13 juli 1998
Domen annonserades när jag befann mig i Paleochora, en liten fiskeby på Kretas sydligaste spets. Fotbolls-VM på TV och medelhavsbrisen utanför mitt fönster som lekte med gardinerna var som balsam för själen. Min mobiltelefons orientalringsignal snirklade sig genom ryggsäcken, ut i den heta luften och återkallade mig till verkligheten bortom idyllen.
Det var radions Eko-nyheter som bad om en kommentar. Stefan, nazistledaren, fick åtta månaders fängelse, de andra nazisterna fick skyddstillsyn och journalisten friades.
I ett förvirrat tillstånd yttrade jag något fullständigt obegripligt om tingsrättens dom. Min advokat ringde upp efter sändningen och undrade hur det egentligen var fatt.
7 september 1998
När jag efter en månadslång Grekland-semester började repa mig och trodde att allt äntligen skulle bli bra sprack min relation med Micke. Efter en smärtsam separation gick vi skilda vägar i livet. Nu var jag fullkomligt ensam.
Jag lämnade slutligen det där hemmet som jag hade börjat hata – så intimt förknippat med hoten. Jag hamnade i en liten etta på 28 kvm. Det var nära jobbet. Sju minuters rask promenad. Pappa målade om hela lägenheten. Jag monterade en gallerdörr och målade den blodröd. Det blev mitt lilla fort. Mitt första egna hem. Sakta men säkert började jag få ordning på det lilla liv jag hade kvar. Men när förhandlingarna i Svea hovrätt inleddes var jag ledsen och vilsen. Claes Borgström blev min nya advokat. Varje morgon gick jag till hovrätten för att återigen möta samma stela ansikten och höra samma lögner. Oftast lämnade jag hovrätten innan förhandlingarna var slut för dagen för att jag inte ville stöta på nazisterna på vägen hem.
Tidningsbudet skrämde livet ur mig varenda morgon
För första gången i mitt liv bodde jag ensam och trots galler, nummerpresentatör och direktnummer till polisen var jag fruktansvärt rädd, framför allt nattetid då jag placerade sängen så att jag hade full uppsyn över ytterdörren. Sen låg jag där på nätterna med telefonen i famnen och ögonen fastklistrade på dörren. Minsta ljud och jag smög upp på tå, tryckte in näsan mot dörren och tittade genom kikhålet. När det blev alltför läskigt ringde jag mina två bästa vänner, Marina eller Kirre, och sökte tröst i natten. Oftast somnade jag i gryningen av ren utmattning. Tidningsbudet skrämde livet ur mig varenda morgon. Han lyckades alltid komma precis när jag slumrat in. Ett tag funderade jag på att avbeställa tidningen för att slippa morgonchocken. Men jag vande mig till slut. Man vänjer sig vid allt förr eller senare. Hur plågsamt det än är.
Jag gick sällan ut på den tiden. En kväll tvingade en kompis med mig på bio. Efteråt följde han mig till porten och tog sen tunnelbanan hem. Jag öppnade hissdörren men ångrade mig i sista stund, istället tog jag trapporna. I gympaskorna sprang jag ljudlöst upp för trapporna. När jag kommer till mitt våningsplan ser jag plötsligt ryggtavlan av en ljushårig man i träningsoverallsjacka och jeans. Han stod vid min lägenhetsdörr och skrapade med ett vasst verktyg i händerna. När han hörde mina korta andetag vände han sig om. Jag hann inte se hans ansikte för jag var redan på väg nerför trapporna som ett jagat vilddjur. Ut genom porten och in i den nyöppnade restaurangen intill. Jag hade aldrig varit där men nu stormade jag in, där satt ett par gäster och åt middag, ägaren stod i sitt förkläde, och jag stammade fram ett ”hjälp” och sen rasade jag ihop på golvet. Krögaren lyfte upp mig och vi gick in i porten igen tillsammans, upp för trapporna och fram till min dörr. Där såg man tydligt att någon hade skrapat vid dörrhandtaget. Jag tackade den hjälpsamme krögaren och låste alla mina lås.
Journalisten friades trots att han var delaktig
30 september 1998
Förhandlingarna i hovrätten avslutades med pläderingar och jag räknade ut att jag under 1998 hittills tillbringat sammanlagt fem veckor i rättssalar och otaliga timmar hos advokaterna.
14 oktober 1998
Domen fastställdes av Svea hovrätt. Stefan dömdes till åtta månaders fängelse och de andra nazisterna till skyddstillsyn. Journalisten friades även här trots att det framgått att han ljugit och att han var delaktig. Hovrätten menade att han inte visste vad han sysslade med samtidigt som de ifrågasatte hans uppgifter. De friade honom. Han kanske borde ha åtalats för uppvigling istället, eller anstiftan… Aftonbladet går i alla fall ut och hävdar att deras journalist nu är rentvådd. Högsta domstolen är nästa och sista instans.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
