Bortom mammas gata, del 20: Dödshot, löpsedlar och lögner

Söndag 18 januari 1998

Söndag morgon följde vi med Dimitra som spelade basketmatch med Akropol i Täby. Efter en sömnlös natt såg vi ut som en zombiefamilj med mörka ringar under de svullna, svarta ögonen.

Jag satte på mig träningsoverall, keps och en stor jacka. När jag tog av mig kepsen inne i hallen satte mamma på mig den igen. Före matchen stod vi en stund och talade med andra mammor och syskon till basketspelare. Mamma ställde sig hela tiden framför mig. När matchen började satte vi oss på läktaren och mamma satte sig återigen framför mig och skymde sikten. Irriterat drog jag undan henne och undrade vad hon sysslade med. Då viskade hon att killarna som satt mittemot kunde vara nazister. Hellre då att de mördade henne än hennes dotter.

Annons:

Dimitras lag vann och vi lämnade hallen innan alla andra hann resa sig.

Under eftermiddagen ringde vi en vän som har dator och Internet hemma. De senaste decennierna har hon ägnat sig åt att kartlägga svenska nazistorganisationer. Jag bad henne leta upp de här hotbilderna på nätet och leta reda på NS Stockholms hemsida. När hon ringde tillbaka flera timmar senare sa hon att det inte fanns någonting på nätet. Inga hotbilder. Inga NS Stockholm. Ingenting. Jag blev förvirrad och drog en suck av lättnad. Ljög journalisten? Det kanske ändå var ett skämt.

Sen ringde Micke. Jag blev ursinnig över att han inte hade hört av sig på hela helgen och nu låste jag in mig i badrummet och skrek att han skulle skynda sig hem. Jag skrek och grät och bad honom skynda sig för jag var så rädd att jag höll på att gå under. Det var första gången jag sade det till någon. Det var skönt att få erkänna för någon människa att jag faktiskt var fruktansvärt rädd. Han hoppade in i en taxi och åkte hela vägen till Rinkeby. När han fick syn på bilderna transformerades han till en marmorstaty. Stel och blek. Oroväckande orörlig. Mamma och systrarna blev inte direkt mindre rädda av hans reaktion.

Måndag morgon 19 januari 1998

Kom till jobbet i gryningen utan att ha sovit på hela natten. Sökte säkerhetstjänsten som inte svarade i telefon. Jag informerade redaktionsledningen om hoten och de svarade med att säsongens första program om en vecka skulle handla om nazistiskt våld. Det knöt sig i magen. De undrade om jag klarade av att leda samtalet mellan Sioma Zubicky, överlevande från förintelsen, Maria Pia Boëthius och Anders Carlberg. Mitt arbete gick före allt och min arbetsdisciplin var starkare än min rädsla. Försiktigt frågade jag om vi inte kunde skjuta upp debatten ett par veckor men gästerna var redan bokade. Sen sade jag att jag definitivt skulle klara uppdraget – jag skulle bevisa att nazisterna inte skrämt bort mig. Manuset skrev jag utan att ens behöva tänka. Det här handlade om mitt liv.

Hela förmiddagen satt jag i telefon och försökte nå säkerhetstjänsten. De onåbara. Mina meddelanden på deras telefonsvarare var närmast hysteriska. Snälla ring mig snarast, snälla jag är rädd! Sist jag bett dem om hjälp hade de hänvisat mig till en psykolog. Nu hoppades jag att de hade tagit sitt förnuft till fånga.

Strax före lunch kom kvällstidningarna. När jag såg Aftonbladets löpsedlar, förstasida och mittuppslag sprang jag in på mitt rum, låste, läste, läste om, läste en gång till. Tårarna vällde okontrollerat fram med sådan kraft att hela min kropp skakade. ”Alexandra Pascalidou hotas av en nazistisk terrorgrupp. Här står en medlem utanför hennes dörr med en skarpladdad pistol.”

Just då ringde säkerhetstjänsten. ”Hej, vi har sett Aftonbladet. Vi har ju sagt att du inte ska tala med journalister. Det sköter vi.”

Aftonbladet hade använt en gammal bild av mig och Micke från ett premiärtillfälle och därtill citerat gamla artiklar om hot riktade mot mig.

Säkerhetstjänsten tittade på bilderna och konstaterade kyligt att de var obehagliga. De ställde ett par frågor och påstod att de skulle kolla upp det hela. När jag frågade hur de kunde hjälpa mig svarade de att jag borde skaffa en gallerdörr, vilket jag redan hade. De gav mig också en nummerpresentatör som var meningslös eftersom nazisterna är smartare än att ringa från nummer som visas på nummerpresentatören. Till detta fick jag en bunt taxibiljetter för att inte åka t-bana sent på kvällarna.

Jag krävde att få komma i kontakt med riktiga poliser. Tidigare hade de alltid avrått mig från att göra egna polisanmälningar eftersom de hävdade att de själva hade beredskap att hantera hot. Nu fick jag för första gången chansen att göra en riktig polisanmälan.

Resten av veckan cirkulerade bilderna i press, radio och tv. I och utanför Sverige.

Varje gång jag såg en löpsedel på stan eller bilderna visades i tv förvärrades allt. Journalister ringde i ett sträck. Till arbetet, till mobilen och till mitt hemliga hemnummer som nu blivit allmänt känt. Aftonbladet ringde mest. Alla hävdade att nazisterna var livsfarliga. Visst var det väl bra att vi publicerade hoten? Jag drog mig tillbaka och vägrade tala. Jag var inte kapabel att leverera repliker och jag var arg på Aftonbladet som hade publicerat bilderna trots att jag bett dem låta bli. Från den dagen hoten publicerades vägrade jag konsekvent att uttala mig i media. Det låg inget strategiskt tänkande bakom detta. Jag var helt enkelt livrädd.

Dessutom var jag besviken på att vissa tidningar envisades med att kalla mig tv-kändis eller invandrartjej. Inte journalist. Trots att jag i flera år hade arbetat just som journalist. Ingen tidning skrev att det var ett hot mot en svensk journalist. Ett försök att tysta en ung, svensk journalist som arbetade med att spegla det mångkulturella samhället. Ingen värnade om min yttrandefrihet. Ingen skrev att detta, att en polis och en journalist hotas till livet, är ett hot mot den svenska demokratin.

I en tv4-intervju fick vi höra att Expressen erbjudits att köpa bilderna men tackat nej. Den nyheten fick oss att börja fundera över Aftonbladets roll och medverkan. Aftonbladets ledning blev rasande och började agera ytterst anmärkningsvärt. De ringde oavbrutet och försökte övertala oss om att de hade gjort rätt. Chefer, mellanchefer och redaktörer ringde i tid och otid för att förklara. Det bekräftade bara våra misstankar. Aftonbladet hade ett finger, eller snarare en hel hand, med i spelet.

Med ryggsäcken packad till bristningsgränsen med kläder, tandborste, glasögon och böcker flyttade jag och Micke runt från en adress till en annan. Vårt hem hade förvandlats till en krigszon som vi undvek i möjligaste mån. Nu var vi på flykt, i vårt eget land.

Tisdagen 20 januari 1998

Min fax spottade ut en Internet-utskrift. ns-Stockholms hemsida hade nu, efter publiceringen i Aftonbladet, lagt upp bilderna på nätet, den maskerade nazisten utanför mitt hem med vapnet riktat mot dörren. Under bilden stod det att läsa: ”Vi hälsade på hos Pascalidou men hon var inte hemma just då. Men vi återkommer…” Och sen: ”Förresten hade inte hon skyddad identitet?”

Mats Eric Nilsson i SvD skrev en träffsäker artikel om att nazistiska dödshot inte är hot förrän någon publicerar dem och offret delges hoten. Vidare skriver han att Aftonbladet och nazisterna hade ett och samma intresse. ”Fotograferingen skulle framställas så hotfull som möjligt.” Därför berättade tidningen ingående om skarpladdade vapen och livsfarliga, nazistiska terroristmetoder. Hoten blir till i samma ögonblick som kvällstidningen trycker dem. Han avslutade artikeln med frågan:

”Om ingen valde att sälja tidningar på dessa bilder, hur skulle nazisterna då lyckas med sin skrämseltaktik?”

Jag önskade att jag aldrig hade fått se bilderna eller ens hört talas om dem. Då hade jag kunnat leva som vanligt.

Polisen på besök

En eftermiddag ringde det på dörren. Jag minns inte exakt när det var. Genom titthålet såg jag en blå polisuniform. Jag tvekade en stund – tänk om det var en utklädd nazist – men till slut öppnade jag dörren. Det var en kvarterspolis som hade hört om hoten och bara ville säga hej. Han skulle köra omkring i kvarteret lite oftare, lovade han. Rörd av omtanke bjöd jag honom på ett glas juice och tackade för vänligheten. Något positivt som hot-historien förde med sig var just den mer nyanserade bilden jag fick av poliskåren. Tidigare hade jag enbart stött på och hört talas om fördomsfulla poliser som kallade mina vänner för ”bergsturkar” och ”blattar” och som benämnde mörkhyade människor ”blåneger” i polisrapporter och förnedrade invandrare i olika sammanhang.

En gång blev jag ombedd att skriva en krönika i polisens egen interntidning. Då passade jag på att uppmärksamma rasismen inom poliskåren och det föraktfulla bemötande som många i min omgivning utsatts för genom åren. Krönikan publicerades aldrig. Enligt beställaren, en högt uppsatt polis i Stockholmsregionen, var krönikan alltför hård och ämnet var infekterat.

Aftonbladet-affären sammanförde mig med många sympatiska och förstående poliser. Jag vet inte om det var kändisskapet eller att en av deras egna kollegor var utsatt, men de var överlag trevliga och tillmötesgående. Eiler var en av dem. Han och en annan civilpolis kom hem till mig en eftermiddag. De var kriminalinspektörer som ansvarade för jakten på nazisterna. Jag trodde de skämtade när jag mötte dem första gången. Runda och goda med rosiga kinder, klädda i jeans och rutig skjorta. Helt ofarliga. De såg mer ut som träslöjdslärare än kriminalpoliser. Jag hade förväntat mig vältränade, hårda typer, med kraftigt markerade käkben, ungefär som i filmerna, så de väckte inget vidare förtroende.

Vi satt i vardagsrummet och fikade och jag berättade om allt som inträffat sen min hemkomst. De åt mammas bullar, den ene rökte gula Blend, den andre satt och försökte få igång bandspelaren som krånglade och de gjorde ett tafatt men gulligt intryck. När jag började gråta klappade den ena mig på kinden, en faderlig gest som jag sent kommer att glömma. Innan de gick slank det ur mig: ”Kommer ni att klara det här?”

Då berättade Eiler att han var en av dem som gripit Lasermannen. Det ingav både hopp och förtroende. Jag blev lite lugnare. Det visade sig senare att de här två snälla farbröderna var riktigt skickliga poliser.

Onsdag 21 januari 1998

På Aftonbladets ledarsida kan man läsa tidningens försvarstal. Där hävdas att jag, Micke och Claes själva ville att hoten skulle publiceras. Vi beskylldes för att själva ha velat synliggöra hoten. Detta var en direkt lögn då jag konsekvent vägrat ställa upp på intervjuer och fotograferingar och vädjat till journalisten att inte publicera. Vad mer kunde jag ha gjort för att stoppa publiceringen?

I tv4 bekräftades att Expressen erbjudits att köpa bilderna men avböjt och därmed började man spekulera kring om Aftonbladet betalat för att få hotbilderna. Det förnekade ledarsidan bestämt. Ännu en lögn skulle det visa sig senare.

Utländska journalister ringde och frågade om hoten. De hade sett bilderna och undrade om Sverige hade blivit ett naziliberalt fäste.

Det var en märklig situation där jag plötsligt började försvara Sverige och dämpa den här smutsiga historiens betydelse för att mitt hemland Sverige inte skulle få en naziststämpel. Jag hävdade bestämt att detta skulle ha kunnat hända även i deras länder, för nazister och rasister finns överallt i världen. Nu råkade det hända i Sverige och det råkade drabba mig. Adjö.

Nazisterna, som utgav sig för att vara patrioter, skadade Sveriges internationella anseende, samtidigt som jag som kallades för ”landsförrädare” kämpade för att upprätthålla den polerade fasaden utåt.

Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.