Bortom mammas gata, del 24: Attack är bästa försvar

Tisdag 24 februari 1998

Löpsedlar med krigsrubriker möter mig på väg till jobbet. ”Ingen kan skrämma oss till tystnad. Vi fortsätter granska den svenska nazismen” proklamerar Aftonbladet.

Sex helsidor handlar om nazistaffären och åklagaren Nils-Erik Schultz anklagas för att springa nazisternas ärenden för att han beslutat att Aftonbladets journalist skulle hämtas till förhör. Attack är bästa försvar.

Annons:

Den åtalade journalisten hyllas i den egna tidningen och hans agerande liknas vid Jan Guillous heroiska insatser under IB-affären.

Torsdag 26 februari 1998

Aftonbladet intervjuar sin egen journalist, som står under åtal, i ett hjälteporträtt som följs av ytterligare en gigantisk genomgång av hur bilderna egentligen hamnade i tidningens händer under rubriken: ”Det här är sanningen…” Sanningen skulle senare visa sig vara osanningar som Aftonbladet tryckte för att rentvå sig själva.

Jag besökte en läkare på SVT för att kolla mina blodvärden. Efter en allmän hälsokontroll och ett kort samtal om min livssituation sjukskrev han mig i tre veckor. Jag vägrade acceptera detta eftersom jag absolut ville arbeta och inte ligga hemma. Jag hade aldrig i hela mitt liv varit sjukskriven och detta skulle kännas som ett svek mot mina arbetskamrater, mot tittarna och ett erkännande att jag var knäckt och slut.

När jag berättade för Mosaik blev de givetvis besvikna men jag försäkrade dem att jag inte tänkte vara borta mer än ett par dagar trots läkarens stränga rekommendationer. Mosaikledningen löste min frånvaro med att sända ett par långfilmer.

Samma dag ringde jag upp en man på en myndighet som hade bokat mig som föreläsare på ett internationellt seminarium om mänskliga rättigheter. Jag beklagade mig över att jag nu var tvungen att avboka uppdraget som skulle äga rum om ett par veckor.

– Tyvärr, jag är ledsen, jag hade sett fram emot detta, men jag är sjukskriven av min läkare som tvingar mig att ligga hemma.

– Nä, men så här kan du ju inte göra. Vad ska vi göra nu? Hur kan du göra så här mot oss?

– Ursäkta? frågade jag förbryllad.

– Du får faktiskt skicka ett läkarintyg. Vidimerat. Jag tror inte på dig.

Ändå hade mannen på andra sidan luren läst och hört om allt som hänt.

Jag gick hem och kände mig som årtusendets förlorare. Lyckligtvis var Micke också sjukskriven så jag hade sällskap. Vi låg där hemma som två apatiska sälar som tappat livslusten. De hade släckt oss.

Vi sökte upp en psykdoktor. Jag hade aldrig träffat en sådan förr. Så fort jag klev in på hans rum började jag gråta. Sen grät jag okontrollerat utan att kunna formulera en enda hel mening tills tiden var ute. Allt kom upp. Glåporden, gamla och nya hat- och hotbrev, all orättvisa vällde över mig. Varenda gång jag träffade honom var det samma sak. Ett tag började jag undra om det var han som framkallade detta på något vis. Jag har aldrig varit särskilt blödig. Nu sade han hej och tårarna sprutade. Han skrev ut lyckopiller.

– Det är inte normalt att människor ska behöva leva under sådan press som du har gjort under så lång tid. Det är ett under att du fortfarande håller ihop.

Jag vägrade stoppa i mig antidepressiva medel. Normalt äter jag inte ens huvudvärkstabletter. Nu hade jag hamnat i obalans med sömnen under ett par månader och stoppat i mig både sömntabletter från hälsokost och en och annan Rohypnol, men det handlade om att överleva. Lyckopiller kom dock inte på tal för min del. Det här skulle jag klara själv. Utan beroendeframkallande, ångestdämpande piller som glasade in mig. Jag har sett alltför många i min omgivning förvandlas av sådana piller. Istället fortsatte jag gråta och tala och träna kampsport, promenera i timmar, skriva dagbok, läsa pepp-böcker, titta på komedier.

Tre veckors sjukskrivning gick blixtsnabbt. Ena dagen var jag hos psykologen, andra dagen hos sjukgymnasten, tredje dagen hos advokaten och så gick dagarna och kom aldrig mer tillbaka.

Måndag 23 mars 1998

Tillbaka på jobbet. Började skriva manus för kommande program och försökte ge sken av att jag nu var fullständigt återställd. Innerst inne var jag fortfarande trasig och rädd. Rädd trots att nazisterna och journalisten stod åtalade och rättegångar var att vänta inom kort. Jag hade blivit en symbolfigur i nazisternas kamp mot demokrati och mångfald, och om det nu var sant som Aftonbladet skrev att NS Stockholm var en farlig, våldsinriktad terrororganisation, då fanns flera att frukta än de fem som stod åtalade.

Onsdag 1 april 1998

Under sjukskrivningen hade jag skickat ett brev till Sam Nilsson, SVT:s VD, där jag uttryckte min oro över min arbetssituation. Nu ringde Nilsson upp och ville träffa mig tillsammans med Stockholm-chefen. Inför henne upprepade Sam Nilsson att jag inte behövde oroa mig och att SVT skulle anställa mig. Stockholm-chefen hänvisade mig till en annan region, Sundsvall eller Göteborg, men jag deklarerade att jag just nu gärna bodde kvar i Stockholm där jag har min familj. Det kändes fel att under omständigheterna flytta till Sundsvall för att göra reportage åt Go’kväll som hon så varmt rekommenderade.

Tisdag 7 april 1998

Möte med Region Stockholm-chefen. Utan Sam Nilsson.

Hon uttryckte uppskattning för mina programledarprestationer, men den här gången lät hon dock annorlunda: ”Du har ju så många järn i elden och är kompetent, kapabel och ung. Du kan göra precis vad du vill, varför välja att vara kvar på lilla SVT?”

Jag förklarade att jag älskar det här jobbet, att jag har arbetat här i tre år, att jag har varit lojal mot företaget… Resonemanget som följde var cyniskt. Hon sa att SVT inte anställer programledare. De är färskvaror. När deras stjärna dalat har man inte längre någon användning av dem. Det gjorde ont att höra detta. Människor av kött och blod behandlades som skräp. Public service-företagets personalpolitik påminde om hur man förr behandlade gruvarbetare. De utnyttjades när de var friska och starka och slängdes ut när de fick lungproblem.

Jag insåg snart att de ville göra sig av med mig. Men jag begrep inte varför. Mosaikchefen antydde att hoten var påfrestande för redaktionen och att folk där blev rädda. Hoten och alla tidningsrubriker om mig hade tagit över… Sen kom beskedet från Mosaikchefen – efter maj får du inte vara kvar!

Jag kontrade med att jag hade blivit lovad en fast tjänst, han svarade att han inte kunde förankra det i ledningen. Och allt detta skedde mitt uppe i processen där Aftonbladets skuld uppdagades, nazisterna satt i förhör och långa rättegångar var att vänta.

Jag blev hotad i egenskap av programledare för ett SVT-program vars primära uppgift var att ta ställning för mångfald mot rasism. Jag blev hotad för att jag fick leda en svensk uppesittarkväll. Hoten var en direkt konsekvens av mitt arbete. Men SVT betraktade inte nazisterna som ett problem. Det var jag som var problemet.

Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.