Fredag 16 januari 1998
När jag låser upp min hemdörr är jag upprymd. Äntligen hemma! Innan jag hinner slänga av mig mina nyinköpta gympaskor ringer telefonen. Jag hoppar över brevberget samtidigt som jag svär lite på grekiska över att pappa inte gjort som han lovat. Han skulle ha vattnat blommorna och kollat posten. Och det har han alldeles uppenbart misskött.
Det var Mosaikchefen som ringde. Han lät bekymrad och uppmanade mig att ringa min mamma omgående. De hade talats vid under min resa. Det hade hänt saker när jag hade varit bortrest. Jag förstod ingenting. Varför skulle han ha talat med min mamma?
Någon ”konstig” journalist hade tydligen ringt och sökt mig vid ett flertal tillfällen. Både hemma och på jobbet.
“Åh, Gud jag trodde du var död…”
Jag ringde mamma, som är en synnerligen stark och tuff mamma. Hon har varit med om krig och diktaturer, misshandel och dödsfall. Nu lät hon hysterisk. ”Lever du? Är du hemma? En journalist har ringt. Kom hit fort. Sov inte där. Åh, Gud jag trodde du var död…” sa mamma som inte tror på Gud.
Min telefonsvarare spelade upp oroliga röster. Hastigt packade jag en väska med jeans, underkläder, tandborste och linsmedel och åkte till Rinkeby. Mest för att lugna mamma som förbjöd mig att vistas i lägenheten. Micke, min pojkvän, åkte vidare till ett helgjobb och jag försökte utforska vad som hade hänt. Mamma och småsystrarna var skärrade. De berättade osammanhängande hur en journalist från Aftonbladet hade ringt och sökt mig vid upprepade tillfällen. Han lät ganska ung på rösten och frågade frenetiskt och detaljerat om var jag var, när jag skulle komma hem, vilket hotell jag bodde på, vilket flygbolag jag reste med och så vidare. Mamma och lillasyster Dimitra vägrade svara. Tredje gången han ringde ville mamma veta varför han var på jakt efter mig. Han svarade: ”En nazistisk dödspatrull hotar Alexandra. De heter NS Stockholm. De vill döda henne. De har varit hemma hos henne… De är farliga.”
”Är du också inblandad?” avbröt mamma och journalisten replikerade lakoniskt:
”Det kommer framtiden att visa…”
Mamma sade att han lät mystisk. Hon trodde att han var nazist. Det lät som om han försökte lura henne på något sätt. Därför svarade hon inte på hans frågor. Efter allt hon hört trodde hon att de redan hade mördat mig eller skulle vänta på mig på Arlanda eller hemma… Dimitra ringde självmant upp Aftonbladet för att bekräfta att han verkligen var anställd där eftersom han lät konstig. Ja, det stämde, Fager arbetade på Aftonbladet.
Mamma ringde min chef. Han kontaktade i sin tur säkerhetsavdelningen på SVT som ringde upp mamma. Det blev ett kort samtal. ”Ja vi vet om allt, det är inget att oroa sig för.” Mamma frågade: ”Ska jag kontakta polisen?” ” Nej, det behövs inte. Vi har kontakt med polisen. Adjö.”
Mamma ringde pappa och berättade allt och han, som är en gammal fighter och fönsterputsare som hänger i himlen och putsar fönster, han vågade inte gå hem till mig för att hämta posten och vattna blommorna.
Min familj visste sedan tidigare att jag var hotad. Visserligen hemlighöll jag så mycket jag kunde för att inte göra dem alltför oroliga. Men de levde inte i mörkret. De få brev mamma hade sett hade hon memorerat ord för ord.
Jag har ändå aldrig sett dem bli så rädda. Jag bagatelliserade det hela och försökte vifta bort det med: ”De vet inte var jag bor, de står inte utanför min dörr, de kan inte min portkod, de skulle aldrig våga.…”
Han krävde att få träffa mig för att visa mig hotbilder tagna utanför mitt eget hem
Lördag 17 januari 1998
Dagen efter min hemkomst fick journalisten tag på mig hemma hos mamma. Jag inledde samtalet indignerat över att han hade skrämt upp hela min familj genom sin maniska jakt och sitt ”dödspatrull”-snack. Utan ursäkter krävde han att få träffa mig omgående för att visa mig hotbilder tagna utanför mitt eget hem. Jag föreslog att han skulle komma till svt på måndag morgon men han sade att det var akut. ”Det här är riktigt hemska bilder.” Han ville komma hem till min mamma men jag vägrade. Istället hänvisade jag honom till pizzerian i Rinkeby som bara ligger ett stenkast från mammas lägenhet. Där är jag trygg. De turkiska killarna som driver pizzerian skulle skydda mig om det hände något.
Trots att jag tvivlade på allt han sade bestämde jag mig för att se bilderna som han så gärna ville visa.
Klockan var åtta och betongen var blöt. Fasadernas fruktfärger var mörkare än vanligt. Torget var sällsynt ödsligt. Regnet fick folk att stanna hemma. Hos oss satt mamma med en annan grekisk tant, hennes 16-åriga son Angelos och min jämnåriga lillasyster Dimitra. Av någon outgrundlig anledning bad jag Dimitra och Angelos följa med. Jag har aldrig förr tagit med mig sällskap i mötet med en journalist. Mamma var ängslig men jag lovade att vi skulle vara hemma inom en kvart. Jag skulle definitivt inte ställa upp på vare sig intervju eller bild. Jag gick dit enbart för att se om det fanns bilder.
Det var utanför mitt hem de beväpnade nazisterna stod
Journalisten, Christopher Fager, var sannerligen fager. Han hälsade på oss alla tre med samma fuktiga, lösa grepp. Det var första gången jag mötte honom. Nästa möte skulle äga rum i en rättssal. Det visste jag inte då. Han ville intervjua och fotografera mig. Ett tydligt och tvärt nej blev mitt svar. Han envisades och försökte övertala mig. Den kvinnliga fotografen som han hade med sig var mer förstående. Tyvärr har jag glömt bort hennes namn men jag minns hennes varma blick. Jag bad att få se bilderna. Han ville att vi skulle sätta oss en stund ”för att det här är obehagligt”.
Vi slog oss ner vid ett hörnbord i pizzerian utan att beställa någonting. Journalisten plockade fram papper och penna. Återigen påpekade jag att jag absolut inte skulle uttala mig och att jag enbart kommit dit för att se om det fanns några hotbilder. Då smög han upp ett stort vitt kuvert ur en kasse. Han tog fram två blanka färgbilder i A3-format av ypperlig bildkvalitet. En kraftig man med kamouflagemönstrade militärbyxor, svart bombarjacka och rånarluva poserade framför min hemdörr. I handen höll han ett vapen riktat mot min namnskylt på dörren.
“Vi vet var du bor…” var inte bara en hotklyscha längre
Den andra bilden var en närbild av handen som höll i vapnet mot namnskylten. När jag såg den andra bilden insåg jag att det var sant. Det var verkligen min hemdörr. Det var utanför mitt hem de beväpnade nazisterna stod. Det var inte fejk. De hade hittat mitt hem. Hemlighetsmakeriet hade varit lönlöst. ”Vi vet var du bor…” var inte bara en hotklyscha längre.
Först blev jag torr och förlamad. Sen infann sig chocken och jag blev alldeles yr men jag gjorde allt för att dölja det. Dimitra och Angelos såg skräckslagna ut och jag ångrade att jag tagit med mig dem. Journalisten iakttog mig och frågade gång på gång. ”Hur känns det?” Jag bara svalde. Tyst. Egentligen ville jag bara resa mig upp, slå ner honom och sen fråga:
”Ja, hur känns det nu då?”
När han inte fick ur mig något svar började han berätta hur farliga just de här nazisterna var. NS (Nationalsocialisterna) Stockholm hade nyligen misshandlat en ung invandrarkille i Gustavsberg. Jag fick offrets namn och telefonnummer. Nazisterna hade videofilmat hela misshandeln och sålt den vidare till andra länder, däribland Tyskland, i propagandistiskt syfte. Journalisten hävdade att dessa nazister var avhoppare från VAM (Vitt Ariskt Motstånd) och att avhoppet berodde på att de var mycket mer militanta och våldsamma. De skulle gå från ord till handling. NS Stockholm var en terrororganisation som inte tvekade att ge sig på både poliser och andra offentliga personer som de utsett till sina fiender. Journalisten själv utgav sig för att vara antirasist och ville bekämpa dem, och han underströk att han själv var väldigt rädd för dem.
Han insisterade på att jag inte skulle kontakta polisen för snart skulle Aftonbladet hänga ut nazisterna.
När jag undrade hur han hade fått tag på hotbilderna svarade han: ”Det är en bra fråga.” Sen mumlade han något om ”att de fanns på nätet.”
Senare skulle det visa sig att han själv eller hans tidning betalat för både film och framkallning
Till och med jag som är en amatör kunde se att det inte var bilder som man laddat ner från nätet. Då sade han något om att bilderna även ”skickats” eller ”inkommit” till tidningen.
Jag kommenterade bildkvaliteten som var iögonfallande påkostad och han förklarade det med att ”nazisterna har pengar”.
Senare skulle det visa sig att han själv eller hans tidning betalat för både film och framkallning.
Jag bad att få ta med mig bilderna hem. Det fick jag till min förvåning, de hade nämligen andra kopior på Aftonbladet, men jag fick lova att jag inte skulle lämna ut dem till någon annan. I synnerhet inte polisen. Han hade fått dem i förtroende…
Innan vi skildes åt vädjade jag att han inte skulle skriva någonting om detta. Det skulle bara förvärra situationen. Det räckte med alla tidigare artiklar om hot och hatbrev. Det här kändes hemskare än allt jag tidigare upplevt.
På civildepartementet hade en säkerhetsansvarig berättat att sista stadiet i ett hot, innan själva verkställandet, är när förövarna fotograferar sig själva eller sina offer. Då kan man börja räkna timmar. Så agerade exempelvis RAF (Röda armé-fraktionen).
Med hotbilderna under armen lämnade jag, Dimitra och Angelos pizzerian, journalisten och fotografen. På vägen hem hördes bara regnet som smattrade snett mot asfalten. Mina tårar blandade sig med regndropparna. Just då var regnet min bästa vän.
”Gråter du, syrran?”
”Nej, älskling, det är regnet.”
Alla tre gick vi försjunkna i våra egna tankar, förstummade av frågekarusellen som roterade i huvudet.
Jag ångrade att jag tagit med mig ungdomarna som stöd. Det kändes plötsligt egoistiskt. Jag hade använt dem för att markera att detta inte var ett intervjutillfälle. Jag hade använt dem för att jag själv var rädd och behövde stöd. Nu såg jag dem där de gick med huvudet böjt mot marken, kutryggiga och skrämda. De var alltför unga för att behöva utsättas för sådant här. Jag bad dem hålla tyst om allt de sett och hört. Inte ett ord om bilderna. De nickade lydigt. Jag skulle ljuga för mamma och säga att det inte fanns några bilder. Det var en blåsning, det var fejkade bilder, det var ett skämt, mamma. Inget att bry sig om, mamma. Oroa dig inte, lilla mamma. Ingen kommer att göra oss illa, mamma. Ingen.
“Varför vill de mörda dig? Vad har du gjort dem?”
Jag skulle bespara henne detta. Mamma har redan fått lida tillräckligt i livet.
Vi hann inte öppna porten innan mamma mötte oss barfota i trappuppgången och frågade vad som hade hänt och direkt fick syn på kuvertet i mina darrande händer. Jag flinade nervöst och tvingades visa fotografierna. Innan jag plockade fram dem ur kuvertet sade jag: ”Svimma inte, snälla mamma!” Mammas ansikte bleknade. Hon började stamma något på grekiska. Hennes väninna höll för munnen med uppspärrade ögon och jag skrattade mekaniskt. Dimitra började gråta först. ”Varför vill de mörda dig? Vad har du gjort dem?”
Mamma brast ut i tårar. Mamma är annars ytterst sparsam med sina tårar till mycket speciella tillfällen. Då vet man också att hon är djupt olycklig.
Det finns inget värre än att se sin mamma gråta. Hennes sorg omvandlades snart till vrede mot journalisten som hon fortfarande trodde var nazist. Vrede mot nazisterna som hade utsett mig till sin måltavla och symbolfigur utan att jag någonsin hånat eller förlöjligat dem. Mamma bönade och bad mig att flytta till Grekland. Att byta liv, arbete och lämna det land som sårar mig. Att sluta engagera mig mot rasism och nazism – de som kämpar för det de tror på dör ändå alltid ensamma och utfattiga utan ett ord till tack…
Mamma blev bönhörd. Efter denna incident, som uppmärksammades i en rad olika länder, ringde grekiska TV-kanaler och erbjöd programledarjobb och feta kontrakt. Jag tackade nej till allt. Mest för att jag inte ville fly Sverige som en feg förlorare.
Sen satt vi där hela kvällen och hela natten – jag, Sofia, Dimitra och mamma, och de grät och jag försökte trösta och förklara och avdramatisera en situation som skrämde livet ur mig. Hela tiden var jag tvungen att hålla masken, låtsas att det här inte rör mig i ryggen.
Jag gjorde ett par misslyckade försök att nå SVT:s säkerhetstjänst men det var lönlöst. Det var ju trots allt lördagskväll. Jag lämnade meddelanden på deras mobilsvarare att det var viktigt och bad dem återkomma.
Vi sov inte den natten. Jag delade säng med Dimitra och mamma med Sofia. Dimitra talade till mig som om det var sista natten, som om jag snart skulle försvinna ur deras liv. Hon berättade hur mycket hon älskar mig, hur stolt hon alltid har varit över mig, hur hennes vänner och klasskamrater såg upp till mig, hur ensamt det skulle bli utan mig…
Jag skojade om att nazisterna aldrig skulle våga sig ut till Rinkeby
Mitt i natten gick jag in på toaletten, låste om mig och granskade bilderna med förstoringsglas och försökte intala mig att de var fabricerade eller falska på något sätt. Att jag inte behövde frukta för mitt liv. Att det var ett välregisserat skämt eller test. Det faktum att en polisman också hade blivit mordhotad gav hoten ytterligare en dimension.
Min familj var rädd för att nazisterna kanske skulle komma till Rinkeby. ”Tänk om den där journalisten har lämnat ut vår adress och vårt nummer till dem.” Jag skojade om att nazisterna aldrig skulle våga sig ut till Rinkeby. För dem var Byn fiendeland, och mina barndomsvänner som stod i centrum dygnet runt vakade över mig. Mamma vädjade: ”Flytta tillbaka hit då, eller byt jobb, kan du inte bli lärare istället eller något – annars kommer jag att dö.”
Men mamma, det är ju precis det de vill, tänkte jag. De vill att jag ska lämna landet, sluta på TV, sluta kämpa emot, hålla tyst. De vill att jag ska leva i en undanskymd tillvaro så att de slipper mig.
Mamma stod ofta vid fönstret och tittade ut. När jag bad henne sluta spana ljög hon att hon pysslade om blommorna. Så fort jag närmade mig fönstret drog hon bort mig. Senare har hon berättat att hon trodde att de kanske gömde sig i buskarna och skulle skjuta mig där jag stod vid fönstret… Så fort hon såg en större bil eller liten buss trodde hon att det var de. Jag undrade varför och hon svarade: ”En dödspatrull sa journalisten, sådana åker väl i större bilar.”
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
