Bortom mammas gata, del 25: Först dödshotad och sen sparkad

Fredag 10 april 1998

Expressen skriver som första tidning: ”Alexandra Pascalidou sparkas.”
”Den 25 maj sänds det artonde och sista programmet med henne, sedan är det slut.”

Journalisten intervjuar min chef som i svepande ordalag påstår att jag ställer ”högre krav”. Mitt enda krav var att få vara kvar på SVT. Om det är ett högt krav efter att ha arbetat för ett TV-företag i tre år med livet som insats, då vet jag inte vad jag ska säga. De hade ju lovat före hoten. Varför höll de inte sitt ord?

Annons:

Fredag 17 april 1998

De senaste veckorna har jag blivit intervjuad i tidningarna Expressen, SvD, Vecko-Revyn, Kupé. Trogen SVT teg jag om min arbetssituation. Jag ljög om att jag stortrivdes, jag marknadsförde Mosaik och blickade framåt.

När jag till slut inte längre stod ut och kände mig bortdribblad av cheferna som inte talade klarspråk bestämde jag mig för att skriva i vår interntidning. Flera i huset hörde av sig och ansåg att SVT:s agerande var djupt olustigt, men de rekommenderade mig att hålla tyst ändå. Jag valde att tiga utåt och enbart uttala mig i vår interntidning, till skillnad från min chef som hade angett lite olika skäl i olika tidningar till att jag fråntogs mitt arbete.

Jag skrev ett öppet brev i Vi på TV där jag undrade om det var hoten som gjorde att jag fick sparken? Kan man verkligen vända ryggen till en anställd som har gjort sitt jobb och får betala med mordhot?

Expressen fick tag på interntidningen och refererade mitt brev under rubriken:

”Jag känner mig förnedrad.”

Min chef blev rasande. Han stormade in på mitt rum, skrek att han inte brydde sig ”om några löjliga hot” och sparkade mig omgående. Jag var inte välkommen tillbaka. Det var mars månad och jag hade två månader kvar på mitt kontrakt. Den fasta tjänst som redaktionschefen tidigare utlovat var som bortblåst.

Jag bad och bönade: Låt mig åtminstone avsluta den här säsongen med värdighet så att inte nazister, rasister, journalister och andra tror att de har skrämt iväg mig. Låt oss visa att vi vågar ta ställning mot nazism och att de aldrig kan styra SVT:s personalpolitik. Men det fanns ingen återvändo. Sista gången jag talade med min chef kom han till mitt arbetsrum. Jag grät och undrade hur han kunde göra så här, om det var hoten som fick honom att plötsligt bli en annan? Han svarade med att ge mig fingret och sen lämnade han rummet och kom aldrig mer tillbaka.

En människas handlingar är dock sällan en produkt av endast en människas tankar. Bakom chefen anades redaktören för Mosaik, som ideligen uttryckte sitt missnöje över det mediala utrymme jag tillägnades. Hon var motorn i utfrysningsprocessen men höll sig slugt undan konfrontation. När jag var borta ur bilden blev hon chef på Mosaik och så småningom även mångfaldsansvarig på SVT.

Jag har gjort mina livsval och jag kommer att kämpa för rättvisa och jämlikhet tills jag dör. Men jag har lärt mig att man inte kan ställa samma krav på sin omgivning. Man kan inte förvänta sig att alla ska vara lika hängivna. Alla är inte lika villiga att offra sin nattsömn, frihet och arbetsro för kampen. Det förstår jag nu och jag respekterar det. Genom min kamp har jag gjort många i min närhet ledsna och oroliga. Det är mitt val, men inte deras. De har helt enkelt andra prioriteringar och en dag, när jag får en egen familj, kanske jag också blir försiktigare.

Efter mitt brev i Vi på TV utbröt en medial dialog mellan mig och SVT-cheferna. David mot Goliat. SVT-ledningen trodde väl inte att jag skulle orka ta striden. Men till slut gick det inte att värja sig längre. Jag är van vid att människor trampar på mig. Jag är härdad och hårdhudad. Men jag är också van vid att parera slagen och ge igen. Jag reste mig med de reservkrafter som återstod och slog tillbaka genom att säga sanningen så fort någon ville veta. Vad hade jag att förlora? Jag var ändå likviderad. Det rådande intrycket utåt var att det hade ordnat sig och att jag fått ett ”ännu bättre jobb”, som cheferna diplomatiskt deklarerade i pressen. Min chef var den som först uttalade sig i medierna. Hans taktiska förklaring i DN till mitt avsked var:

”Nu ska vi bredda Mosaik. Alexandra bär bara på två kulturer.”

Jag undrar vilka kulturer han menade? Den grekiska och den rumänska? Den grekiska och den svenska? Eller förortskulturen? Var de tvungna att stänga av mig mitt i säsongen för att bredda programmet? Efter mig anställde de en svensk, monokulturell medelålders kvinna – och detta i ett program som var enda inträdesbiljetten för en invandrare i det vita, svenska, pseudoproletära överklassreservatet.

Invandrarorganisationer och folkhögskolor skrev protestbrev i tidningar. Ett tjugotal utrikeskorrespondenter skrev en skarp debattartikel i Göteborgs-Posten. ”Rasisterna misslyckades att skrämma journalisten och programledaren Alexandra Pascalidou till tystnad. Men nu har statsägda SVT, lyckats tysta hennes röst för etnisk jämlikhet och social rättvisa i Sverige”, skrev dessa utländska kollegor. Insändare publicerades i kvällstidningarna. ”När svenskar gör program om invandrare vill de se folkdanser, mat och påskfirande… Alexandra debatterade invandrarnas situation i Sverige. TV ville ha någon söt, intetsägande svartskalle – men de fick Alexandra. Vilken blåsning! Därför vill de nu ta bort henne”, skrev någon i Expressen.

Ett par äldre programledare ringde upp mig under pågående konflikt. Vänligt varnade de mig för att bråka med chefer och bränna mina broar. Man får aldrig komma tillbaka om man gör så. Man ska hålla låg profil och inte bråka. Man ska inte sticka ut hakan, var deras råd. Det här är fruktansvärt orättvist men du förlorar bara på att ta fajten, sade de omtänksamt. Jag uppskattar dessa kollegor för deras goda råd men jag valde att gå min egen väg. Det enda jag har i livet är mitt ord och mitt mod, och inget av dem är till salu. Jag blev mosad men modigare.

Tisdag 21 april 1998

Jag gjorde mitt sista Mosaikprogram. En debatt med den nye integrationsministern Lars Engqvist, Henning Mankell, Rawia Morra och andra. Fartfyllt och lustfyllt. Vemodigt. Redaktören hade, utan att jag visste om det, förvarnat gästerna om att jag eventuellt skulle utebli. De visste hur illa de hade gjort mig och tvivlade på att jag skulle orka dyka upp. Men jag infann mig och gjorde mitt jobb och jag gjorde det bra. Efteråt kommenterade Stockholm-chefen att jag log för mycket. Det kanske jag gjorde. Jag gjorde allt för att dölja min sorg. Eller så ville hon bara såra mig ännu mer. Du ska inte tro att du är något. Det var många som uttryckte missnöje över att jag hade blivit ”så känd och var med i alla tidningar”. Det ingick inte i deras planer.

Protestbrev från upprörda tittare strömmade in när det stod klart att jag inte längre fick göra Mosaik. Folk på gatan uttryckte sin besvikelse. Människor undrade hur och varför, de insisterade på att jag skulle återvända till programmet. Jag tror inte riktigt att det var mig som person de saknade. Jag tror helt enkelt att invandrar- och minoritetspubliken var svältfödd på egna hjältar. Men det var inte bara invandrare som ringde.

Ibland var jag odräglig mot vissa och det ångrar jag nu. Jag hade själv inga svar och jag var ledsen och frustrerad och svarade irriterat att jag inte kunde göra något åt beslutet.

Folk drog egna slutsatser av att jag fick sparken.

Jag vet själv inte varför jag fick sparken. Jag har aldrig fått en förklaring.

Torsdag 23 april 1998

Stor vårfest på SVT och jag gjorde mig fin och tog på mig mitt vackraste leende. Sam Nilsson välkomnade alla med att dementera tidningsskriverierna. ”Det är visst högt i tak på SVT, trots alla rykten.” Efter middagen, när jag stod i baren med min kompis Cissi och försökte se glad ut, vinglade en chef fram till mig. Han sluddrade:

”Hur kunde du schvika SVT på detta sätt? Hur kunde du gå ut och kritisera oss? Att du inte skäms. Vi som har schläppt in dig här. Ofattbart. Du som är så vacker, hur kan du göra så? Nu har alla vänt dig ryggen. Till och med Scham Nilsson som var din största sympatisör, till och med han hatar dig.”

Jag svarade att det var SVT som hade svikit mig när jag stod ensam och hotad. Då avbröt han mig: ”Ja, men du borde ha hållit tyst. Nu är du bränd för alltid. Och det är synd för du är modig, ung, schkarp och schnygg.”

Cissi stod mållös bredvid mig. Hon försökte trösta mig men jag var så kränkt att mina knäveck vek sig. Sen sprang jag iväg så fort jag bara kunde i mina höga klackar för att ingen skulle se mina tårar.

På Mosaik var det knäpptyst. När jag grät på mitt rum var det ingen som brydde sig. När jag på ett reportermöte utbrast ”jag är rädd och ledsen”, tydligare kunde jag inte bli, stirrade alla stillatigande ner i bordet. De kallade till ett möte om hoten, som vi i övrigt aldrig talade om, och när jag kom dit fick jag inte vara med. De ville diskutera själva. Trots att det var jag som var hotad. Arbetskamrater som jag tidigare stöttat vände mig ryggen och ställde sig lydigt bakom cheferna. När en av dem skulle sparkas, en kille som Mosaik fotograferat för att stoltsera med sin mångfald, då gick jag in till chefen och bråkade för hans skull. ”Snälla låt honom vara kvar. Det här är hyckleri. Först går ni ut i tidningarna med att Mosaik nu har en färgad reporter och sen slänger ni ut honom på gatan.” Han fick vara kvar. När jag fick gå var han tyst.

Ett år senare, när jag återigen stod på benen, fick jag brev från ett par Mosaik-medarbetare som bad om förlåtelse. Det var för sent. Och för tidigt. Jag var inte redo att acceptera deras ursäkter.

Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.