Lördag 25 april 1998
Stor artikel i Aftonbladet om hur jag efter sjukskrivningen blev avstängd från Mosaik. Än en gång går Mosaikchefen ut och ljuger om att han erbjudit mig ett annat jobb. Nu ska ”Alexandras journalistiska kunnande breddas och hon ska arbeta som researcher på Striptease”, hävdar han utan att något är bestämt.
Expressen har samma dag ringt upp Stripteasechefen, Mikael Olsson, och frågat om min anställning där. Chefen blir förvånad och säger att han ingenting vet.
Torsdag 30 april 1998
Jag fick den stora äran att hålla vårtal på Skansen på Valborgsmässoafton.
Valborg firade vi ibland nere på Järvafältet i Rinkeby utan att någon av oss visste varför det brann
Jag var glad att jag fick fira valborg på Skansen, den svenskaste platsen på jorden. Det hade jag aldrig gjort förr. Valborg firade vi ibland nere på Järvafältet i Rinkeby utan att någon av oss visste varför det brann eller varför scouterna plötsligt dök upp och sjöng innan de lika plötsligt försvann. Vi grillade souvlaki och chorizo över elden och vi visste att en sådan kväll skulle man absolut undvika city, för där var alla fulla.
Detta berättade jag naturligtvis inte när jag höll ett hyllningstal till den svenska våren.
Mycket folk hade samlats denna vackra vårdag. Talet sändes även i radio och det föranledde en massa snälla brev. Det var sådant som höll mig vid liv.
För första gången i hela mitt liv fick jag ett pris
Söndag 10 maj 1998
För första gången i hela mitt liv fick jag ett pris. (Om man bortser från Rinkebyskolans bokpris till ambitiösa elever.) Jag tog snabbtåget till prisutdelningen i Borås. Där mottog jag Immigrantinstitutets förtjänstpris för att jag ”med inlevelse och mod skildrat invandrarnas och minoriteternas situation i Sverige och visat vägen för andra invandrarungdomar…”
Priset hade tidigare tilldelats mina idoler Ingrid Segerstedt Wiberg och Jerzy Einhorn. Vilken heder att få stå på samma lista som de! Under tacktalet började jag givetvis gråta i vanlig ordning. Det har blivit min nya stil. Skör. Jag fattar inte var alla tårar kommer ifrån. Den här gången var det dock mest glädjetårar.
I Dagens Nyheter hade journalisten Åsa Lundegård skrivit en helsidesartikel om hur och varför jag fått sparken mitt i säsongen. En chef som ville vara anonym förklarade: ”Alexandra är en främmande fågel. Hon kan inte medelklassens koder.” Journalisten blev förbryllad när hon ringde runt till medarbetare som krävde att få vara anonyma av rädsla för repressalier.
Mitt eget fackförbund gör skillnad på folk och folk
Journalistfacket (SJF) ansåg att hela situationen var märklig men de kunde inte hjälpa till – de kunde inte heller bråka med cheferna. SJF:s agerande under hotaffären var ytterst anmärkningsvärt. De tog tidigt ställning för den åtalade Aftonbladet-journalisten och vägrade identifiera sig med mig. AB-journalisten har de intervjuat både före och efter. Trots att han brutit mot etiska regler. Inte en enda gång hörde någon av sig för att fråga, råda eller visa sin solidaritet med en kollega som tystades genom mordhot. Hoten mot mig sågs som hot mot en individ och inte mot yttrandefriheten, vilket de gjorde senare när en annan journalist utsattes för nazistiska hot. Den journalisten hade dock ett svenskt namn.
Mitt eget fackförbund, där jag har varit betalande medlem i fem år, gör skillnad på folk och folk. Journalistförbundet fördömer flitigt andra länder där journalister lever under hot, men när det sker på vår egen bakgård, mot en journalist med invandrarbakgrund, råder tystnad. De betraktar mig helt enkelt inte som en av dem.
Mitt sista kort i konflikten var VD:n Sam Nilsson som vid flertalet tillfällen uttryckt stark sympati för mitt arbete. Jag skrev ett brev till honom där jag påminde honom om vad han sagt i Rapport fyra månader tidigare när jag var hotad inför uppesittarkvällen – ”inga mörka krafter kan skrämma oss, ingen kan styra oss, Pascalidou ska vara kvar.” Han lovade att han skulle hjälpa mig. I ett möte med regionchefen uppmanade han henne att anställa mig.
Placerades slutligen som researcher på Striptease
Nästa gång jag och regionchefen träffades, utan VD:n, sade hon att hon aldrig tidigare hade varit med om att behöva anställa någon som offentligt kritiserar SVT. Följden blev lönesänkning och hänvisning till en journalistskola där man fick lära sig skriva ingresser och påannonser, vilket jag redan hade gjort i flera år. Under åren hade jag skrivit hundratals krönikor i Göteborgs-Posten och andra tidningar, jag hade publicerats i antologier, jag föreläste om journalistik, jag hade gjort reportage och arbetat som programledare för en rad olika TV-program. Nu ville jag arbeta.
2 juni 1998
Placerades slutligen som researcher på Striptease. Redaktionen var varken informerad eller tillfrågad. De kritiserade ledningen för tillvägagångssättet. Det blev en bisarr början på ett nytt jobb man inte ens önskat sig. Men de flesta var snälla och samhällschefen, Micke Olsson, ägnade mycket tid åt mig och mina bekymmer. Efter Sam Nilsson var han den enda på SVT som tog hoten på allvar och visade på civilkurage. Så småningom såg han också till att jag blev producent.
De fem nazisterna och Aftonbladets reporter åtalades för bland annat olaga hot och hot mot tjänsteman.
17 juni 1998
Rättegång i Stockholms Tingsrätt sal 17
Fem månader efter hotbildernas publicering var det äntligen dags för rättegången i Stockholms tingsrätt. Jag hade aldrig tidigare deltagit i en rättegång. Tillsammans med Claes Cassel, Micke och vår advokat Tomas Rothpfeffer gick jag till tingsrätten. En hord fotografer med bländande kamerablixtar och journalister med vässade pennor mötte oss i entrén.
Vi målsägande placerades mitt emot de åtalade. Sex svenska män. Fem nazister och en journalist. Nazistledaren, Stefan, hade ett hakkors tatuerat på hjässan som han inledningsvis försökte dölja med sin keps. David med den iskalla blicken spikad strax ovanför min panna och rakat huvud var iförd slätstruken skjorta, randig slips och blå kostym. Daniel, finnig och kortväxt, satt mest med ett stort flin, ritade rastlöst och kommunicerade med Stefan med hjälp av avancerat teckenspråk. Dennis var storväxt och kraftig och påminde om en MC-knutte i sin skinnväst.
Alla nazister hade ett förflutet på Fryshuset
Gustav var lång, smal och prydlig och hade med sig sin pappa som är major. Det var majorens dator de använde för att tillverka nazistiskt propagandamaterial, hemsidor och hotbilder. Alla nazister hade ett förflutet på Fryshuset, antingen i skinnskallebaracken eller i något projekt. Gustav spelade i ett Vit Maktband som repade på Fryshuset. Stefan, nazistledaren, hade till och med åkt runt och föreläst i landet tillsammans med Emerich Roth som överlevt förintelsen. Samtidigt som Stefan lekte avhoppad nazist var han i själva verket aktiv och planerade en ny nazistorganisation.
Journalisten var vattenkammad, vårdad och uttryckslös. När han inte antecknade eller viskade med sina advokater satt han med händerna knäppta på bordet och ett diffust leende på läpparna. Under fikapauserna, när vi målsägande gömde oss i ett vindsrum, satt han med nazisterna i korridoren.
Ingen såg det minsta ångerfull ut.
Jag avundades faktiskt Aftonbladet-journalisten som hade sådan uppslutning och sådant stöd från advokater, kollegor och redaktionsledning. Bredvid honom satt hans egen advokat, Per Liljekvist, och snett bakom denne satt Aftonbladets advokat, Peter Althin, som med jämna mellanrum skrev små lappar till dem båda. Man undrar ju varför han hade två advokater. Framför allt kan man undra varför Aftonbladet, som inte stod åtalade, hade ett eget ombud på plats. Journalistens advokat, Liljekvist, var dessutom anställd hos Aftonbladets advokat, Althin. Vad skulle hända om journalisten lämnade uppgifter som var kritiska mot Aftonbladets ledning. Vad skulle journalistens advokat göra då? Och hur skulle hans chef reagera? Innebar inte detta en lojalitetskonflikt? Detta undrade åklagaren också. Men båda advokaterna fick fortsätta att vara med på rättegången.
Redaktionscheferna klappade sin journalist på axeln
Redaktionscheferna klappade sin journalist på axeln, ruskade honom i håret, gjorde tummen upp och log uppmuntrande så fort tillfälle gavs. Det framgick också att han det året hade full lön utan närvaroplikt. Han hade varit vikarie på tidningen men när hoten mot Cassel publicerades den 14 januari fick han ett löfte om fast tjänst. Efter publiceringen av hotet utanför min dörr, den 19 januari, blev han formellt fast anställd. Själv förlorade jag mitt arbete med anledning av den soppa han och andra kokade ihop. På andra sidan satt jag med Micke, Claes Cassel och vår advokat. Claes var med första dagen. Han var samlad och saklig där han satt i sin polisuniform och jag kände mig trygg i hans närhet. Dagen därpå lämnade han landet och det kändes direkt mindre tryggt.
Mamma arbetade på ett grekiskt dagis och kunde inte ta ledigt mer än dagen då hon skulle höras. Pappa putsade fönster i Norrland. Mina systrar vågade inte närma sig tingsrätten. Den enda kända person som kom till rättegången var komikern Lasse Lindroth. Honom hann jag aldrig tacka.
På åhörarplats satt några nazister som blängde på oss målsägande och flinade mot Stefan så fort de fick ögonkontakt. Vid något tillfälle kom ”Führern på häktet” in i skrynklig, grå kostym, och slog sig ner bland åhörarna. Han är en mycket känd, medelålders nazist och jag rös i hela kroppen när jag såg honom sitta så nära oss. Efter en timme lämnade han lyckligtvis salen. Bland åhörarna satt också Gustavs pappa, majoren, och där satt journalister och tecknare. Ingen från min redaktion. Ingen från SVT-ledningen. Inte ens SVT:s säkerhetstjänst. Trots att det var mitt arbete som programledare för SVT som föranlett hoten. Den enda som dök upp i ett par timmar var journalisten Göran Elwin. Under pausen omfamnade han mig med orden: ”Stå på dig!” Den gesten glömmer jag aldrig.
Jag satt öga mot öga med nazisterna
Många satt och bläddrade förstrött i förundersökningen och andra papper som delades ut. Jag satt öga mot öga med nazisterna när jag upptäckte att deras personuppgifter och adresser var överstrukna med tjock svart tuschpenna. Det var en säkerhetsåtgärd. Däremot fanns våra, mina, Mickes och Claes, personuppgifter till allmän beskådan. Där fanns alla uppgifter man kunde önska sig och de var tillgängliga för alla – både nazister och journalister. Rätten hade bemödat sig med att skydda de åtalade men inte oss offer. Jag hade ansträngt mig i många år för att få vara i fred. Jag hade använt mig av olika knep för att skydda mig själv och mina närmaste. Nu hade rätten röjt alla uppgifter. Vi påtalade detta med att de inte hade sekretessbelagt våra personuppgifter och domstolens reaktion var: ”Hoppsan!” Ett par rakade nazister i publiken garvade. Man undrar hur de tänkte. Tog de större hänsyn till de åtalade än till de utsatta?
Alla nämndemän hade svenskklingande namn. Domaren och sekreteraren också. Trots att de alla måste ha varit högt utbildade hade de enorma språksvårigheter. Gång på gång uttalade de mammas namn fel. Både för- och efternamnet. Mammas namn förekom i alla förundersökningar och nämndes ideligen av vår advokat, då hon också var målsägande. Men domstolen vägrade lära sig hennes namn. Varje gång hennes namn kom upp hittade de på nya uttal trots att vi redan rättat dem vid upprepade tillfällen. Det blev nästan som ett stående skämt bland gubbarna. När mamma sen hördes satt en nämndeman och halvsov. Jag undrade om det berodde på syrebristen eller på genuint ointresse. Visst, det var långa och tunga dagar men det var ändå oprofessionellt.
Man kan inte låtsas hur länge som helst
En efter en hördes vi målsägande och när det till sist var min tur fick jag hjärtklappning. Jag hade inte ätit eller sovit ordentligt på länge. Jag var kraftlös och klen. Jag svalde och hatade mig själv för den svaghet jag visade inför nazisterna. Jag ville inte att de skulle se hur de hade lyckats bryta ner mig. Men man kan inte låtsas hur länge som helst. År av ansträngningar att visa nazister att jag aldrig viker mig för deras metoder gick till spillo inom loppet av ett par timmar. Nu var jag tvungen att säga sanningen om det jag och min familj upplevt. Det tog emot att berätta offentligt hur rädd jag hade varit, hur jag tvingades sova på sömntabletter i främmande sängar…
Jag sökte förgäves finna en smula empati i de åtalades ansikten. Någon gäspade demonstrativt, någon ritade yxor, någon log.
Vid pausen kom journalisten fram till mig och sade:
”Det var starkt, Alexandra.”
Jag tittade upp på honom och gick. Vad menade han? Det kändes som om han drev med mig, som om han inte fattade att det delvis var han som hade förorsakat detta. Han reagerade som om det hade varit en föreställning där jag hade gjort en trovärdig rolltolkning.
Förhandlingarna avslutades vid femtiden och kändes som dagliga maraton-lopp
Förhandlingarna avslutades vid femtiden och kändes som dagliga maraton-lopp utan vätskekontroller och mål. När jag kom hem slukade jag en sömntablett och somnade på soffan framför Rapport. Vänner ringde men jag orkade inte tala. Jag stängde in mig och klippte av kommunikationen med omvärlden.
På morgnarna började jag sminka mig omsorgsfullt, vilket jag aldrig tidigare gjort. Den jag mötte i spegeln kände jag inte längre igen. Sminket blev mitt skydd mot omgivningen, en mask att dölja såren och sömnlösheten bakom. Synd bara att man inte kan sminka bort blicken. Den avslöjade mig. De hade lyckats döda min blick.
När vi målsägande hade hörts var det dags för Aftonbladet-journalistens egen version. Hans muntliga redogörelse skilde sig väsentligt från den i förundersökningen.
Han menade att han hade glömt, sagt fel och misstagit sig på många punkter. Med kall och klar stämma staplade han orden som bitvis lät inarbetade. Ett par gånger blev han förvirrad och osäker.
Journalisten påstod att nazisterna hade gett honom hotbilder som hade cirkulerat i nazistiska kretsar de senaste månaderna. Han förnekade bestämt sin egen medverkan och anstiftan eller vad man nu ska kalla det. På en direkt fråga från åklagaren varför han inte informerade polisen om dessa ”livsfarliga nazister som mordhotade en polis och en journalist”, svarade Aftonbladet-reportern att han ”inte ville spräcka en bra story.”
Utseendet spelar en stor roll i sådana sammanhang, tänkte jag där jag satt och betraktade journalisten. En söt kille väcker större sympati än någon med mindre fördelaktigt utseende. Domaren talade ibland till journalisten med en faderlig ton. Antagligen kunde han identifiera sig med journalisten eller han kanske rent av hade en son som påminde om den åtalade ynglingen. Vem vet? Det jag vet är att identifikation kan ha en avgörande betydelse. Och ingen i församlingen verkade identifiera sig med en ensamstående grekisk mamma från Rinkeby som uttrycker sitt lidande på bruten svenska.
Nazisterna blev plötsligt rädda och blyga
När det var dags för nazisternas vittnesmål, eller ”gymnasisternas” som de konsekvent kallades av sina advokater, krävde de att förhandlingarna skulle hållas bakom lyckta dörrar. De påtalade paradoxalt nog de åtalades ålder, de åtalades utsatthet för eventuella hot och repressalier samt deras mediala ovana. Nazisterna blev plötsligt rädda och blyga. Trots att de själva sökt det massmediala ljuset. Trots att de själva mordhotat människor. Trots att alla, utom en, var myndiga och medvetna om sina handlingar. Men rätten ställde sig på deras sida. De fick som de ville. De hördes bakom lyckta dörrar.
I den slutna rättssalen framgick att dessa ”gymnasister” som framställdes som oskyldiga pojkar i själva verket hade misshandel, olaga hot, hets mot folkgrupp och olaga vapeninnehav på sina meritförteckningar.
Stefan, ledaren, var hal och verbal. Fostrad i Fryshusets skinnskallebarack hade han deltagit i olika nazistiska demonstrationer och blivit dömd för bland annat misshandel.
Uppdraget skulle belönas med 30 000 – 50 000 kronor
Hemma hos Stefan hade man bland annat beslagtagit ett vapen, 47 passunderlag på fiender, ett kuvert adresserat till mig, rånarluva, en Vit Makt-sång om att jag sjunger min sista visa… Nazistledaren hävdade att han hotat oss för pengarna och publiciteten. Journalisten hade efterfrågat kända, säljande namn och då dök mitt namn upp. Journalisten blev förtjust och nazisterna lovade att arrangera hotbilderna. Uppdraget skulle belönas med 30 000 – 50 000 kronor.
Nazisterna samlade ihop utrustningen och åkte först hem till mig. Genom en nazistkamrat som arbetade på mitt postkontor, på Döbelnsgatan, fick de tag på min portkod. Min hemadress hade de redan. En mörk eftermiddag, den 6 januari 1998, åkte de hem till mig. På vägen dit hade de ständig telefonkontakt med journalisten. Stefan, ledaren, vaktade utanför porten medan Gustav och David gick in i trappuppgången. Klockan var 16.38 när Stefan ringde upp journalisten från Jarlaplan där jag bodde. Det framgår av de mobiltelefonlistor polisen beslagtog. Gustav och David sprang upp till andra våningen, Gustav satte på sig rånarluvan, tog fram pistolen och poserade medan David fotograferade.
När jag fick höra detta i tingsrätten for mina tankar iväg till fru Klein som var min närmaste granne. En förtjusande ensam gammal dam med silvergråa lockar som bodde alldeles intill mig. På kvällarna ekade hennes TV i mitt vardagsrum. Det var inget störande moment eftersom hon enbart tittade på de tidiga nyheterna med spända, små öron som hade varit med ett tag. Jag tror att hon var judinna. Tänk om hon hade råkat se dessa maskerade och beväpnade nazister utanför våra dörrar. Tänk om hon just då hade råkat öppna dörren…
När hotbilderna var tagna och uppdraget slutfört åkte nazisterna till Söder där de mötte journalisten för att överlämna filmrullen. Journalisten gav dem en hundring för filmen. Då nämndes också Claes Cassels namn för första gången och journalisten antydde att en sådan bild också skulle vara värd mycket pengar.
Fotografierna framkallades på Aftonbladets redaktion
Fotografierna framkallades på Aftonbladets redaktion. Jag vill minnas att jag hade undrat om de kunnat framkalla bilderna någon annanstans, förutom i sitt eget badkar. Sen skickade journalisten de färdigframkallade bilderna till nazisterna som använde dem i NS Stockholms nya hemsida. Direkt eller indirekt hjälpte Aftonbladet nazisterna att skapa hot.
Nu började journalistens maniska jakt på mig. Han ringde till min familj, mina arbetskamrater och vänner och fick veta att jag var i USA och han insåg att det skulle dröja innan jag kunde nås för kommentar och intervju. Därmed lades publiceringen på is. Tyvärr. Om de hade fått tag i mig och publicerat bilderna hade kanske Claes Cassel och hans familj fått vara ifred.
De blev frustrerade över min frånvaro och var ivriga att få ut scoopet. De bestämde sig för att ta liknande hotbilder hemma hos Claes som inte var bortrest. Nazisterna letade upp hans villa. Bakom den poserande nazisten ser man Claes tjänstebil och i badrumsfönstret kan man ana lite ljus. Samtidigt som nazisterna fotograferade sig själva satt journalisten och skrev artikeln om hotbilderna som ännu inte fanns. Den artikeln skickade han sen för godkännande till NS Stockholm. Den innehöll givetvis en del sakfel eftersom han skrev om en bild som ännu inte fanns. Journalisten skrev exempelvis att nazisterna stod utanför Claes ”lägenhet” när Claes i själva verket bodde i en villa. Journalisten mötte ännu en gång nazisterna på en pizzeria på Söder, plockade egenhändigt ut filmrullen ur kameran och gick. Även denna gång traskade journalisten upp till tidningsredaktionen på Globen med en film som innehöll en hotbild som skulle framkallas och offentliggöras.
Aftonbladet belönade sin driftiga journalist med fast anställning och hög lön
Hoten fullbordades genom publiceringen i Aftonbladet. Journalisten saltade och pepprade historien med att exempelvis skriva att nazisterna stod utanför Cassels villa och min lägenhetsdörr med ”skarpladdade” vapen. Hur kunde journalisten veta att pistolen var skarpladdad? Eller var det bara ett sätt att förstärka dödshoten och skrämma oss maximalt?
Cassel-artikeln innehöll också flera lögner. Bland annat nämndes att hotbilden fanns ”i omlopp i nazistiska kretsar sedan en månad tillbaka”. Sanningen är att bilden var alldeles rykande färsk och att journalisten själv framkallat rullen på sin tidning.
En annan lögn var att Cassel-hotet var det första trots att han redan hade hotbilderna vid min ytterdörr i sina händer. Allt detta visste Aftonbladets ledning om. De kände till lögnerna men gjorde ingenting för att hejda dem. Tvärtom belönade Aftonbladet sin driftiga journalist med fast anställning och hög lön.
Nazisterna hade också blivit lovade lön för mödan. Enligt dem själva 30 000–50 000 kr. Pengarna skulle sättas in på Stefans personkonto. Sen skulle de användas för den nya, nazistiska organisationen NS-Stockholm som var i stort behov av pengar och publicitet. När de utlovade pengarna inte kom, ringde nazisterna istället till Expressen och försökte sälja dem där. Det här var kvällen den 18 januari, kvällen innan hotet mot mig publicerades. Expressen tackade nej och nazisterna fick nöja sig med ett mindre belopp än det utfästa, sammanlagt cirka 600 kronor som de fick direkt i handen av journalisten. Utan kvitto.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
