30 oktober 1998
De sade något på TV-nyheterna som först paralyserade mig och sen fick mig att kasta mig upp ur soffan och börja springa. Jag sprang mot rött, sneddade över parken, in till samhällsredaktionen för att höra om de visste något mer, några namn, detaljer…
Brandkatastrofen i Göteborg. Sextiotre brända barn. Många fler allvarligt skadade.
Genom åren hade jag hunnit besöka Angered, Biskopsgården, Bergsjön och andra invandrarrika områden i Göteborg ett antal gånger. Jag hade föreläst på skolor och fritidsgårdar långt innan jag blev en offentlig person. Där kände jag många människor och där kände jag mig hemma. Samma hus, samma stil, samma dofter och ljud. De barnen var som mina syskon. De levde som jag hade levt och roade sig som jag alltid gjort, i trånga föreningslokaler i förorten.
Jag ville gärna åka ner till Göteborg och stödja de anhöriga men jag visste att jag egentligen var alltför skör själv. Ändå sade jag till mina chefer att jag gärna gjorde ett jobb där, om de trodde att jag kunde tillföra något, jag kände ju folk, jag talade samma språk som de, jag kunde hantera sorg… Det fick jag inte. Istället satt jag hemma och undrade varför livet var så grymt mot människor som redan ligger…
Brandkatastrofen tvingade mig på benen
En vecka senare ringde ungdomar som överlevt festen och mammor som förlorat sina barn. De bad mig leda minnesstunden på Scandinavium. ”Du var våra barns förebild, deras storasyster, de skulle ha velat att du gjorde det här.”
Nu hade jag bara ett par dagar på mig för att försöka samla kraft och mod för den stora uppgiften.
Söndag 15 november 1998
Jag hade bestämt mig för att ligga lågt ett tag. Inga offentliga uttalanden eller uppdrag. Jag behövde tid för att slicka mina sår.
Brandkatastrofen tvingade mig på benen. Minnesstunden blev mitt första offentliga framträdande trots att det var alltför tidigt för mitt eget bästa.
Ensam och svartklädd anlände jag till Scandinavium. Det var inte många som kände igen mig. Jag hade magrat och klippt av mig mitt långa hår. Kindknotorna stack ut, byxorna hängde löst och det korta håret spretade trotsigt åt alla håll. De anhöriga omslöt mig i sin sorg. Om och om igen berättade de om den infernaliska natten. Mammor grät som små barn i min famn och smekte sina barns fotografier. Jag fann inga ord för att uttrycka min sorg och mitt medlidande. Istället grät jag tillsammans med dem. På scenen lyckades jag samla mig någorlunda. Så fort jag kände den välbekanta klumpen i halsen tog jag en paus, svalde och fortsatte. Varje gång jag lämnade scenen grät jag en skvätt för att sen återigen verka stark. Det var en värdig minnesstund med tiotusen människor som förenades i tyst förtvivlan och frustration med tända ljus i ett mörklagt Scandinavium. Från den upplysta scenen hörde jag barns tröstlösa snyftningar och föräldrarnas smärta.
Mina förluster var jämfört med deras ingenting att begråta
När allt var över satt jag med de anhöriga och bara lyssnade. Svartklädda Medelhavsmammor skrek ut sin sorg med pappor, släktingar, vänner eller grannar som höll om dem, klappade dem på kinden och tröstade. Mellanösternmammornas klagovisor skar genom luften. Längre bort stod en ensam ljus man i mörkret. En tår letade sig fram på hans orakade kind. Han viskade: ”Ni invandrare är annorlunda. Ni samlas och sörjer och gråter tillsammans. Sen mitt barn omkom i brandkatastrofen har jag varit ensam. Ingen ringer, ingen hälsar på. Man ska få vara ifred med sin sorg i Sverige…”
Minnesstunden i Göteborg är det svåraste uppdrag jag någonsin har haft. Men när jag kom hem på natten kände jag att den hade gett mig perspektiv på livet. Tillsammans med dem hade jag även bearbetat mina egna sorger. Jag grät för deras förlorade barn och för det jag förlorat under det senaste året. Men mina förluster var jämfört med deras ingenting att begråta.
30 november 1998
Karl den tolftes dödsdag brukar präglas av rasistiska kravaller och nazistiska demonstrationer. Skönt att slippa stan en sådan kväll, tänkte jag när jag nu satt på ett flyg till en EU-kurs i Bryssel. Tillsammans med ett tjugotal svenska journalistkollegor skulle vi besöka det gigantiska EU-maskineriet för att sedan producera EU-reportage. Nu ville jag äntligen börja arbeta igen och glömma allt som varit.
När vi landade i Bryssel blev jag febrig och alldeles vimmelkantig. Jag somnade så fort jag satte foten på hotellrummet och kunde inte resa mig upp ur sängen morgonen därpå. Hotellet hade ingen room service och jag var oförmögen att röra mig, så där låg jag på rummet i två dagar utan mat eller sällskap. De andra journalisterna hade ett intensivt program och jag grät för att jag inte kunde vara med på det som jag så länge hade sett fram emot. Det som skulle ha varit vändpunkten… Jag grät för att jag saknade den jag en gång var, den som inte längre fanns.
Jag hörde knappt vad han sa med mina inflammerade öron
Tredje dagen ringde jag en läkare. Diagnosen var lunginflammation och öroninflammation. Han ordinerade medicin och mat. Hur skulle jag hitta mat? Jag bråkade med hotellchefen och det slutade med att han själv började servera mig te fem gånger om dagen. Sista dagen på EU-veckan hittade jag telefonnumret till en afroamerikansk bekant som arbetade i Bryssel. Jag hade träffat honom i Stockholm för ett år sedan när jag var på topp. Nu ringde jag upp denne sympatiske kille och berättade hur det låg till. Jag hade knappt hunnit lägga på telefonluren när det knackade på dörren. Där stod han med thailändsk cocos-curry-soppa, indisk lammgryta med naanbröd, en påse vitaminer och färskpressad juice. Jag kastade mig över maten och min tomma mage kvittrade av lycka. Han talade till mig en stund men jag hörde knappt vad han sa med mina inflammerade öron. Jag svarade korthugget på hans frågor, totalt absorberad av maten.
”Do you still work with the TV-programme?”
”No, they kicked me out.”
”You still live in that nice apartment?”
”No, I moved out. ”
”How is your boyfriend?”
”It’s over.”
”I’m sorry. Are you out dating and partying a lot now?”
”No, I don’t dare to go out.”
”Oh, but how’s life otherwise?”
”It sucks.”
Han gick ganska snart eftersom jag inte var särskilt inspirerande sällskap. Jag har inte träffat honom sedan dess, min räddande ängel som dök upp ur intet.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
