkring med fjäderlätta steg. När jag blev riktigt ledsen tog hon mig i handen, förde mig till mysrummet, torkade mina tårar med baksidan av sin ådriga hand och läste Astrid Lindgren-sagor. Inte Bröderna Lejonhjärta för då grät jag bara ännu mer. Oftast blev det Emil eller Pippi. Jag älskade tant Signe. Men hon var inte alltid på fritiset. Hon var för gammal för att arbeta heltid.
En dag skulle vi leka ABBA. Man stod framför spegeln med hopprep i handen som skulle föreställa mikrofon och mimade och dansade till hela skivan inför andra. Den leken kunde jag inte leka hemma eftersom vi varken hade skivor eller skivspelare. Ändå hade jag memorerat hela ”Money, money” och ”Dancing Queen.” Jag tog mod till mig och bad att få vara Frida. Barnen svarade mig att jag inte kunde vara Frida – för jag var en svartskalle och Frida var svensk. Det var inte första gången. Jag hade avfärdats på samma sätt många gånger tidigare. Men det skulle bli den sista.
Jag böjde huvudet för att de inte skulle se mina tårar och promenerade raskt ut till hallen. Där samlade jag ihop alla barnens mössor, vantar och halsdukar, slängde ner dem i toaletten och spolade. Sen satte jag på mig min röda nylonjacka med blå stickad krage och gick raka vägen hem.
Han hävdade att jag var ouppfostrad och missanpassad
Samma kväll ringde fritisföreståndaren och skällde ut mamma för att jag förorsakat stopp i avloppet och översvämning när jag spolade ner mössorna. Barnen var frusna och ledsna. Han hävdade att jag var ouppfostrad och missanpassad och att jag var inte välkommen tillbaka till fritis därför att ”så här gör man inte i Sverige”.
Mamma blev besviken på mig och jag blev lättad. Nu slapp jag gå tillbaka till det där förfärliga fritiset. Tant Signe var den enda jag saknade där. Jag berättade aldrig för mamma om mobbingen för jag ville inte göra henne ledsen. Jag var tio år och inbillade mig att jag för alltid hade spolat ner alla glåpord i toaletten. Nu var det över. Om det ändå varit så lätt.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
