Bortom mammas gata, del 23: Två tonåringar grips för dödshoten

Torsdag 5 februari 1998

Nu var det dags att åka hem. Jag längtade hem. Det hade varit mitt livs sämsta semester. Mardrömmar, sjukdomar, sammanbrott, sömnpiller och värktabletter. Samtidigt hade jag fått känna mig någorlunda trygg i en vecka och det var förmodligen det som utlöste allt.

Nu skulle jag hem till utsattheten där vartenda steg kunde vara riskfyllt. Tanken på hoten fick mig att bestämma mig. Jag kunde inte leva så här längre. Jag skulle gå under. Det var ju deras mål.

Annons:

Jag bestämde mig för att ringa den enda människa som kunde skydda mig fysiskt. Jag bestämde mig för att acceptera erbjudandet om temporärt skydd. Jag bestämde mig för att ringa Jokso.

Ombord på flyget var det samma procedur som vanligt. Flygvärdinnorna demonstrerade säkerhetsanordningar och nödlandningsvästar. De delade ut svenska tidningar som jag ryckte åt mig, inte lika längtansfullt som förr. På förstasidan stod det med feta, svarta bokstäver: ”Avrättning på Solvalla.” Mannen på bilden var bekant. Det var Hulkmannen. Han som erbjudit mig hjälp. Men jag skulle ju ringa honom… Nu var det för sent. En kille hade avrättat Jokso på Solvalla.

Ett skott i nacken mitt framför ögonen på en massa människor. Jag blev stum. Kall. Nej, jag vet inte vad jag blev. Det är svårt att hitta ord ibland. Det har sagts och skrivits en massa saker om Jokso sen han dödades.

Jag vet ingenting. Jag vet bara att han erbjöd mig hjälp när ingen annan gjorde det.

Må han vila i frid.

Lördag 7 februari 1998

Aftonbladet: ”Två tonåringar gripna för dödshoten”, skriver Christopher Fager. Efter ”Aftonbladets avslöjande” om nazisterna utanför vår hemdörr har de nu äntligen gripits. Vilket parodiskt ordval. Kan man verkligen avslöja något som man själv har varit med och regisserat?

När Aftonbladet-journalisten ringde mig vägrade jag tala. Det har jag gjort sen jag mötte honom i Rinkeby då han inte höll sitt ord och skrev mot min vilja. Micke uttryckte lättnad över gripandet och det framställdes i tidningen som om jag deltog i uttalandet.

Expressen har, trots hemlighetsmakeriet, fått veta att jag varit bortrest. På förstasidan finns en bild av mig och jag uttalar mig motvilligt om ”flykten”. Jag är förtegen men säger att jag behövde sova ut och samla mig. Officiellt var jag ju hemma och allt var som vanligt. Nu skriver de också för första gången att hoten blivit förstasidesstoff även i andra länder. Och att jag erbjudits TV-jobb i Grekland.

Måndag 9 februari 1998

Måndag morgon gick jag till jobbet och berättade för redaktören om den mystiska marabun och den lustiga riten. Hon skrattade och avfärdade det där som flum. Samtalet avbröts av min mobils orientaliska ringsingnal. Det var Eiler, kriminalinspektören, som bekräftade att de hade gripit nazisterna.

Precis som marabun förutspått. Inget hår på huvudet. Slätrakade. Med bilder. Hakkors på hjässan.

Efter tjugo dagar och tjugo nätter under direkta dödshot mildrades nu vår fruktan en aning. Men alla inblandade var ännu inte gripna.

Tisdag 10 februari 1998

Aftonbladet: ”Nazisten fick hemlig identitet”, skriver tidningen om en av de två gripna nazisterna. Alla medier berättar om gripandet av de två nazisterna. Men de var fler än två.

En sen kväll vid elvatiden…

Två av nazisterna satt häktade när Aftonbladets ledning ringde. Det var Anders Gerdin och en redaktionssekreterare. De ville träffa oss för att reda ut saker och ting, sade de kryptiskt. De bad oss komma till Globen. De erbjöd sig att skicka en taxi. Rättegången var att vänta och jag antar att det var det han syftade på när han sade att vi nog skulle kunna komma överens.

Ville de lägga locket på? Vad hade de att erbjuda oss? Pengar och press. Efter allt de gjort trodde de dessutom att vi var till salu. Jag hade fått nog av alla märkliga telefonsamtal från Aftonbladet, hem och till jobbet, i tid och otid, och deras lögner som sakta men säkert uppdagades, så jag svarade kort: ”Vi ses i rätten!”

Onsdag 11 februari 1998

Mosaikchefen bokade in ett möte med mig. Vi träffades klockan fyra på ett café på Karlaplan. Samma café som när jag fick jobbet 1995. Min chef var en solidarisk människa med ett varmt hjärta som klappade för de svaga. Vi hade fotbollsintresset gemensamt och jag trivdes utomordentligt i hans humoristiska sällskap. Han var en gammal, ståtlig man som var svag för kvinnor, sprit och socialism.

Över en cafe latte och en semla berömde han mig förbehållslöst. Han berättade att jag lyft programmet kolossalt, att min enorma lust hade smittat av sig på hela redaktionen, att jag hade placerat Mosaik på mediekartan. Han ansåg att jag var mogen för större uppgifter och värd ett eget samhällsinriktat debattprogram som jag skulle kunna axla med stor framgång. Mosaikkostymen hade blivit för trång för mig, hävdade han. Jag borde inte fastna i invandrarfrågorna. Jag skulle kunna göra ett vanligt, svenskt tv-program. Han skulle höra sig för med tv-cheferna om jag kunde förflyttas till något större sammanhang. Smickret fick mig att smälta.

Före uppesittarkvällen hade redaktionschefen lovat mig en fast tjänst på Mosaik och SVT. Det hade varit mitt enda krav under åren. Löneökningar och förmåner var obetydliga för mig. Jag ville bara ha anställningstrygghet. Han skulle förankra det högre upp i ledningen där man bitvis betraktade programledare som slit-och-släng-produkter med ett bäst före-datum. Jag deklarerade tidigt att jag inte ville begränsa mig till programledarskap utan att jag ville, och hade bevisat, att jag kunde göra reportage och arbeta bakom kameran.

Mitt nuvarande kontrakt sträckte sig till sista maj 1998. Sen skulle jag alltså få en fast tjänst på SVT. I turbulensen som uppstod med hoten kändes det som en befrielse att ha ett arbete att gå till. Men där blev jag lurad. Jag gick hem efter mötet och funderade på vad min chef egentligen hade sagt. Var jag möjligtvis naiv som bara slickade i mig allt smicker? I ett telefonsamtal frågade jag honom om det han sagt inte bara var ett sätt att göra sig av med mig. Det förnekade han. Han bokade ett möte mellan mig och hans egen chef, Region Stockholm-chefen, som han också deltog i.

Tisdag 17 februari 1998

”tv-stjärnan: Tack för stödet, svenskar.”

Efter lång tystnad ställer jag upp för en telefonintervju i Aftonbladet. De frågar om vilka reaktioner jag har fått efter hoten och jag berättar om all kärlek, stöd och uppmuntran jag har fått av människor runtom i landet som jag inte känner men som erbjuder mig tillflyktsorter, sommarstugor, vakthundar… Människor har skrivit mängder av vykort och brev och uttryckt sin sorg och skam över det som hänt. Från min sida var det ett strategiskt drag kombinerat med ett uppriktigt tack till alla som faktiskt hörde av sig. Det var ett sätt att markera för omvärlden att de goda krafterna är fler och starkare, vilket ofta glöms bort.

Måndag 23 februari 1998

Aftonbladet-journalisten greps och häktades misstänkt för olaga hot och hot mot tjänsteman. I förhören hävdade han att han fått både filmrullar och färdiga papperskopior, i svartvitt och i färg, ur olika vinklar, tagna av nazisterna.

I SVT:s interntidning stod det på förstasidan: ”Terror stoppar inte SVT”, och Sam Nilsson betonade att ”den publicistiska verksamhet Alexandra bedriver som programledare för Mosaik görs på uppdrag av Sveriges Television. Beväpnade män i trappuppgångar kan inte ändra på det.” Det kändes tryggt att få höra det, både för mig och för min familj, och det var jag noga med att poängtera i artikeln. Jag ville arbeta och bevisa att hot inte lönar sig.

Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.