Bortom mammas gata, del 22: Flykten till Gambia

Onsdag 28 januari 1998

På polisens inrådan lämnade vi landet. De hade inte resurser att bevaka oss. Jag hade hunnit vara hemma i Sverige i tio dagar. Tio dagar med telefoner som ringde sig hesa, bekymrade anhöriga som behövde tröstas, ständiga förflyttningar, främmande sängar och fruktan, hot och stress och sömnlöshet.

Från USA hade jag kommit hem laddad med energi, inspiration och arbetslust. Ingenting av det fanns kvar. Trots att jag varken hade råd, lust eller tid med ännu en utlandsresa tvingades jag nu lämna mitt hem och fly undan nazisterna som visste var jag bodde.

Annons:

Jag skulle vara i TV-rutan som om ingenting hade hänt. Ingen förutom polisen och min familj fick reda på flykten. Vi packade en väska och köpte en sistaminuten-resa. Sen satt jag på ett charterflyg till Gambia. Folk flyr från Gambia till Sverige. Jag flydde från Sverige till Gambia för att få röra mig fritt.

Jag älskar att resa. Det är min största hobby. Det bästa jag vet är när jag befinner mig högt uppe i himlen på väg till ett nytt resmål. Men just den här morgonen hatade jag resor mer än allt annat. Jag ville vara hemma och arbeta, umgås med familj och vänner, leva med rutiner.

På flygplanet satt jag ihopkrupen i ett hörn i en gammal träningsoverall uppdragen över hakan och en mössa som dolde halva ansiktet. Jag hade blivit folkskygg. Jag som annars älskar att få folk att berätta allt om sina liv orkade nu inte ens se dem i ögonen. Under flygresan försökte jag läsa en deckare. Jag läste samma sida om och om igen och orden sade mig ingenting. Bokstäverna flöt ihop och jag bläddrade fram och tillbaka. Boken blev min skärm mot omvärlden. Jag ville inte blotta min bräckliga blick och mitt ansikte som blivit en måltavla.

En medelålders man kom fram och ville prata. Jag studerade hans blåa ögon och blonda, kortklippta kalufs misstänksamt. Han kunde vara nazist. En nazist på väg till Gambia? Orimligt. Nej, han ville bara tacka för bra program och berättade att han åkte till Gambia varje år med skolmaterial till fattiga barn. Efter honom kom en svensk kvinna som ville kramas för att hon tyckte att jag var modig. Hon hade bott i Tensta i många år och engagerat sig för barn i Gambia. En annan mamma som reste med sin läkarstuderande dotter hade med sig kläder och block. Jag hade ingenting. Ett tiotal personer kom för att berätta och berömma. Jag skämdes. Jag kände mig modlös och ovärdig deras lovord. Jag var bara en feg flicka på flykt. Rädd och misstänksam. Och jag beundrade dem som orkade engagera sig. Mitt engagemang hade dött. Jag hade inga krafter kvar.

Det var nog meningen att jag skulle hamna på just detta flyg till just detta resmål. Jag hade tappat hoppet och tron på människor, i synnerhet blonda människor. I min enfald var alla plötsligt presumtiva rasister. Jag motbevisades på flyget. Alla ombord var solidariska svenskar med stora hjärtan. Vardagshjältar som kämpade i det tysta, bortom strålkastarljuset.

I Gambia hamnade vi på ett välorganiserat charterhotell med oval simbassäng, pigga lekledare och höga murar mot lokalbefolkningen. Man behövde praktiskt taget inte lämna hotellet. Misären fanns utom räckhåll. Solbrända skandinaver strövade omkring i badkläder och stråhattar. Jag vägrade lämna hotellet. På dagarna låste jag in mig på rummet, vägrade äta, bada, besöka byarna och befolkningen. Jag var som en vissen växt. När jag kom dit gick luften ur mig. Jag behövde inte längre hålla masken, inte längre låtsas att jag är modig, tuff eller oberörd. Efter tio sömnlösa nätter hemma i Sverige slocknade jag nu före solnedgången. Här kunde ingen mörda mig. Inte i verkligheten.

Men i mina drömmar kröp nazister fram ur varje vrå och mördade mig. Jag hade en återkommande dröm om att jag stod på Blåkulla i Solna, framför den grekiska föreningslokalen. Plötsligt dyker Agneta Sjödin upp. Jag frågar hur hon mår eftersom hon ser så uppjagad ut. Hon skriker: ”Spring!” Och då upptäcker jag nazister som bombar höghusen bakom mig. En efter en rasar de skyhöga betongbyggnaderna ihop som dominobrickor och jag springer för livet och de jagar mig och skjuter med maskingevär.

När mardrömmen väckte mig mitt i natten bestämde jag mig för att ringa Jokso så snart jag kom hem. Jag behövde hans hjälp. Åtminstone ett par veckor tills jag hade läget under kontroll. Polisen hade ju ändå inga resurser att bevaka mig.

På morgonen knackade våra svenska grannar på dörren och undrade hur jag mådde. Mina mardrömmar hade även väckt dem. Kvinnan som var sjuksköterska gav mig ett par sömntabletter. Jag svepte båda och sov stillsamt och drömlöst i tre timmar. Sen gick jag upp med en vibrerande kropp och rummet roterande i huvudet, övertygad om att jag hade blivit tokig.

Tredje natten fick jag plågsamma magsmärtor. Det gjorde så ont att jag inte kunde andas. Jag fördes till sjukhuset i Banjul. Gambias bästa sjukhus. En privatklinik som såg ut som en svensk lada, tapetserad med Aids-varningsmärken. En gigantisk gambiansk läkare med enorma händer tog emot mig. Han frågade på engelska vad jag kände och jag bara bölade. Sen frågade han var jag kommer ifrån och jag stammade: Sverige. Då grät jag ännu mer. Jag kommer från Sverige. Sverige är mitt hemland men där vill de mörda mig. Det sa jag inte. Jag bara tänkte så.

Då växlade han plötsligt till klockren svenska och jag trodde att jag hallucinerade. Läkaren hade arbetat på Karolinska sjukhuset i Stockholm i många år och nu återvänt till Gambia för att öppna sjukhus. Det kändes genast mycket bättre. Han lade mig på en sjuksäng och försökte undersöka mig men det var omöjligt eftersom jag skakade i hela kroppen. Till slut bestämde han sig för att söva ner mig. Dessvärre kunde han inte hitta mina ådror. De hade gömt sig. Då frågade han mig: ”Men lilla fröken, vad har hänt, varför är du så rädd?”

Sen försvann hans snälla, svarta ögon. Sen försvann sjukhuset och Gambia. Sen försvann nazisterna och Aftonbladet.

Ett dygn senare väcktes jag av att han slog mig i ansiktet för att väcka mig från min djupa dvala. Visserligen hade jag fått en ordentlig dos narkos men det hade aldrig hänt att någon varit medvetslös så länge. Diagnosen var att rädslan hade samlat sig som en klump i magen. Doktorn ordinerade sömntabletter och vila. Ingen medicin kan bota rädsla.

Sista dagen i Gambia bestämde jag mig för att lämna hotellrummet och upptäcka verkligheten bakom murarna. En kille i min egen ålder blev vår guide. Hans familj bodde i en hydda i skogen. Det blev mörkt och det fanns ingen elektricitet i byn. Guidens mamma skulle besöka en marabu och jag bad att få följa med. En marabu är en vis man som vet allt och ser ditt förflutna och din framtid.

Marabun var invandrare från Mali och han talade inte ett ord engelska och tog inte emot turister. Den enda som kunde övertala honom att ta emot oss var imamen i byn. Med bestämda steg gick jag till imamen som bodde alldeles intill moskén. Guiden varnade för att det var en mycket gammal man, nästan hundra år, att han inte ville tala med turister och i synnerhet inte med kvinnor – men jag envisades. Guiden gav upp och jag knackade på dörren till imamens hydda.

En kvinna öppnade. Hennes mjuka anletsdrag lystes upp av ett par levande ljus i bakgrunden. Där satt ett tiotal andra kvinnor och bad mot Mecka. När jag frågade efter imamen ruskade hon på huvudet men jag tog hennes hand och sa ”please, please, please” med sådan inlevelse att hon till slut pekade mot en dörr. Bakom dörren stod en mycket gammal, senig man i vit slöja och spruckna glasögon på en motionscykel framför en tv-apparat med suddiga engelsktalande figurer. Reflexmässigt greppade jag min kamera men kvinnorna viftade vilt – nej. Alla stod knäpptysta i väntan på imamens reaktion. Han cyklade vidare med ett brett, barnsligt leende. Jag räckte fram handen för att hälsa.

Då skrek min guide att det var förbjudet. Kvinnorna i rummet var i chocktillstånd och jag stod med handen hängande i luften och kände mig dum. Imamen klev av cykeln, räckte fram sin bebislena hand och hälsade på flytande engelska. Jag undrade hur han hade lärt sig engelska och han sade att han följde engelska såpor varje kväll när han satt på motionscykeln som han hade fått i present. Cykeln gjorde underverk, hävdade han, den gav honom liv, ju mer han cyklade desto längre levde han. Efter ett kort samtal fick jag hans tillstånd att besöka marabun.

Marabun satt i ett tält. En gammal man med snövitt krulligt hår, röntgenblick och chokladdoppad hud. Jag satte mig framför honom på marken. Ett stearinljus lyste upp tygtältet. Först frågade han varifrån jag kom och jag svarade Sverige. Han visste inte var det låg. Han bad mig spotta i hans snäckfyllda näve tre gånger. Sen spådde han mig i snäckorna på något afrikanskt språk som min guide översatte så gott han kunde till engelska.

Han rabblade hela min familjesituation i ett svep ”du har två yngre systrar, din pappa bor inte med er…” och så vidare. Allt stämde.

”Du har fiender på jobbet.” Jag hajade till. Jag har inga fiender på mitt jobb, jag trivs bra där, svarade jag självsäkert. Han blev upprörd: ”Du har visst fiender på ditt jobb! De har inget hår på huvudet men de har vapen. De har kattögon och bilder på kroppen.”

Då blev jag yr. Han påminde mig om det jag hade lyckats förtränga en stund. Han sade att jag inte behövde vara rädd för dem. De hatade mig men de skulle inte lyckas göra mig illa.

Han instruerade mig att utföra en rit som skulle avslöja fienden inom tre dagar. Riten gick ut på att jag skulle köpa offergåvor till moskén. Sen skulle jag köpa några heliga ägg som jag skulle hålla i händerna och sjunga för. ”Sjung om vad du vill veta och vad du vill ska hända med dina fiender. Passera tre vägkorsningar och i den tredje kastar du äggen i marken med all kraft.”

Kvalificerat hokuspokus… Han försöker nog lura mig på pengar, tänkte jag tyst. Men spådomen och offergåvorna kostade bara fem svenska kronor. Imamen cyklade fortfarande när jag knackade på hans dörr och bad honom välsigna äggen och ta emot offergåvorna. Sen gick jag i mörkret, räknade vägkorsningar och improviserade en sång om att få vara i fred och att poliserna hittade brottslingarna. På tredje korsningen, där stigarna förenades framför en hydda, slängde jag äggen i marken. Jag stod en stund och stirrade på äggskalen och undrade vad jag egentligen sysslade med…

Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.