Bortom mammas gata, del 3: Bland pärlhalsband och palestinasjalar

Jag började skolan som försökskanin. 1977 kom Hemspråksreformen och jag började i Sveriges första hemspråksklass i Knutbyskolan i Rinkeby. Det var en försöksverksamhet som startats för att arbetskraftsinvandrarnas barn skulle bibehålla sitt modersmål. Hur skulle vi annars kunna återvända hem? För det var allas mål. Regeringens likaväl som invandrarorganisationernas och föräldrarnas.

Vi barn betraktades som små krukväxter utan rötter i jorden som man kunde förflytta lite hur som helst. Vi behövde bara vattnas lite med vårt eget språk och drömmen om att en dag återvända hem och sen skulle allt bli bra.

Redan första skoldagen möttes vi av journalister och forskare som skulle skildra och studera detta historiska ögonblick i svensk invandrarpolitik. De ställde frågor som ingen kunde svara på eftersom de pratade svenska och vi grekiska. De observerade oss och antecknade frenetiskt i sina papper, de fotograferade oss ur olika vinklar och de diskuterade med varandra.

Annons:

Min lärare hette Alkisti och var allas vår idol. Till skillnad från våra föräldrar hade hon pärlhalsband, pärlring och fina kläder. Jag beundrade hennes långa, lackerade naglar och tänkte att hon förmodligen aldrig diskade. Alkisti var gift med en läkare men de hade inga barn. Det var konstigt för alla i Rinkeby hade barn, många barn. Vi var hennes barn, sa hon. Jag minns en gång när vi sjöng en sång om en katt som var steril. Maria, min klasskamrat frågade vad steril betyder och Alkisti förklarade: ”Det är när man inte kan få barn.” Då sa Maria: ”Precis som du fröken!”

Alkisti tystnade och började pilla på pärlhalsbandet. Alla vi andra blev arga på Maria. Det var sista gången vi sjöng den sången.

När vi inte sjöng grekiska sånger läste vi grekiska skolböcker om stolta cypresser, lagerblad och olivlundar, om antikens Grekland och om vårt grekiska kulturarv. Vi reciterade Iliaden och Odysséen. Vi läste om Aristoteles och Athena, Sappho och Sokrates, Hercules och Hydra. I våra böcker kom våren redan i mars och då stod körsbärsträden i blom. I våra böcker var sommaren olidligt het och torr, cikadornas sång var en öronbedövande symfoni, vattnet var turkosblått och salt, och landskapet doftade rosmarin och oregano. I våra böcker fanns varken snö eller svenskar, sill eller surströmming. Ingenting stämde överens med den verklighet vi nu levde i. Kanske är det därför mitt hjärta gör glädjevolter så fort jag sätter min fot på grekisk mark. Våra böcker gjorde oss alla till små nostalgiker som ständigt längtar hem till barndomens bilder.

Vi hade hemläxor varenda dag och de flesta av oss gick även till en grekisk lördagsskola inne i stan. Där invigdes terminerna av en grekisk-ortodox präst med grå hårknut, svart fotlång kaftan och vita tänder. Söndagarna var den enda lediga lekdagen. Svenska språket skulle vi lära oss i raketfart på två lektioner i veckan. Svenska trodde vi i början bara var ett hittapå-språk. Det lät lustigt med alla egendomliga å-ä-öljud. Vi brukade låtsas att vi kunde det och härmade Drutten och Gena eller svenske kocken i Mupparna på tv. Men ganska snart upptäckte vi att hitta-påsvenskan inte var särskilt framgångsrik i verkligheten.

Det var Inga-Lisa som fick den otacksamma uppgiften att lära 25 busiga grekiska barn riktig svenska på nittio minuter i veckan. Inga-Lisa var overklig. Jag minns henne – hur hon smög in i klassrummet i kinaskor, plyschbyxor, palestinasjal och med stora plastglasögon som ramade in hennes gnistrande gröna ögon. Hon viskade fram orden välartikulerat samtidigt som hon vaggade rytmiskt med hela kroppen. Med sin stoiska och harmoniska framtoning lyckades hon hypnotisera oss alla. När vi så småningom lärde oss svenska lät vi alla som Inga-Lisa-kopior. Vi viskade och överdrev munrörelserna, drog ut på vokalerna, ändrade röstläge och gungade, precis som hon.

Inga-Lisa var den första svenska kvinna vi lärde känna. När vi tänkte på svenska kvinnor tänkte vi direkt på Inga-Lisa. Lugna, lågmälda, snälla, plyschklädda varelser som smyger runt som indianer i skogen med ett heroiskt tålamod.

Svenska män däremot var raka motsatsen. Det fanns en svensk man som alla kände till. Han låg alltid på parkbänken utanför socialbyrån i Rinkeby. Så fort man gick förbi tog han en klunk ur sin färglösa flaska och spottade och svor: ”djääävlaa laaakritsungar”. När han försvann efter några år ersattes han av en annan svensk man, med mindre hår på huvudet, som körde samma föreställning i repris. För oss blev dessa gubbar stereotypen för den svenske mannen. Inte undra på att skilsmässofrekvensen är så hög i Sverige och att alla skiljer sig hela tiden, minns jag att vi sade till varandra. Hur kan lugna Inga-Lisa leva med galna gubben på parkbänken?

Det är så man får fördomar. Man drar enkla slutsatser av det lilla man vet.

Idag ligger en chilensk gubbe på parkbänken. Vi brukar skämta om att han är en invandrare som har integrerat sig.

Min grekiska hemspråksklass var underbar. Alla elever kom från samma område i norra Grekland. Vi talade samma dialekt, dansade samma danser och sjöng samma sånger. Vi hade en stark samhörighet och stora drömmar. Vi skulle erövra världen. Vår lärarinna Alkisti gav oss vingar att flyga med. Hon lärde oss att satsa stort och sikta högt. Vi kunde bli precis det vi ville så länge vi kämpade för att nå målet. En gång i veckan fick vi skriva uppsatser om våra drömyrken och hur vi skulle erövra dem. Vi var alla blivande läkare, advokater, astronomer och skådespelare. Trots att vi inte kände några sådana. De bodde inte i våra kvarter. I våra kvarter bodde Georgios som hade banken och Petros som hade två epa-butiker. De var lyckligt lottade för de hade lönsamma jobb. I själva verket städade de bankerna och butikerna. Det var sådant man inte behövde förklara eftersom alla redan visste vad det handlade om för slags jobb.

Grekerna dominerade städbranschen så vi döpte snabbt om städning till ”grekisk curling” eller ”grekisk ishockey”, eftersom man med största finess glider omkring med golvmopp och svabb.

Min pappa är en fönsterputsare

Han hänger högt uppe i luften med bara ett bälte runt midjan och putsar fönster på skyskrapor.

Även mitt i vintern i 20 minusgrader.

Pappa har putsat fönster i tjugo år. Det är mer än de flesta klarar av. Axlarna brukar slitas ut efter bara några år.

Pappa själv säger att han har outslitliga superfönsterputsar-muskler.

Synd bara att det inte är så fint att putsa fönster.

Synd att det inte är en sport. Då hade han fått en massa guldmedaljer.

Men ingen skulle någonsin komma på idén att låta folk tävla i fönsterputsning.

Min pappa är en underbar berättare. Han kan underhålla ett sällskap i timmar. Och allt han berättar är taget ur hans eget liv. Pappa säger alltid sanningen. Till och med när han ljuger.

Han föddes under andra världskriget. Tog sina första stapplande steg under grekiska inbördeskriget mitt i motståndsrörelsen. Flydde till Jugoslavien när han var sju år, till Rumänien när han var fjorton, återförenades med sin bror i Moskva, hittade sin syster i Tjeckoslovakien, återvände till Rumänien, blev proffsboxare, kidnappade mamma, gifte sig, blev pappa, fick mig. Återvände sen hem till Grekland när han var 23 år, blev pappa igen, flydde undan militärdiktaturen till Tyskland. Kom till Sverige. Lämnade oss, reste jorden runt på en oljetanker i två år.

Kom hem till Rinkeby och blev pappa för tredje gången.

Och sen dess är han fönsterputsare.

Ni har säkert sett honom i korridorerna.

Han är en av de där städarna som ni brukar nicka och kanske le åt för att de inte ska tro att ni föraktar dem.

Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.