”Ditt svartskallesvin, ta med dig din familj och lämna landet inom 24 timmar, annars kommer vi att mörda er.”
Första hotbrevet kom när jag var nio år. Hotet var riktat mot hela min familj. Det var adresserat till min pappa och det kom under en orolig period av rasistiska våldsdåd mot invandrarfamiljer i södra Sverige.
En grekisk familj hade vaknat mitt i natten av att nazister brände kors i deras trädgård. Nyheten spred sig som en löpeld bland alla greker i Sverige. Jag var liten men jag hade sett korsbränningar på film. Jag minns också att jag tänkte att vi var lyckligt lottade som bodde i en lägenhet på tredje våningen och inte i ett ensligt hus på landet.
Mina föräldrar var inte politiskt aktiva i Sverige. Båda arbetade som städare hela dagarna och kom hem utmattade sent på kvällarna för att äta och sova. Deras svenska var bristfällig och de diskuterade aldrig politik med någon. Vi levde helt enkelt ett tyst och tillbakadraget liv. Därför blev vi chockade av detta maskinskrivna anonyma hotbrev på ett vitt A4- blad. Alla i porten hade osvenska namn och chilenaren på bottenvåningen var dessutom passionerad socialist som spelade Internationalen och Bella Ciao på högsta volym dygnet runt. Varför just vi?
När ett dygn passerat och vi fortfarande levde försökte vi glömma allt
Det var mamma som öppnade brevet. Hon läste de där två raderna om och om igen. Pappas namn var korrekt stavat och adressen var rätt. Mamma tog fram passen ur linneskåpet och resväskan under sängen. Med allvarlig röst och flackande blick befallde hon oss att inte lämna lägenheten, inte svara i telefon och inte stå vid fönstret. Vi lydde utan ett knyst. När mamma åkte till polishuset i Vällingby med brevet i en Konsum-kasse satt jag och Sofia orörliga på köksgolvet under matbordet och höll varandra i händerna.
Någon timme senare kom mamma hem med samma kasse och svettpärlor på pannan. Polisen hade skickat hem henne med orden: ”Brevet är anonymt. Vi kan inte hjälpa er.”
Sen satt vi spänt och väntade på pappa. När han fick veta sade han att det måste vara något slags skämt och att vi borde glömma det omedelbart. Ändå såg han skärrad ut. Och han vred om polislåset två gånger. De närmaste 24 timmarna tillbringade vi tillsammans i total tystnad. Det var en enda lång väntan. Vi satte inte på TV:n eller radion så att vi skulle kunna höra om någon smög i porten. När ett dygn passerat och vi fortfarande levde försökte vi glömma allt. Men på kvällarna, när jag och min lillasyster låg i våningssängarna och ingen hörde, brukade vi prata om det. Vi undrade om de skulle komma hem till oss, om de gjorde illa pappa på jobbet, om de mördade mamma… Men inget hände. Och pappa sade med eftertryck: ”Vad var det jag sa?”
När jag var sexton och ett halvt mötte jag nazister för första gången
Det var första gången jag fick uppleva hot. Första men inte sista. Det dröjde lyckligtvis många år innan jag återigen hotades till livet.
En blöt höstkväll, när jag var sexton och ett halvt mötte jag nazister för första gången. Riktiga, levande nazister. Vi hade haft val i grekiska ungdomsföreningen i Rinkeby. En majoritet hade valt mig till ordförande i en styrelse som i övrigt bara bestod av killar. Aldrig tidigare hade en tjej innehaft den posten. Jag och mina vänner bestämde oss för att fira framgången. Vi var tio tonåringar, både killar och tjejer. Periklis, Lina, Kicki, Fotini, Tatiana, Tzortzis, Kirre… Periklis hade hört talas om ett mysigt, gammalt café inne i stan där vi kunde dricka varm choklad med vispgrädde.
Det var söndag kväll och T-banan dröjde en evighet innan den kom. Vi bytte tåg vid T-centralen och gick av i Gamla Stan. Där hade jag bara varit på studiebesök med klassen. Trots att jag hade bott i Stockholm i mer än tio år var stan en främmande planet. Nu gick vi i alla fall på de hala kullerstensgatorna i riktning mot cafét. Genom fönstret såg vi att det var fullsatt men Periklis sa att det även fanns bord i källaren. Tzortzis och jag gick in för att kika. Jag gick in före honom. Doften av äppelkaka med vaniljsås fick mina näsborrar att flaxa av välbehag. Det vattnades redan i munnen.
Framför mig satt ett trettiotal rakade huvuden
Folk fikade, småpratade, ett par satt och pussades till skenet av stearinljusen, någon åt en macka med ett berg av räkor. Det var riktigt hemtrevligt. Trapporna till nedre våningen låg en bit in till vänster. ”Hoppas det finns plats”, sade jag hoppfullt till Tzortzis innan jag gick ner. Fyra trappsteg längre ner stannade jag upp. Framför mig satt ett trettiotal rakade huvuden med dubbel uppsättning iskalla ögon som stirrade stint. På väggen hängde en gigantisk röd flagga med en stor svart svastika på. Det snurrade i huvudet på mig. Jag förflyttades fyrtio år tillbaka i tiden till en historisk filmkuliss. Bilden av morfar tonade upp. Han var en av ledarna i den grekiska motståndsrörelsen mot nazisterna. Nu såg jag framför mig hur nazisterna sköt ner honom. Tzortzis skrik väckte mig: ”Pame na figoume! Ela trexe!”
Vi vände oss om och sprang upp för trapporna, lämnade det unkna mörkret i källaren, lämnade myset på markplanet och rusade ut till den friska, fuktiga luften.
Med pulserande hjärtan som hade fastnat i halsgropen försökte vi beskriva vad vi sett därnere för våra kamrater. De såg hur uppjagade vi var och blev oroliga men innan vi hann samla oss hörde vi skrän vid dörröppningen. Sen minns jag bara att vi sprang för livet. Tio små svartskallar sprang med trettio tokiga nazister i hälarna som heilade högljutt i höstmörkret. De jagade oss i de smala, pittoreska gränderna som inte var vår hemmaplan.
Skinnskallarna lyckades i sin jakt
Utanför T-banan stod ett par patrullerande poliser med armarna i kors. Vi ropade ”hjälp” i otakt, de tittade oförstående men när de fick syn på skinnskallarna bakom oss förstod de förmodligen. Vi stannade inte till utan rushade förbi spärrvakten och upp på perrongen där vi hoppade in i första bästa vagn. Sen bytte vi T-bana, till den stockholmska underjordens nedersta plan, den blåa linjen, där vi äntligen kunde pusta ut och börja andas. Där var vi trygga. När chocken lagt sig en aning började vi spekulera kring vad som skulle ha hänt om de fått tag i oss. Hemma i Rinkeby fanns inga caféer och äppelkakor, så vi öppnade vår ungdomslokal och satte oss där för att vila och slippa komma hem vettskrämda och berätta för familjerna. De skulle bara bli arga för att vi hade åkt in till stan. ”Har vi inte sagt att det finns rasister i stan? Håll er här hemma istället…”
Skinnskallarna lyckades i sin jakt. De fick oss att dra ett tjockt, svart streck över Gamla Stan. Den stadsdelen blev fiendeland. Den tillhörde inte oss. Jag började undvika röda linjen. Jag höll mig till blåa linjen, ”vitlöksexpressen”, där folk såg ut som jag. Med åren lärde vi oss också att undvika Söder. Framför allt trakterna kring Fryshuset där svartskallar blivit nerslagna av skinnskallar som hängde i den statsfinansierade skinnskallebaracken med öltillstånd.
Jag drömde ofta mardrömmar om den kvällen då vi skulle fira tjejernas inträde i det killdominerade föreningslivet men som istället slutade i vild jakt. Jag berättade aldrig för min familj, men jag varnade dem för Gamla Stan.
Skötsamma, duktiga invandrarkillar göre sig icke besvär
Några år senare deltog jag i en TV-debatt om invandrarungdomars kriminalitet – medias favoritämne. De hittade mig genom någon invandrarorganisation. Jag var bekymrad över mediebilden och tog chansen att nyansera diskussionen och rentvå invandrarkollektivet från beskyllningarna om etniskt betingad brottslighet. Samtidigt poängterade jag bristen på förebilder för dessa unga killar, inte enbart manliga förebilder som det oftast tjatas om, utan förebilder som stod på deras sida, hade deras hår- och hudfärg och kom från deras trakter.
De förebilder unga förortspojkar har att se upp till är ofta kriminellt belastade. De enda i förorten som de kan se upp till, som är respekterade, som har råd att köpa fina kläder och bilar, är unga män som har klättrat kriminellt. De invandrarkillar medierna riktar strålkastarljuset mot koketterar gärna med sin brottsliga bakgrund. (Visst, de är mina vänner, men jag vill inte att de ska vara mina barns förebilder.) Det finns inga alternativ. Skötsamma, duktiga invandrarkillar göre sig icke besvär.
Tolkningen av Stureplansmorden var hos en del förortspojkar att mördarna gav igen. ”Nu kanske de fattar att de inte kan köra med oss hur länge som helst, de kan inte kränka och spotta på oss i all evighet. Vi jobbar, sparar pengar, sitter och trycker i förorten hela veckan och längtar efter att få ta med kompisen eller flickvännen ut på krogen en lördagskväll. Vi klär upp oss, stryker skjortan, finaste byxorna och väntar i den kalla kön med bultande hjärta. När man väl är framme hittar vakterna alltid ett svepskäl att porta en. Så hamnar man på McDonalds istället och sväljer förödmjukelsen.”
Det är farligt att försköna människors misär
Dessa reaktioner redovisade jag och citerades flitigt i pressen.
Det blev ramaskri i Rinkeby bland tjänstemännen. Hur kunde jag säga så? Men jag vek mig inte en tum. Det här var mina iakttagelser efter att ha växt upp och arbetat i området och dessa slutsatser var inte till salu. Det är farligt att försköna människors misär.
I samband med detta fick jag ett brev på posten. På kuvertet stod det: Alexandra Peskel, Rinkeby. Inget annat. Det var ungefär så jag hade presenterats i TV-debatten av programledaren som inte hade bemödat sig om att uttala mitt namn korrekt. Brevet hamnade i mina händer tack vare en brevbärare med god lokalkännedom. Den anonyme avsändaren kallade mig för ”svartskalleparasit” och beordrade mig att försvinna från jordens yta innan han gjorde slag i saken. På den tiden var jag okänd och det ingav trygghet. Rasister visste inte ens hur jag stavade till mitt efternamn. Jag begravde brevet bland alla mina privata papper. Ett brev skulle inte få mig att backa.
Men så småningom skulle jag undra om inte priset för mina ställningstaganden hade blivit alltför högt…
På Ungdom mot rasism fick vi en introduktion i hothantering. En säkerhetspolis gav oss telefonnummer, tips och råd. Vi erbjöds skyddad identitet men jag avböjde. Det var en alltför komplicerad kapitulation.
Jag är 100 % svensk och 100 % grekisk
Under de år jag var aktiv i Ungdom mot rasism tog jag del av kollektiva hot som riktades mot hela kommittén och bara ett par stycken som vände sig mot mig personligen. En av ledamöterna avgick inledningsvis av omsorg om sin familj och det respekterade vi andra.
När jag började arbeta som programledare för Mosaik, Sveriges farligaste jobb skulle det visa sig, presenterade jag mig i en trailer med orden: ”Hej, jag heter Alexandra Pascalidou och jag är 100 % svensk och 100 % grekisk! Det här är mitt hemland…”
Det kom direkt ur hjärtat. Det var en spontan kärleksförklaring till Sverige men den väckte vrede. Provocerade svenska rasister skrev att jag inte har någon som helst rätt i det här landet, att jag varken är svensk eller välkommen, att mina föräldrar har legat samhället till last och att jag skulle åka hem omedelbart! Annars skulle de se till att jag lämnade landet och jordelivet… Det bokstavligen regnade in hat- och hotbrev och jag blev förbryllad och förfärad. En del brev rev jag sönder i små, små bitar och lät dem singla ner till marken för att där smälta in i snön. Andra brev brände jag. Det fanns dagar då jag övervägde att lämna jobbet. Jag funderade på att gå ut och be om förlåtelse…”Förlåt att jag sa att jag är svensk, det var nog dumt”…
Man målade hakkors över mitt ansikte
Under Mosaik-åren blev hotbreven en daglig rutin. Nästan alla var adresserade till mig. Jag var ju ansiktet utåt. Det var medaljens baksida. Breven läste jag oftast i avskildhet utan att visa dem för redaktionen. Dels för att bespara dem obehaget, dels för att jag skämdes över det hat som riktades mot mig. Med tiden börjar man verkligen tro att man är en hemsk, underlägsen människa utan människovärde… Formuleringarna hakar sig fast i hjärnan och dimper ner när man minst anar det: ”din vidriga, äckliga svarta subba…” Det blir mitt fel till slut.
Till skillnad från andra programledarkollegor har jag aldrig fått spermier i kuvert eller sexuellt trakasserande brev och telefonsamtal. Det blev min tröst. Däremot har jag fått avföring i kuvert. Ofta fick jag sönderklippta pressklipp där man antydde att jag skulle styckas eller bilder där man målade hakkors över mitt ansikte, ritade horn på mitt huvud eller taggtråd på min mun. Jag kallades för landsförrädare och förvarnades om att jag skulle få uppleva min sista påsk… Långa, resonerande utläggningar om att jag var ett judesvin som borde utrotas, att invandrare förstört fina Sverige, att Lasermannen borde ha fått härja fritt, att vi tog svenskarnas jobb, att vi inte ville jobba, att vi levde på socialen, att vi bara begick brott och så vidare, och så vidare, och så vidare…
På Internet satte man målsikte framför mitt ansikte och instruerade folk hur de bäst skulle skada mig genom att exempelvis knäcka mina knäskålar. Dödsannonser med mitt namn och dagens datum skickades till mig. Alla dumma brev var rasistiska. Även de välvilligt illasinnade från äldre damer som tipsade mig om att uppföra mig svenskt, att tona ner mig och glömma min bakgrund, vara tacksam över att ha fått chansen att figurera i svensk tv, när det egentligen fanns hundratals svenska flickor som kunde göra jobbet bättre än jag…
De som hatar mig mest inspirerar mig också mest
Olyckligtvis var jag första förortsflickan i den positionen och hade ingen att rådfråga, ingen att vända mig till. Idag hade det varit betydligt lättare. Det har hänt mycket i Sverige på bara fem år. Det har blivit betydligt lättare att vara annorlunda.
Det är konstigt men de som hatar mig mest inspirerar mig också mest. Jag försökte intala mig själv att hoten bara var ett kvitto. Ett kvitto på att mitt budskap nått ända fram. Även till mina meningsmotståndare. Jag stod på rätt sida. Den dagen nazister börjar älska mig vill jag inte vara med längre.
Men mordhoten förändrade mitt liv på olika sätt. Min personliga frihet begränsades. Saker som jag tidigare hade tagit för självklara blev det nu helt otänkbart att göra. Jag kunde inte längre gå ut ensam på en kvällspromenad; om jag behövde handla eller gå ner i tvättstugan tvingades jag be någon följa med. Jag började använda pseudonymer. Jag kunde inte lämna ut min hemadress till människor och myndigheter. Mitt hem förvandlades till ett fängelse med gallergrindar och säkerhetsanordningar.
Varenda blond, kortklippt svensk man jag såg kunde vara en förklädd nazist
Jag maskerade mig så gott jag kunde när jag gick på stan. Osminkad i bylsiga kläder och mössa eller huva går jag obemärkt förbi. Varenda blond, kortklippt svensk man jag såg kunde vara en förklädd nazist. Bland de tusentals hot som jag fått ta emot kunde det finnas en person, en enda person, som var tillräckligt galen för att verkligen döda mig. En person räckte, en galen människa.
Idag är jag inte längre lika rädd men min fruktan får ny näring varje gång ett rasistiskt brott inträffar.
Men det fanns också oerhört fina stunder som uppvägde de obehagliga sidorna av att vara en offentlig antirasist och svartskalle. En gång var jag exempelvis ute och handlade i ett snabbköp intill min bostad. Jag märkte att den medelålders, mörka kvinnan kände igen mig. När våra bruna blickar möttes lyste hon upp. Hon rusade fram till mig och sa:
”Är det Alexandra?”
Vi låter dem inte göra dig illa. Fortsätt kämpa
När jag med ett leende svarade ”ja” fick hon tårar i ögonen. Jag närmade mig henne och hon gav mig en rejäl, varm kram och viskade moderligt: ”Var inte rädd, flicka. Vi står bakom dig. Vi låter dem inte göra dig illa. Fortsätt kämpa!” Om detta ögonblick hade varit den enda frukten av alla år jag kämpat skulle det ändå uppväga alla uppoffringar.
Genom åren har jag fått enormt mycket kärlek, beröm och uppmuntran av folk på gatan, bussen, krogen. Kramar, presenter, blommor, tavlor, gratis taxi-, buss- och tunnelbaneresor, middagar som folk bjuder på för att visa sin aktning och respekt. Oftast har jag skrivit eller ringt tillbaka och tackat, jag har omfamnat dem, men jag vill ändå passa på att tacka dem än en gång på detta sätt. Alla ni som uttryckte stöd, ni vet vilka ni är, jag vill att ni ska veta att ni gjorde mitt liv lättare att leva.
De flesta hotbrev jag har fått genom åren avslutades med orden: ”Vi vet var du bor!” Med tiden blev det uttrycket en tom klyscha för mig. Jag trodde aldrig att de skulle gå från ord till handling.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
