Bortom mammas gata, del 27: Sommar, sol och nazister

Midsommardagen 20 juni 1998

Under pågående rättegång skulle jag vara sommarpratare i radion. När sommarredaktionen på radions P1 ringde och frågade visste jag inte ens vad det var för slags program. Ingen av mina vänner hade hört talas om det.

På TV hade chefen sagt att det var en stor ära att bli tillfrågad. Så jag accepterade erbjudandet. Mina enda krav var att jag fick fullständig frihet att säga vad jag ville och att jag fick välja producent. Jag valde Manuel, en gammal Rinkeby-kompis. Han ville arbeta med radio och jag kunde hjälpa honom in. Det är enda sättet att öka mångfalden. Att själv ställa krav när man får chansen och rekommendera fler kvinnor, invandrare, homosexuella, handikappade… Det finns faktiskt plats för oss alla.

Annons:

I pressreleasen skrev jag något raljerande om att ”den söta svartskalleflickan som så många älskar att hata nu skulle ta bladet ur munnen och hämnas på alla dem som gjort henne och hennes nära och kära illa”. Det fick chefer och andra skyldiga själar att ringa sommarredaktionen och försöka stoppa programmet. Redaktionen var dock djärvare än så. Den gav mig fria händer och en lyckospark. Min avsikt hade emellertid aldrig varit att hänga ut folk med namn och nummer. Min hämnd var inte riktigt vad de flesta hade förväntat sig. En och annan spark fördelades uppåt men det var mest mjuka markeringar. Programmet fick mycket press både före och efter sändning, och om jag ska vara riktigt ärlig njöt jag en smula av att jag hade lyckats sätta skräck i skurkarna som sänkt mig.

Jag hade själv valt att direktsända på midsommardagen för att det var en trist dag på året när stan var tom och allt var stängt. Året innan hade jag tillbringat den dagen på Järvafältet där vi firade latinamerikansk midsommar med salsa och samba. Annars är midsommar en död dag i betongen. Just den här midsommardagen, i ett ödsligt radiohus utan minsta rörelse i de långa korridorerna, var nog den roligaste någonsin.

Tisdag 30 juni 1998

Vittnesförhör pågick hela dagen. Min yngsta lillasyster tvingades vittna om journalistens intensiva skrämseljakt och kvällen då hon fick se hotbilderna. Hennes röst brast när hon berättade att hon trodde att hon sett sin storasyster för sista gången. Jag ville springa fram och hålla om henne där hon satt ensam mitt i rättssalen.

2 juli 1998

Mötet med Aftonbladets chefredaktör

Det var en sällsynt solig sommardag med fågelkvitter i luften när jag och Micke bestämde oss för att söka upp en avsides restaurang på en innergård för att äta lunch. Precis när jag stack gaffeln i den första köttbullen hörde jag en röst rosa mitt ”sommarprogram”. Jag vände mig om och såg självaste chefredaktören, Anders Gerdin, tillsammans med en annan i redaktionsledningen med stora glasögon. Sista gången jag talade med Gerdin var när han ringde en natt för ett par månader sedan. Inne i rättssalen hälsade vi inte på varandra. Nu talade han till oss som om vi kände varandra. Vi svarade spartanskt som man gör när det är tepaus i skyttegravarna. När sista köttbullen var uppäten reste vi oss, jag och Micke, för att gå tillbaka till rättegången. Gerdin och hans kollega reste sig samtidigt och promenerade med oss. Då plötsligt, mitt under pågående rättsprocess, utanför tingsrättens ovala port, säger Gerdin att han gärna skulle se mig som en av deras fasta krönikörer. ”Det vore roligt med en ung, skarp, invandrartjej som stjärnkrönikör i Sveriges största tidning.”

Nej tack.

3 juli 1998

Tre sommarveckor i en rättssal kändes som tre månader i ett febrigt ökenlandskap. Sista dagen i domstolen möttes jag som vanligt av fotografer och filmkameror. De senaste dagarna hade jag dock lagt märke till en ung, svartklädd fotograf med kepsen nerdragen över ögonen och en lätthanterlig semesterkamera för privat bruk som jag själv brukar använda. Bestämt men nervöst gick jag fram till honom och frågade:

”Vem fotograferar du för?”

Han svarade inte.

Jag tog ett steg närmare honom och eftersom jag var betydligt kortare än han kunde jag se hans rödsprängda ögonvitor skymta fram under kepsen. Med den lugnaste stämma jag kunde frambringa sa jag:

”Jag har sett dig fotografera mig flera gånger och jag undrar vem du fotograferar för?” ”Aftonbladet”, svarade han med en andedräkt dränkt i sprit.

Jag tvivlade på att de skulle ha skickat en full fotograf. Men med tanke på allt de ställt till med kunde ingenting uteslutas. Jag sade: ”Jag hoppas bara att du inte publicerar bilderna i någon nazistisk tidning. Och jag vill inte att du fotograferar mig mer, är du snäll…”

Förhandlingarna avslutades med att nazisterna hävdade att de bara var ”patrioter” och tog avstånd från den nazistiska ideologin. De skyllde på journalisten som i sin tur skyllde på nazisterna. Alla skyllde på alla. Jag måste erkänna att jag trodde att hela den här besvärliga rättsprocessen hade fått dem att ändra kurs. Domen skulle offentliggöras den 13 juli.

Jag reste mig upp och lämnade trästolen som hade blivit en del av min kropp under dessa tre veckor. Advokaterna, nämndemännen och domaren spatserade iväg och tingshuset ekade tomt. Micke och jag väntade ut alla och gick till sist ner för marmortrapporna när jag fick syn på den fulla fotografen som sade sig arbeta för Aftonbladet. Han stod och flabbade tillsammans med de åtalade nazisterna och ett par andra i samma stil. Blodet började koka i mina ådror och jag kände hur min halspulsåder svällde så där som pappas gör när han blir riktigt upprörd. Jag lämnade Micke och sprang fram till dem. De ryckte till. Jag hade aldrig tidigare talat till någon av dem. Jag närmade mig Stefan, ledaren, som stod omringad av de andra nazisterna, lade min arm runt hans nacke, på svastikan, och sade ett par centimeter från hans ansikte:

”Du har suttit där inne i tre veckor inför alla och bedyrat och försäkrat att du inte längre är nazist. Din dyngraka polare har fotograferat mig flera gånger, jag ber dig – låt mig vara ifred, det räcker med allt ni gjort, se till att inga bilder och artiklar publiceras i nazisttidningar. Jag ber dig.”

Med suddiga, spända ögon stirrade han på mig. Svetten fick hans panna att blänka. Tystnaden tätnade i tingsrättens tomma lokaler. Mitt hjärta bankade högt, han måste ha hört det, och jag kände nazisternas andetag i nacken. Aldrig förr i mitt liv har jag varit så nära nazister. Vad hade jag gett mig in i?

Nazisten nickade kallt.

Det räckte inte. Jag behövde hans ord, ett muntligt löfte.

Jag drog honom ännu närmare, kramade honom krampaktigt. Hans kropp stelnade.

”OK” väste han.

”Säg – jag svär”, envisades jag med min för tillfället opassande förortsjargong. Säger man ”jag svär” i min värld håller man sitt ord.

”Jag svär”, svarade han.

Sen släppte jag sakta taget om honom. De andra stod onaturligt orörliga som om de hade frusit fast. Överraskningsmomentet. Pappa hade rätt. Jag vände mig om, blängde på de andra och promenerade pressat, rytmiskt lugnt mot utgången. Mina fingrar fladdrade, blodet sjönk ner i knävecken, jag insåg vad jag just hade gjort. Stoppat in huvudet i lejonets gap. Naivt. Dumdristigt. Men av någon konstig anledning kände jag mig tryggare. Fysisk närhet avväpnar. När killarna på fritidsgården blev alltför aggressiva brukade jag krama och kittla dem tills de blev lugna.

Jag är en sådan som litar på folk. Nazister har väl också känslor, tänkte jag.

En månad senare såg jag mig själv bland annat i den nazistiska tidningen ”Info 14”. Bilderna var tagna utanför rättssalen. De firade att de äntligen lyckats knäcka mig helt. De njöt och skröt över de skador de utsatt mig för med sömnbrist, depressioner och flykt som följd. I nazistiska Frihetsbrevet uttrycktes stor glädje över att de äntligen fått bort svartskallen från TV-rutan. De gratulerade TV-ledningen som slutligen sparkat mig. Det gav en besk bismak och jag var ganska nere när HTF-tidningen bad mig bli deras fasta krönikör. I början undvek jag medvetet att skriva om invandrar- och mångfaldsfrågor. Istället handlade mina artiklar om arbetsförhållanden, resor och livskvalitet.

Tre krönikor senare hörde chefredaktören av sig och var bedrövad. Han hade fått en mängd raffinerade hatbrev som uppmanade honom att säga upp mig. Enligt avsändarna från ett akademiskt rasistiskt nätverk borde jag inte ges utrymme. Chefredaktören frågade hur jag ville göra. Med tidigare erfarenheter i bagaget sade jag att han fick bestämma. Jag ville gärna fortsätta skriva men jag förstod om han tyckte att det var obehagligt. Han funderade i ett par dagar och återkom: ”Du får fortsätta skriva, så ska jag vidta en del åtgärder. Vi har fått många stödbrev till dig. Vi kan inte böja oss för rasister.” Jag tackade och tackade och tackade och försäkrade honom att han inte skulle ångra sitt rakryggade beslut.

4 juli 1998

Efter att ha tillbringat tre sommarveckor i tingsrätten var det slutligen dags för en efterlängtad semester.

Ett livlöst paket satt på flygplanet till Kreta i Grekland. Mina grekiska vänner som mötte mig på flygplatsen kände inte igen mig. ”Vad har de gjort med dig?”

Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.