Mitt liv och min historia börjar egentligen i Paradiset. Mina minnen innan ankomsten är som sönderrivna, bleknade fotografier.
Min faster Niki skrev till oss att vi borde komma till paradiset, där hon hade hamnat. Hon rekryterades hit när svensk industri skrek efter arbetskraft på 1960-talet. Här fanns gott om jobb, nya, funktionella lägenheter med kylskåp, elspis, tvättstugor, daghem och tunnelbana. Oliver och fårost fanns inte men i övrigt var allt paradisiskt perfekt.
Det var nöden som förde oss till Paradiset.
Pappa åkte först. Ett halvår senare packade mamma ner alla våra ägodelar i en resväska och jag och lillasyster Sofia följde med som bagage. Jag förstod inte riktigt vart vi var på väg men mormor grät när vi tog farväl. Det sved i mitt hjärta, för mormor var en tuff kvinna som aldrig grät.
Paradiset hette Rinkeby
Tre flickor satt i en tredjeklassvagn i tre dagar och tre nätter. Mamma, jag och lillasyster. Tåget var gammalt med slitna säten och efter tre byten och en massa apelsiner som mamma skalade åt oss var vi slutligen framme. Paradiset hette Rinkeby, fick jag lära mig och det var kärlek vid första ögonkastet. Det var vinter i paradiset när vi kom. Bländande vit snö låg som en slöja över det vackra, välplanerade betonglandskapet. Jag hade aldrig sett snö förut. Det blev tidigt mörkt och vi hade inte rätt sorts skor för att gå i den knarrande vadden. Jag halkade omkring som en nyfödd kalv och mitt skratt studsade mellan de färgglada höghusen. Här fanns lekplatser och gungor. Här fanns klätterställningar och konstisrinkar. Här fanns fotbollsplaner och fält…
Först bodde vi i ett apelsinfärgat betonghöghus hemma hos faster i tre månader. Husen såg exakt likadana ut och satt ihop så att man inte förstod var ett hem började och var det slutade. Jag hade aldrig sett så många förenade hus förr. Mamma, pappa, Sofia och jag sov i ett avlångt rum med brandgula, blommiga tapeter. Det enda som fick plats i rummet var två smala sängar och vår resväska. Jag sov i mammas famn. Mina två stora kusiner hade ett eget rum närmast ytterdörren och deras mamma och pappa sov i rummet med balkong. Vi var två familjer eller åtta personer i en fyra på 65 kvm. Idag låter det trångt, men då var vi nöjda och glada. Det enda jag minns från tiden hos faster var att maten aldrig riktigt räckte till. De stekte fläskkotletter och pommes frites, men kött fanns inte till alla, så det blev mest potatis för oss barn. Jag brukade drömma om saftiga fläskkotletter kryddade med färsk rosmarin. Grönsaker som var nästan gratis i Grekland var enligt faster en lyxvara här så vi delade någon blek tomat varje helg.
1975 satte regeringen stopp för all invandring till Sverige
Pappa arbetade på Danderyds sjukhus. Han smög upp i gryningen och tog tunnelbanan till andra sidan staden för att skura hela sjukhuset. Sen kom han hem sent på kvällen och såg alldeles mörbultad ut och hade aldrig lust att leka med oss. Han fick inga pengar för att jobba där. Det var gratis. Men han gjorde det i hopp om att en dag få ett jobb där man fick betalt. Efter tre månader gav han upp.
Sen flyttade vi till en egen lägenhet, en studentbostad som stod tom, i de himmelshöga, jordgubbsröda husen. Där levde vi mestadels utan pappa. Vi fick nämligen inget uppehållstillstånd. Just när vi kom, 1975, satte regeringen stopp för all invandring till Sverige efter påtryckningar från facket.
En dag kom fyra stora poliser. De ville att vi skulle lämna landet. De ville utvisa oss. Men det kunde de inte göra för pappa var inte hemma. Vi blev rädda. Vi hade ingenstans att ta vägen, inga gömställen, ingen som kunde hjälpa oss.
Vi hade otur. Sverige hade blivit strängare
Då kom en svensk man som sänd från ovan. Han var advokat och hette Hans Göran Franck. Han hjälpte flyktingar som precis som vi hade flytt undan militärdiktaturer och misär. Men vi hade otur. Sverige hade blivit strängare. Vi var direkt utvisningshotade när den goda människan rådde pappa: ”Lämna din familj så kanske de får stanna av humanitära skäl. Sen kan ni återförenas om de får uppehållstillstånd.” Det var nämligen lättare att få stanna om familjen inte hade någon pappa. (Ensam, fattig mamma på flykt med två små flickor hade större chans i Sverige.)
Mina föräldrar gjorde genast som han sa. Pappa lämnade oss och började arbeta på en grekisk-engelsk oljetanker som gick jorden runt. Jag tror han var andremekaniker på en båt som hette ”Ithaki Sailor”.
Mamma fick jobb ganska snart som städerska på arbetsförmedlingen i nybyggda Kista på andra sidan Järvafältet. Hon gick till jobbet när kontorspersonalen låg och sov för att hinna damma, tömma papperskorgar och dammsuga. Jag som just hade fyllt sex år vaknade när väckarklockan ringde. Jag åt den frukost mamma hade förberett åt oss, oftast ostmackor och ett glas mjölk. Sen klädde jag på lillasyster Sofia, lämnade henne på dagis och fortsatte därefter till mitt eget lekis.
Mitt lekis var bara öppet fyra timmar och vi fick ingen mat
Jag avundades Sofia som fick gå på svenskt daghem, leka hela dagarna och äta riktig mat. Mitt lekis var bara öppet fyra timmar och vi fick ingen mat, för det var gratis att gå där. På mitt lekis gick det bara grekiska barn och leksakerna räckte inte till alla. ”Tunga dockan” var favoriten. Det var en hårlös bebisdocka i naturlig storlek som vägde lika mycket som en riktig bebis. Vi slogs jämt om tunga dockan. Vi drog, slet och rev och gömde den under soffan för att få ha den ifred. Till och med pojkarna ville leka med tunga dockan. Hade dockan haft en röst hade den gråtit hysteriskt hela tiden.
När lekiset stängde mitt på dagen gick jag hem. I tre timmar kunde jag göra precis vad jag ville innan Sofia skulle hämtas på dagis efter mellanmålet. Jag hade tre timmar och inga vänner.
För att fördriva tiden brukade jag gå i loftgångarna och titta i folks gurkgröna brevlådor. Eller kika in genom deras fönster. Många hade fint hemma med fåtöljer, soffor och tv. Jag började alltid högst upp på sjunde våningen och betade av lägenhet efter lägenhet. Ingen var hemma och jag kunde ostört gå igenom deras post. Det där stora, bruna kuvertet hade kanske hamnat i fel brevlåda?
Vi väntade otåligt på detta förbaskade uppehållstillstånd
Först gick jag igenom vår egen post så klart, för vi väntade otåligt på detta förbaskade uppehållstillstånd. ”Uppehållstillstånd.” Vilket ord. Jag hade ingen aning om vad ordet egentligen betydde. Det var det första svenska ord jag lärde mig. Uppe-hålls-till-stånd. Mamma sa att allt skulle ordna sig om vi fick det. Då skulle pappa äntligen kunna komma hem och vi skulle kunna leva som vanliga människor och köpa en cykel som jag längtade efter och äta kotletter och köpa både tv och radio.
Jag drömde till och med om det där brevet med ett uppehållstillstånd på som skulle återförena min familj. Jag kunde ännu inte läsa men mamma hade förklarat att det skulle komma ett stort, brunt kuvert med skrivmaskinsbokstäver på och jag visste att jag skulle känna igen det på en gång. När det inte låg i vår brevlåda gick jag igenom alla andras brevlådor. Tänk om det hade hamnat fel… När jag inte hittade detta så efterlängtade brev rev jag omsorgsfullt sönder grannarnas post i små, små bitar och slängde dem på marken. Från sjunde våningen singlade pappersbitarna ner mot asfalten som vilda snöflingor.
Mamma vet än idag inte om att jag gjorde så. Hon blir nog arg på mig när hon får veta. Hon kommer att skämmas. Det är egentligen det sista jag vill. Jag gjorde det för att jag var arg på uppehållstillståndet som aldrig kom och som gjorde att pappa inte var hos oss och som gjorde mamma ledsen och som gjorde att jag aldrig fick min efterlängtade cykel. Om någon av alla er som bodde på Rinkebysvängen 98 råkar läsa det här hoppas jag att jag inte ställde till med alltför stor skada och jag hoppas på överseende. Jag visste inte bättre.
När vi kom hem satte vi oss i trapphuset på tredje våningen
När jag hade rivit sönder post på sju våningar, sex lägenheter på varje våning, 41 brevlådor om man räknar bort vår, var det dags att hämta lillasyster på dagis. När vi kom hem satte vi oss i trapphuset på tredje våningen en stund och väntade på mamma. Sofia, som var en trött treåring, somnade nästan jämt under sopnedkastet. Mamma väckte henne när hon kom, exakt klockan tjugofem över fyra, svettig och sliten men glad över att få återse sina små flickor.
Utan tv, radio, telefon, leksaker och vänner kommer man närmare varandra. Vi ägnade hela kvällarna åt att vara tillsammans. Roligast av allt var att bada i badkaret! När vi fick reda på att vattnet var gratis gjorde vi det varenda kväll. Rent och gott, varmt och kallt och alldeles gratis. Det var fantastiskt! Faster hade rätt, det här var verkligen paradiset.
Mamma fyllde badkaret, jag och Sofia hoppade i, och sen höll mamma duschen över våra huvuden och vi lekte att det regnade. Med jämna mellanrum växlade mamma till iskallt vatten och jag och Sofia skrek och skrattade i falsett. ”En gång till mamma, en gång till…” Vi skrek och skrattade och glömde för stunden uppehållstillståndet som aldrig kom.
I vårt eget betongrike var vi förortsprinsar och -prinsessor
Så småningom fick jag vänner i kvarteret. Tillsammans började vi utforska den nya spännande världen – Rinkeby. Vi byggde hemliga kojor på kullen där man kunde gömma sig om det blev krig, vi lekte kurragömma till sent på kvällarna och våra röster ekade mellan de fruktfärgade betongfasaderna. Vi sprang barfota på den heta asfalten bland de nybyggda husen. Det fanns massor att upptäcka och vi lärde oss snabbt hur skogsstigarna var dragna, hur man fortast tog sig till lekplatsen. Vi visste var galna gubben bodde och var man kunde gömma sig där ingen såg en, men man själv kunde se alla andra. I vårt eget betongrike var vi förortsprinsar och -prinsessor.
Men livet utan pappa var tomt. Barn med pappor verkade ha det lättare. Pappor är bra att ha på många sätt. De kan bära tungt, de kan laga elektriska apparater när de går sönder och de kan skydda familjen med sina stora muskler. Utan en pappa hemma var vi ganska rädda i detta främmande land.
Jag brukade säga att jag var som Pippi Fräkennäsa. (Så heter Långstrump i Grekland.) Min pappa var också ute och seglade på de sju haven och skulle komma hem en dag med godsaker och ädelstenar. Men när saknaden efter pappa blev alltför stark låtsades jag att en kompis pappa var min egen. De bodde i kvarteret och jag höll honom i handen så fort jag kom åt. Ibland ville jag hitta en ny pappa åt oss och bjöd hem mina manliga lärare till mammas fasa och förtret. Vad skulle grannarna säga när en massa främmande män kom på besök i tid och otid? Innerst inne var jag rädd att pappa aldrig skulle komma hem igen.
Nu kan ingen längre placera mig i fosterhem
Min egen pappa gjorde sig påmind genom att skicka vykort till oss från världens alla hamnar. Egentligen ville jag inte ha vykorten. Jag ville ha min pappa. Mamma läste alltid högt för oss barn och jag hade en egen karta där jag letade upp och ringade in alla avlägsna platser som pappa besökte – Kuala Lumpur, Casablanca, Alexandria, Rio de Janeiro…
Jag har sparat dessa hundratals kort i en kartong från det första större inköp vi gjorde i Sverige – ett strykjärn, som förresten föll på mitt huvud med spetsen före. Blodet forsade fontänlikt och mamma såg alldeles svimfärdig ut där hon stod och skakade. Grannarna, som hade bott i Sverige lite längre än vi, kom för att hjälpa till. De avrådde mamma bestämt från att ta mig till sjukhuset för att ”svenskarna skulle tro att mamma hade gjort det själv med flit”. De skulle utgå ifrån att mamma hade spetsat mig med strykjärnet. ”Barnaga” kallades det tydligen här, och då skulle de ta mig ifrån mamma och placera mig i ett fosterhem. Det hade de nämligen gjort med andra barn. Med tårar och blod i ögonen och ansiktet lovade jag att aldrig berätta det här för någon. Det förblev en familjehemlighet, fram till idag. Nu kan ingen längre placera mig i fosterhem.
Så tog vi makten över våra föräldrar
Men det där med placeringar i svenska familjer lade jag på minnet och använde senare i livet som utpressning mot mina föräldrar. En antydan räckte: ”Jag ska ringa socialen och då tar de mig…” och plötsligt blev föräldrarna som förbytta. En klasskamrat använde detta jämt och ständigt. Hon sa: ”Här i Sverige måste barn få göra som de vill, de måste vara ute sent annars straffas föräldrarna…” och hennes stackars föräldrar slukade lögnen eftersom de inte kunde ett ord svenska. Språk är makt. Så tog vi makten över våra föräldrar.
Pappa kom hem
Till slut kom då det där stora bruna kuvertet med det efterlängtade pappret som var ett uppehållstillstånd. Det dröjde två och ett halvt år och jag minns inte ens hur det såg ut. Efter brevet kom pappa med leksaker från en massa olika länder. Han var inte som jag mindes honom. Men jag var lycklig över att få ha en egen pappa hemma och få vara precis som alla andra barn. Åtminstone ett tag.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
