Jag trodde jag var stark. Stark och stryktålig efter alla slag och mer än två decennier i Sveriges fattigaste förort. Värre kunde det väl inte bli.… Jag trodde att jag hade blivit immun. Men där hade jag fel.
Jag har haft en otrygg uppväxt och därför alltid strävat efter att själv bygga upp en trygg tillvaro.
Nu var jag lycklig. Ovanligt lycklig. Jag hade allt jag någonsin hade önskat mig. Ett vackert hem, en hyrestvåa i stan, där jag kunde få vara ifred.
Mitt hem smutsades ner av nazister och jag kunde inte längre leva där
Jag hade ett drömjobb att gå till varje morgon och jag fick lön varje månad så att jag alltid hade mat på bordet. Jag hade en pojkvän som visste vem jag innerst inne var och delade min kamp, en familj som jag älskade och vänner som jag litade på. Jag hade allt. Och allt det jag så länge hade kämpat för att få, rycktes ifrån mig inom loppet av några korta ögonblick. En serie stunder som ägde rum under ett och samma år. Utan vilopauser eller reklamavbrott. 1998.
Mitt hem smutsades ner av nazister och jag kunde inte längre leva där.
Mitt arbete togs ifrån mig när jag mest behövde det, utan någon motivering. Vänner och släktingar dog, andra vänner blev ovänner i sorgen. Mitt förhållande sprack när jag var som svagast. Min ekonomi vacklade efter oväntade säkerhetsutgifter. Allt skedde successivt. Det var som en välregisserad thriller där regissören försöker tänja alla gränser genom att till varje pris knäcka huvudrollsinnehavaren.
Där stod jag och undrade: Hur kan livet göra så ont?
Hur kunde allt jag så omsorgsfullt byggt upp bara rasa samman?
Skrivandet väckte mycket till liv igen. Mardrömmarna gick i repris
Jag har ansträngt mig för att glömma. När jag började skriva blottades mina minnesluckor. Smärtan låg som en tung slöja över händelserna. Skrivandet väckte mycket till liv igen. Mardrömmarna gick i repris. Gamla sår började blöda. Gamla tårar rann igen. Kroppen krampade och andningen blev astmatisk. Sönderbitna naglar, svullna ögon och sömnlösa nätter. Precis som då.
Jag har gått tillbaka och läst i dagböcker, förhörsprotokoll, anteckningar, almanackor. Jag ska försöka dela med mig. Dela en del av mina upplevelser. Mycket går inte att berätta. En del har jag noggrant lindat in och begravt. En del är alltför privat för att återge. Om jag utlämnar det som är privat låter jag för många komma för nära, och jag blir sårbar. En människa är ingenting annat än sina egna hemligheter. Men det finns också händelser som jag inte mäktar bära själv.
För mig var det ett tecken på att jag slutligen blivit accepterad som svensk
December 1997
Äntligen kändes det som om jag nått höjdpunkten på min karriär. Jag fick det ärofyllda uppdraget att leda en svensk Uppesittarkväll på SVT tillsammans med Anders Lundin. Jag blev överdrivet glad. För mig var det inte bara ett kul jobb utan ett tecken på att jag slutligen blivit accepterad som svensk. Det var ett erkännande. Nu är du också en av oss. Det var inte självklart och det var symboliskt viktigt. För mig och för många som mig. Om jag har lyckats ta mig genom nålsögat kan flera göra det. När jag passerat har jag samtidigt vidgat springan en aning. Jag sparkade upp en dörr som alltför länge varit igenbommad.
När man till slut får chansen får man lätt prestationsångest. Jag måste bevisa att jag minsann är lika duglig, att jag kan lika bra som någon annan och till och med bättre. Mycket bättre. Duktiga flickan grävde ner sig i litteratur och pressklipp om svenskt julfirande, julklappsrim, julsånger, julmat och traditioner. Jag skrev manus där jag vägde vartenda ord, kände och smakade. Det här var min chans att kliva in i de svenska vardagsrummen på den största av högtider och ingenting skulle lämnas åt slumpen. Allt skulle vara perfekt!
Då började hat- och hotbreven strömma in
När nyheten om mitt programledarskap offentliggjordes fick det enormt genomslag i pressen. Då började hat- och hotbreven strömma in. ”Åk hem. Förstör inte vår fina, svenska jul din smutsiga svartskalle…”, ”Bojkotta SVT som släpper fram Pascalidou.” ”Julen är svensk. Inte grekisk.” En del tidningar i södra Sverige publicerade främlingsfientliga insändare…
Jag gjorde allt för att nonchalera dem. Jag anade inte vilka konsekvenser detta kunde få.
Onsdag 17 december 1997
Aftonbladets löpsedel ”Rasisthot mot Alexandra Pascalidou i Jul-tv med Arne Weise. TV-chef i morse: Vi måste höja säkerheten i studion”.
Sam Nilsson säger: ”Vi har fått ungefär 100 brev, alla mycket hotfulla. De kräver att hon ska bort från rutan… Det verkar vara kampanjartat.”
Nu hade rasisterna bytt taktik. Budskapet och ordvalet i breven var identiskt och de flesta skickades till tv-cheferna. Senare framgick det att det var en organiserad kampanj där främlingsfientliga ledare hade format en mall och uppmanat alla sina sympatisörer och medlemmar att skriva till namngivna SVT-chefer samt till tidningsredaktioner.
Deras mål var att få bort mig från tv-rutan. Denna mobilisering riktad till cheferna blev mer effektiv än de tidigare, då breven enbart hamnade i mina händer. Jag hade ju bestämt mig för att inte låta mig skrämmas. Men hur påverkade detta SVT-cheferna? Skulle de undvika mig i framtiden och bara välja Timotej-blonda programledare för att slippa tjafset? SVT:s vd, Sam Nilsson, gjorde ett rakryggat uttalande i Rapport om att rasistiska hot och hatbrev inte skrämmer ledningen och att SVT aldrig viker sig för mörka krafter.
Som en direkt reaktion kom hundratals sympati- och stödbrev som överöste mig med kärlek, uppmuntran och lyckönskningar. De breven var betydligt fler. De kom från hela landet, från människor i alla åldrar, män och kvinnor, folk med svenska och osvenska namn. Folk skickade blommor och vykort och små julklappar. De gav mig kraft att glädjas över att få göra ett svenskt, folkligt nöjesprogram och glömma den ondska som sköljde över mig.
Jag var som Askungen från gettot som fick ta steget in i stjärnglansen…
Tisdag 23 december 1997
Så var det äntligen dags för den stora, sagolika uppesittarkvällen! En afton före julafton. Jag var som Askungen från gettot som fick ta steget in i stjärnglansen… Som min favoritsaga ”Flickan med svavelstickorna” som gick barfota i snön och kikade in i de vackra salongerna och de rika julborden, fast nu tvärtom. Nu fick jag komma in i värmen.
Rubriker i tidningarna: ”Alexandra hotas ikväll.” Polisen Göran Bergström, som också var kungens livvakt, säger i Aftonbladet: ”Många vill säkert skrämma livet ur Alexandra. Fysiska hot är oftast menade som psykisk terror.”
Själv fastslår jag i en annan tidning: ”Rasisterna ska inte få vinna. De förstår inte att ju mer de hotar mig, desto mer övertygar de mig om att det jag gör är viktigt och riktigt. Det enda jag kan säga till rasisterna just nu är: God Jul!”
Inför direktsändningen vidtogs mängder av säkerhetsåtgärder. Civilklädda och uniformerade vakter tassade omkring och undersökte rekvisitan, kontrollerade gästernas identitetshandlingar och följde mig i korridorerna. Några arbetskamrater tyckte att det var obehagligt. Jag försökte avdramatisera allt och verka sansad trots att uppståndelsen gav mig dåligt samvete. Det kändes som om jag hade förorsakat allt själv. Som om det var mitt fel. Men vad hade jag gjort för fel?
Jag skulle lysa så starkt att de fick ont i ögonen. Det skulle bli min hämnd
Iförd en lång, blodröd sammetsklänning och glittriga silverskor sjönk jag ner i sminkstolen. Jag lutade mig tillbaka, slöt ögonen och kände sminkösens rytmiska andetag och mjuka fingertoppar. Men så brast det bara. Fasaden rämnade. En kvart till sändningen och tårarna sprutade som fontäner. Mascaran och ögonskuggorna som sminkösen omsorgsfullt applicerat rann längs mina kinder och förvandlade mitt ansikte till en världskarta. I spegeln såg jag en ledsen clown som bara ville hem till mamma. Sminkösen torkade tårarna med en mjuk pappersservett och repeterade hela proceduren. Med ett lager av torkade tårar och make-up sprang jag in till studion och bestämde mig för att bevisa att de inte lyckats förstöra. Jag skulle segra genom att skina och gnistra tills jag bländade mina fiender. Jag skulle lysa så starkt att de fick ont i ögonen. Det skulle bli min hämnd.
Julafton 1997
Fina recensioner och mittuppslag i kvällstidningarna med lyckliga bilder på mig. Tackkort och beundrarbrev mötte mig på jobbet och gjorde mig glad. Sen åkte jag direkt hem till Rinkeby och bäddade ner mig i mammas soffa, matt efter gårdagens direktsändning. Vänner och grannar gratulerade och mamma var så stolt som bara mammor kan vara.
Grekiska medier intervjuade och gratulerade och sände en sekvens av uppesittarkvällen i grekisk TV. De var omåttligt malliga över att en grekinna hade fått presentera ett svenskt julprogram.
Med jämna mellanrum ringde det på dörren. Det var grekiska barn som sjöng julvisor, och när jag gick upp för att traditionsenligt ge dem en slant bad de om autografer. Det hade de aldrig gjort förut.
Ett dignande julbord var uppdukat med mammas moussaka, julbröd, Janssons frestelse, som jag nu hade lärt mig tycka om, rumänsk köttsallad och grekiska sirapsbomber till efterrätt. För första gången skrev vi julklappsrim efter snabbkursen i tv:s rimstuga. ”För att du ska mysa och fötterna inte ska frysa.” Vi var glada amatörer…
Jag åt på soffan, slumrade till och vaknade, åt igen och tvingade mamma och småsystrarna att titta på Kalle Ankas Julafton.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
