Fredag 23 januari 1998
Under dagen satt jag på jobbet och besvarade stödbrev och ”stå-på-dig”-mail efter hotbildernas publicering. Det fick mig på benen igen. Jag bestämde mig för att börja leva som vanligt igen. Jag skulle trotsa hoten och flytta hem.
De skulle inte få styra mitt liv.
De skulle inte få stympa min rörelsefrihet och yttrandefrihet.
De skulle inte få knäcka mig helt.
Mitt hem kändes främmande. Det tillhörde inte mig längre, tänkte jag när jag smög upp för trapporna. Tyst tryckte jag in nyckeln i nyckelhålet samtidigt som jag såg mig över axeln. Sen ryckte jag upp dörren med kraft. Där låg dagstidningar och brev. Gallerdörren gnisslade till och jag böjde mig ner och började känna på alla kuvert. Jag letade avsändare, luktade och lyssnade. Lyckligtvis var allt ofarligt. Sen låste jag in mig.
Micke kom med indisk mat och vitlöksnaan som jag älskar och jag låste alla lås igen. Micke sade att det är förbjudet att låsa gallerdörren inifrån för om det börjar brinna kan man inte komma ut. Det brydde jag mig inte om. Hellre brinner jag upp än blir avrättad av nazister.
Jag tittade mer på ytterdörren än på filmen
Jag hade hyrt två komedier i videobutiken. Expediten sade: ”Ett gott skratt förlänger livet, det här är precis vad du behöver efter allt obehag”, och jag log fånigt. I den första komedin spelar Eddie Murphy en smal professor som blir fet, eller tvärtom, jag minns inte exakt, för jag hade svårt att koncentrera mig och ryckte till vid minsta ljud och tittade mer på ytterdörren än på filmen.
Då ringde det. På min mobil. Klockan var strax efter åtta. Det lät som ett utlandssamtal. Jag sa ”hallå” och när jag inte fick svar direkt trodde jag att det var samtal från Grekland och jag svarade istället på grekiska ”parakalo?”
Då frågade en hes röst:
”Är det Alexandra?”
”Ja, vem är det?”
”Det är NS Stockholm. Nu kommer vi och mördar dig…”
”Va? Hallå, vem är det som talar? Snälla svara… Hallå…”
”Klick.”
Med fumliga fingrar slog jag direktnumret till Norrmalmspolisen
Jag föll ner på knä i vardagsrummet, Eddie Murphy gapskrattade och jag storgrät på parkettgolvet. Med fumliga fingrar slog jag direktnumret till Norrmalmspolisen. De hörde inte riktigt vad jag sade för jag kunde knappast tala: ”Snälla kom, de kommer att mörda mig, de kommer att mörda oss nu.”
När polisen tio oändliga minuter senare ringde på dörren vågade jag inte öppna. Kroppen skakade så att ankorna på min flanellpyjamas gjorde volter. Ögonen var svullna och mina glasögon var immiga. Vilken syn jag måste ha varit…
Fem unga, snygga och beväpnade poliser äntrade vardagsrummet utan att ta av sig skorna och jag refererade telefonsamtalet så gott jag kunde. De såg ner på mig där jag låg ihopkrupen på vardagsrumsgolvet och grät. Den ene klappade mig på axeln och sa:
”Du får maskera dig när du går på stan. Placera en stor sko i brevinkastet så att inget kan slinka ner där. De här grupperna är bra på brandbomber…”
Nu grät jag ännu mera.
Kan ni inte lämna Sverige ett tag?
”Ni borde verkligen inte sova här ikväll, åk hem till någon annan. Vi följer er dit. Kan ni inte lämna Sverige ett tag? Det vore egentligen det bästa. Vi har tyvärr inga resurser att bevaka er.”
Vi ringde ett par samtal till vänner som inte svarade, det var ju trots allt fredagskväll. Våra familjer kunde vi inte ringa för vi ville inte skrämma upp dem ännu mer. Mamma led redan och kunde inte sova mer än ett par timmar per natt. Och då drömde hon mardrömmar om nazister som jagade hennes dotter.
Till sist fick jag äntligen tag på en grekisk arbetskamrat som jag aldrig besökt tidigare. Han hade små barn och var hemma. Jag frågade om vi fick komma hem till dem. Förvånat välkomnade han oss och förvarnade oss om att de inte var beredda på att få gäster. Vi slängde oss i en taxi med polispiketen i släptåg och åkte söderut. Jag i min ankpyjamas, en blå dunjacka ovanpå och glasögon. Okammad och rödgråten. En helt vanlig fredagskväll.
Arbetskamraten skrattade mekaniskt när han såg oss i det tillståndet. Han bjöd på lite vin, fårost och oliver och vi konverserade en stund. Vi fick sova över i en av barnsängarna. Det var trångt men det var skönt och ganska tryggt. Här skulle de inte kunna hitta oss. Den natten sov jag för första gången mer än tre timmar. Svettig och tårögd vaknade jag av nazister som flåsade mig i nacken. Jag såg mig omkring och undrade var jag var någonstans. Barnteckningar på väggarna, dockor och mysdjur. Sen grät jag tills solen gick upp och frågorna tumlade runt i hjärnan:
”Varför kan jag inte sova i mitt eget hem när jag lever i en av världens mest moderna demokratier?”
”Vad har jag gjort för att förtjäna detta?”
”Hur länge ska vi behöva fly?”
På morgonen bjöd de på frukost och när de sen skulle åka skridskor med barnen stod vi där i pyjamas och väntade på taxin hem. Vi bytte om, packade och begav oss till Mickes pappa över helgen.
Vi bytte adress och gömde oss hos pålitliga vänner och bekanta som ställde upp
Och så där höll vi på. Bytte adress och gömde oss hos pålitliga vänner och bekanta som ställde upp. Necessären under armen dygnet runt. Utan något som helst skydd. Enda trösten var ett direktnummer till polisen. Men skulle man hinna ringa polisen om nazisterna plötsligt dök upp med sina vapen?
Vi hade varken vapen eller polisskydd. Vi hade ingenting. Jag vet inte vad man gjorde för bedömningar och hur man gjorde dem, men det är märkligt att andra offentliga personer har fått polisskydd vid mindre hotfulla situationer.
Måndag 26 januari 1998
På väg till bussen, maskerad efter polisens tips, med mössa, stor täckjacka och blicken fäst mot marken blev jag plötsligt stoppad av en stor Mercedes. Först blev jag skrämd men sen såg jag att det var en man jag kände igen. Jokso, den store jugoslaven.
Mitt första nattklubbsbesök i Sverige gjorde jag när jag var 22 år. Dessförinnan gick jag bara på föreningsfester i förorterna. Med mina två väninnor Despina och Angelika besökte vi Café Opera som vi hade läst om i tidningarna. Vi stod i baren och drack juice när tre berusade blonda killar började stöta på oss. De frågade var vi kom ifrån och när vi svarade Rinkeby började de håna oss. Vi ignorerade dem så gott vi kunde men de blev bara mer högljudda och aggressiva. Vid ett bord intill baren satt en man som påminde om Hulken med två tjusiga, svenska kvinnor. De åt vacker mat på stora tallrikar och drack champagne i höga glas.
När Hulken noterade killarnas beteende reste han sig upp, lyfte ena killen från nackhåret och uppmanade honom att lämna oss i fred. Killen bytte ansiktsfärg och försvann innan han hunnit landa på marken med sina vänner i släptåg. Jag tackade Hulkmannen och han frågade vad jag hette. När jag sa Alexandra lyste han upp: ”Min dotter heter också Alexandra.”
Sen tog jag och mina väninnor nattbussen hem. Vårt livs första nattklubbsbesök blev en besvikelse. Det dröjde många år innan jag vågade mig ut i Stockholmsnatten igen.
En invandrare får aldrig bli för stor i Sverige, då sätter de en på plats
Den storvuxne mannen återsåg jag några år senare och jag mindes honom genast. Nu var jag ute på en nattklubb vid Stureplan med en massa Rinkeby-kompisar. Vi stod i baren och han kom fram och hälsade. Jag blev glad eftersom det hade gått sex år sen han räddade mig och jag trodde inte att han skulle minnas mig. Han hade verkligen glömt incidenten men nu kom han fram för att han kände igen mig från TV. Han presenterade sig som Jokso och bjöd mina storögda vänner på drinkar. Sen berömde han mig för allt jag gjorde för Sveriges invandrare. Han varnade mig dock för att ”en invandrare får aldrig bli för stor i Sverige, då sätter de en på plats – på ett eller annat sätt”. Jag flinade lite och tackade för hans råd och drinkarna. Jag återgick till mitt sällskap som verkade känna till allt om Jokso – både sanningar och lögner.
Nu, två år senare, stöter jag alltså återigen på Jokso av en slump, mitt i stan, mitt på ljusa dagen. Vid detta tillfälle vet jag mer om honom än tidigare genom både vänner och media. Han kliver ur sin bil och frågar hur jag mår, lovordar mig lite igen och säger att han läst om hoten. Han undrar om jag får skydd eller hjälp och jag säger som det är. Jag har ingenting. Vissa gånger kan jag övernatta hos vänner men det är jobbigt att tränga sig på hos folk som har barn och egna bekymmer.
Då erbjuder han sig att hjälpa till. Han kan skicka två pålitliga killar under en tid som kan fungera som mina livvakter. ”De kan stå utanför din port, de är diskreta och du kan känna dig säker. Jag är orolig för dig. Nazisterna är galna, de kan göra vad som helst och om du också hade varit svensk hade du säkert fått polisskydd. Nu är du bara en vanlig svartskalle.”
Jag tackade nej trots att jag egentligen behövde skydd
Jag tackade nej trots att jag egentligen behövde skydd. För säkerhets skull tog jag hans telefonnummer och lovade att ringa om jag behövde hjälp.
Några dagar senare blev jag uppringd av Dr Alban som jag tidigare bara mött ett par gånger. Han hade också läst om hoten och tipsade mig om att installera kameror vid porten. Jag tackade för omtänksamheten och sade att det var alltför kostsamt och komplicerat och då erbjöd han sig att både betala och ordna allt åt mig. Än en gång tackade jag nej, men jag kommer alltid att känna tacksamhet för den omtanke både Dr Alban och Jokso visade, trots att vi varken var vänner eller släktingar.
Ett par förortskompisar hörde också av sig och ville ha nazisternas adresser. Det var allt de kunde göra för mig. Dessa människor kunde varken bilda opinion eller ställa skurkarna mot väggen. De var inga mäktiga mediemoguler som kunde sätta press på fallet. Däremot hade de det civilkurage som många andra saknar. Mest stöd fick jag av dem jag minst förväntat mig det av. De jag hade räknat med skulle stå på min sida uteblev. Ingen av dem som gärna ställer upp på glansiga antinazist-jippon när eliten kallar hörde av sig.
Jag tackade trots allt nej till alla erbjudanden. Jag hymlar inte med att jag vid ett par tillfällen kände mig frestad att anlita dem. Om samhället inte skyddar oss måste vi ta lagen i egna händer, som en av de här killarna formulerade det hela.
”Du var så lugn.”
I själva verket var jag apatisk
Tisdag 27 januari 1998
Säsongstart för Mosaik. Jag hade verkligen längtat efter denna stund, att återigen stå i studion och göra mitt favoritprogram. Nu var jag dock inte lika gladlynt längre. Under studioinspelningen av Mosaik ordnade SVT polisbevakning. Av säkerhetsskäl fick vi byta studio och två civilklädda poliser skjutsade mig till Värtahamnen. I sminklogen hängde de upp skynken för alla fönster så att ingen skulle kunna se in och skjuta mig genom fönstret.
Efteråt uppstod ett tumult som jag inte begrep och det förklarades senare med att man upptäckt ett mystiskt hål i fönstret. Situationen var bisarr. Jag gick in på toaletten, grät en skvätt i smyg och gick sen in i studion och gjorde, enligt cheferna, den bästa debatten. ”Du var så lugn.” I själva verket var jag apatisk. Jag hade strypt alla känslor och tankar för att inte bryta ihop. En tjock klump i halsen ströp ordflödet och när Sioma berättade om skräcken under förintelsen kände jag hur mina ögon höll på att sprängas. Carlbergs sympatiserande med de ”faderslösa figurerna som ägnade sig åt pojkstreck” gav mig kväljningar, men jag saknade kraft att ifrågasätta och polemisera. I vanliga fall hade jag smulat sönder hans patetiska resonemang och nazistgullande.
Den dagen spelade jag in två Mosaikprogram. Dagen därpå skulle jag nämligen lämna landet och ingen skulle få märka att jag var bortrest. Programmet skulle sändas som vanligt trots att jag flytt.
Med jämna mellanrum ringde mamma och frågade om jag levde
Efter studioinspelningen fick jag skjuts av poliserna hem. Det var den enda dagen, första och sista, som jag haft polisbevakning. Där lämnade de mig ensam, utanför mitt hem som egentligen var den farligaste platsen av dem alla. Jag tackade dem hjärtligt och gick in i porten. Pulsen galopperade och jag andades kort och fort. Tänk om de var här nu. Tänk om de hade gömt sig i porten. Vartenda trappsteg kändes som ett steg närmare döden. Jag hörde en dörr slå igen och jag rusade ner igen och ut till pizzerian bredvid. Den syrianske pizzabagaren följde med mig upp och såg till att jag var i tryggt förvar. Mer otrygg har jag aldrig känt mig. Borta bra men hemma sämst. Det hem jag alltid drömt om, ett eget hem, som jag så lustfyllt inrett, målat och renoverat var inte längre mitt hem. Det enda jag kände där nu var obehag.
Sen stod jag som fastklistrad vid ytterdörren med ögat intill kikhålet och tittade ut i porten i timmar. I min ena hand höll jag mobiltelefonen med polisens direktnummer inknappat. I den andra handen höll jag min sladdlösa hemtelefon. Med jämna mellanrum ringde mamma och frågade om jag levde. När Micke kom hem vid sextiden lämnade jag min vaktpost. Han förbjöd mig att stå nära ytterdörren.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
