Bortom mammas gata, del 30: Här sätter jag punkt

26 mars 1999

Farmor dog i natt. Hon lämnade oss medan Dimitra kammade hennes tunna, bomullsbleka hår. Hon hade just fyllt 91 år, tror vi. Ingen vet exakt. Själv sade hon att hon föddes när åkrarna skördades 1908 i Turkiet av grekiska föräldrar som hon inte minns därför att de båda gick bort när hon bara var en liten flicka.

Som femtonåring giftes hon bort med en man hon aldrig älskat och tillsammans återvände de hem till Grekland. Men vistelsen i hemlandet blev kortvarig. Andra världskriget och grekiska inbördeskriget splittrade familjen. Farfar gav sig ut i kriget med grekiska motståndsrörelsen mot nazisterna. Han kom aldrig tillbaka. Min pappa fick aldrig träffa sin pappa.

Annons:

Farmor tog sina fem barn och flydde till Jugoslavien. Där gifte hon om sig och flydde vidare till Rumänien. Och även där splittrades familjen. Äldste sonen studerade i Moskva, äldsta dottern gifte sig i Prag, yngsta dottern flyttade till Tyskland. Farmor återvände efter mer än tjugo år i exil hem till Grekland. Där dog låtsasfarfar ifrån henne redan första veckan, och när ensamheten blev för tung att bära tog farmor sin fjäderlätta väska och kom till sina två barn som nu hade hamnat i Rinkeby. Och här levde hon sina sista år.

Farmor hette Sofia. Det betyder visdom på grekiska. Farmor kunde varken skriva eller läsa. Hon hade aldrig fått gå i skolan. Jag minns när hon låtsasläste genom att ta upp en tidning och sjunka in i den. Det såg bra ut men hon höll tidningen upp och ner. Men trots analfabetismen var farmor en vis kvinna som bar sitt namn med värdighet. Efter alla år på flykt över nationsgränserna talade hon grekiska, turkiska, jugoslaviska och rumänska flytande. Det enda språk hon aldrig lärde sig var svenska. Kanske därför att hon var för gammal när hon kom, kanske därför att hon i Rinkeby inte behövde svenskan utan klarade sig på alla andra språk. Det enda hon kunde säga på svenska var ”tack”. Och det sade hon gärna och ofta. ”Tack, tack, tack.”

Hon var hela Rinkebys farmor. Så fort solen sträckte fram sina strålar satte sig farmor på parkbänken framför fruktstånden och fontänen. Alla som passerade bytte hon några ord med – turkar, chilenare, zigenare, jugoslaver… Språket var aldrig ett hinder så ingenting undgick henne. Hon visste allt om folks skilsmässor och förlossningar. Spralligare, busigare farmor är svårt att hitta. Hon sjöng och skämtade med allt och alla, och jag antar att det var därför hon ändå levde så länge.

Nu finns hon inte längre. Parkbänken står tom. Skrattet har tystnat. Vi begravde henne grekisktortodoxt på en kyrkogård mellan Rinkeby och Tensta. Det var ett svårt beslut. För var hör farmor egentligen hemma? Mest i Rinkeby där alla hennes barn och barnbarn och barnbarnsbarn någon gång har bott. Och trots att jag sörjer och saknar henne djupt kan jag se ett ljus.

Plötsligt får jag och mina systrar något vi aldrig har haft. Vi har fått rötter i den svenska jorden. För nu finns farmor här för alltid. En del av min historia är jordfäst på en välskött svensk kyrkogård. Och även om vi någon gång skulle flytta härifrån, kommer vi alltid att återvända för att hälsa på farmor.

19 maj 1999

Högsta domstolen var vårt sista hopp. Hopp om upprättelse och samhällets symboliska markering att det inte är fritt fram att mordhota människor – poliser, journalister, invandrare, unga tjejer eller vad det nu är. Det är inte fritt fram för tidningar att samarbeta med nazister och mordhota människor. Det är inte tillåtet för tidningar att rigga och beställa brott. Varken för att skrämma dem till tystnad eller sälja lösnummer på deras olycka.

Min advokat Claes Borgström trodde att HD skulle följa de tidigare domsluten och fälla.

Högsta domstolen valde dock, till skillnad från både tingsrätt och hovrätt, att fria alla. Deras resonemang var: Mordhoten beställdes av journalisten. Nazisterna levererade i syfte att få pengar och publicitet. Hoten blev ett led i Fagers journalistiska verksamhet och faller därmed inom ramen för tryckfrihetsförordningen. Nazisterna skyddas av grundlagens meddelarskydd.

Inget straff, ingen samhällstjänst, ingen vård, inget skadestånd, ingen markering.

Alla friade.

Det var allt.

Journalistförbundets ordförande gick ut med ett pressmeddelande med titeln: ”Seger för tryckfriheten!”

Vissa kommenterade domen: ”Du om någon borde veta att det är så här det fungerar. Makten och rättsväsendet står inte på vår sida.” ”Det är meningslöst att polisanmäla nazisthot, inte ens du som är känd fick skydd eller upprättelse, tänk dig då hur vi okända skulle bemötas”, etc.

Folk har ofta kallat mig ”modig” och undrat hur jag har hanterat alla hot. Det kan jag inte svara på. Men jag kan berätta att hotbilderna förändrade mitt liv radikalt och att jag blev allt annat än modig. Jag blev rädd och misstänksam. Jag gick inte ut. Offentliga platser kunde vara farliga.

De nätter jag sov var fyllda av mardrömmar. Det mentala nederlaget framkallade alla möjliga sorters kramper och åkommor. Jag grät i timmar tills jag trodde att jag skulle torka ut. Vad som helst kunde utlösa en häftig gråtattack. Därför undvek jag offentligheten och avbokade föreläsningar. Jag önskade att allt bara skulle ta slut. Jag som älskade livet ville inte längre leva det.

Under den perioden kändes det ofta som om jag bar på en obotlig, smittsam sjukdom. Folk som tidigare närmat sig mig när jag var stark och glad undvek mig nu. En del tog omvägar för att slippa hälsa. Mest minns jag en dag när jag i SVT-korridoren stötte på en berömd dokumentärfilmare. Med skör stämma och blanka ögon lyckades jag hälsa och hon frågade hur det står till. ”Det är jobbigt”, svarade jag med en röst som jag själv inte kände igen. Då dunkar hon mig hårt i ryggen och snäser: ”Men ryck upp dig för sjutton, du ser ju helt förskräcklig ut!”

Min vänskapskrets krympte dag för dag. Ett fåtal gamla vänner fanns kvar. Ett fåtal som orkade lyssna och bry sig. Många hävdar att det är ensamt på toppen. De ljuger. När man står där på toppen med den sköna utsikten omringas man av ryggdunkare som hoppar på och åker med en bit utan att betala priset själva för att ta sig dit. De delar gärna glädjen och glansen men så fort man börjar falla flyr de. Sanningen är att det är ensamt på botten. Ensamt, tyst och kallt. Där visar vänskapen sitt rätta ansikte. Jag har blivit illa behandlad många gånger i mitt liv. Men det som gjort mest ont är när jag har blivit illa behandlad av människor jag litat på.

Den mediala rapporteringen kring Aftonbladet-affären var ganska slätstruken. Ett fåtal journalister utmärkte sig dock. Dessa journalister är goda förebilder för oss som är unga i yrket. Jag minns inte alla deras namn, och det vore fel att bara nämna dem jag kommer ihåg, men jag minns deras mod och journalistiska integritet.

Det var tidningen ETC som bröt den kompakta tystnaden kring Aftonbladet-affären genom grundlig granskning som påvisade tidningens medverkan. Reportaget ”Aftonbladets förlorade heder” belönades med både Guldspaden och Stora Journalistpriset och möttes av stående ovationer. Var det journalistkårens dåliga samvete som fick dem att applådera av lättnad över att någon annan vågade gräva i gropen? Varför var journalisterna mer solidariska med Aftonbladetjournalisten än med mig? Jag var ju också en ung journalist. Journalist och offer. Brukar journalister ställa sig på skurkarnas sida?

Aftonbladet-journalisten blev martyren som alla tyckte synd om. Visserligen kan även jag tycka synd om honom men man kan inte frånta en vuxen människa hans ansvar och omdöme.

Dan Josefsson gjorde ett föredömligt arbete och om jag hade närvarat vid prisceremonierna hade jag också applåderat mina handflator heta. Ett problem är dock att nazisternas roll delvis förringades för att Aftonbladets skuld skulle framgå tydligare. Sanningen är mer mångfasetterad än så. Nazisterna hade långa brottsregister och onda avsikter. En del av dem har fortsatt på sin nazistiska bana. Trots det fanns dessa fem farliga nazister inte med på Stockholmstidningarnas hjältemodiga offentliga nazistuthängning. Nazistterroristerna som försett Aftonbladet med bildmaterial slapp helt enkelt figurera med namn och bild när 63 svenska nazister hängdes ut i pressen. Ingen vet varför.

Redan för tio år sen uppmanade jag politiker och poliser att ta rasismen på allvar. I artiklar, intervjuer och seminarier. I ett samtal med den då nytillträdda justitieministern Laila Freivalds poängterade jag att hot mot enskilda medborgare är hot mot demokratin. På den tiden var makten inte mottaglig. Mina varningar ansågs överdrivna. Trots att rasismens offer har många namn: Gerard Gbeyo, Kyriakos Lalos, John Hrohn, Hassan Zatara med flera. Tio år senare, år 2000, ekade plötsligt dessa ord på alla ledarsidor. Rasismen är ett hot mot demokratin. Varför dröjde etablissemanget så länge? En programledare i en tv-debatt råkade formulera fördomen: ”Hittills har det nazistiska våldet bara drabbat invandrare. Nu har de även börjat hota demokratin. Nu har de även börjat hota svenskar.”

Är inte invandrare en del av demokratin? Är inte våra liv lika mycket värda?

Krävdes det ett speciellt sorts blod för att makten skulle inse detta?

Två år efter den första rättegången erkände slutligen journalisten i ETC-intervjun att han hade ljugit sig igenom förhör och artiklar. Aftonbladets ledning skyddade honom hela tiden trots att de visste att han ljög. Nu bestämde sig journalisten för att säga sanningen. Delar av sanningen. Han hade ljugit om bildernas tillkomst, han hade varit med och tagit fram bilderna och han fastnade i sina egna lögner för att ”det var en mycket, mycket bra nyhet” som han själv uttryckte sig.

En mycket, mycket bra nyhet som belönade honom med fast jobb på Sveriges största tidning.

En mycket, mycket bra nyhet som spreds över världen och spred skam över Sverige.

En mycket, mycket bra nyhet som förstörde flera människors liv.

När lögnerna avslöjades kunde ingen längre dömas och ingen rättvisa skipas. Journalisten sade upp sig från Aftonbladet men är fortfarande verksam som journalist. Aftonbladets ledning är kvar.

Idag har jag förlåtit dem alla. Nazisterna. Journalisten. Aftonbladet. Mosaik.

Trots att ingen av dem har bett mig om det. Jag har förlåtit dem därför att de var en börda att bära. Att förlåta är att frigöra sig. Och jag har idag frigjort mig och går sakta vidare som en ärrad krigare som är lycklig i sin strid.

Förlåtelse handlar inte om att glömma. Inte heller godta det som hänt. Det handlar bara om att man släpper taget. Att man kan sätta punkt. Här sätter jag punkt.

Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.