Vissa år är bättre än andra. 1996 var ett bra år. Jag var inne. Jag var på modet, på tapeten, på gång eller vad det nu kallas. Efter mycket slit på bottenvåningen och sega uppförsbackar stod jag nu på toppen och njöt av den sköna utsikten.
Tiden var mogen för en sådan som jag och man öppnade famnen och omslöt mig. Intervjuer i TV, radio, tidningar, erbjudanden, hedersuppdrag, inbjudningar till kändisfester med luftpussar och ryggdunkningar, middagar och mingel. Jag var överallt och jag kände mig som en tillfällig turist, en smickrad spion i de fina salongerna.
Jag minns hur bråttom jag hade hem till Rinkeby för att skvallra om vilka jag träffat, vad de åt, hur de betedde sig. Som spion måste man smälta in och jag gjorde allt för att lära mig rådande regler, vett och etikett. Jag började äta med kniv och gaffel, jag lärde mig skåla på rätt sätt genom att bara lyfta glaset, fästa blicken på någon en stund, dricka en skvätt och sen återigen stirra innan jag satte ner vinglaset. Inget klingklong med glasen och Jiamas! Jag lärde mig klädkoder, artighetsfraser och hälsningsritualer. Allt detta efter ett antal förödande misstag.
Jag hade blivit utsedd till Sveriges sexigaste kvinna
Tidningen Café ringde för en intervju. Jag hade aldrig läst den tidningen. En trevlig kille i min egen ålder kom upp till mitt kontor på Mosaik och vi talade länge om fotboll, förorten och min arbetarklassbakgrund. Därefter fotograferades jag i en exklusiv, svart långklänning med tunna, strassklädda axelband på en blommig soffa. Sen väntade jag på att artikeln skulle publiceras. Efter tre månader gav jag upp och drog slutsatsen att jag helt enkelt inte höll måttet. En vårdag ett halvår senare ringde en journalist och sade att jag hade blivit utsedd till Sveriges sexigaste kvinna av tidningen Café.
De närmaste månaderna blev jag nerringd av journalister som undrade hur det kändes att vara sexigast i Sverige. Jag svarade att jag var besviken för jag trodde att jag var sexigast i världen, inte bara i Sverige. Skämtsamt viftade jag bort allt och trodde givetvis inte att jag verkligen var sexigast. Jag har aldrig anspelat på min sexualitet eller vikt ut mig. Jag har konsekvent undvikit sexsnack, både i TV och tidningar. Inte ens hemma har vi någonsin talat om sex – varför skulle jag då göra det offentligt?
Sen tog Aftonbladet upp tävlingen mellan Cafés etta (mig) och Slitz etta i en telefonomröstning och märkligt nog vann jag även den. Det lustiga i historien var de grekiska medierna som tog utnämningen på blodigt allvar och skrev spaltmeter om den fattiga flickan med alldagliga medelhavsdrag som hade erövrat denna åtråvärda titel i det blonda Norden. De var omåttligt imponerade och kunde inte dölja sin förvåning. Hur kunde en mörk, liten tjej vinna över dessa vackra vikingakvinnor? Därefter började TV-erbjudanden från Grekland hagla över mig. Jag gästade nöjesprogram och nyheter. Framför allt minns jag när jag blev inbjuden till de största, grekiska TV-nyheterna. Redaktionen flög ner mig till Athen för att tala om livet i ett främmande land och min osannolika karriär. Greklands egen Claes Elfsberg intervjuade mig i direktsändning och inledde med:
Grekisk mediekritik är ett kapitel för sig
”Fröken Pascalidou, vi har sett bilder av er i TV och tidningar, men jag måste i ärlighetens namn säga att Ni är betydligt vackrare i verkligheten…”
Blodet började puttra i mina ådror och det enda jag lyckades få fram var:
”Jag är förhoppningsvis inte här för att diskutera mitt utseende…”
När vi senare i samtalet kom in på de hot jag har fått genom åren sade programledaren:
”Men det är obegripligt, det är hårresande, Ni är ju så snygg, är det kanske därför de hatar er?”
Nog om detta. Grekisk mediekritik är ett kapitel för sig.
1996 var jag med på varenda lista. Samma år utsågs jag i olika tidningar och magasin till Sveriges mediekvinna, Sveriges vackraste, Sveriges starkaste, mäktigaste, mest välklädda… Andra tidningar utnämnde mig till Sveriges helgon, mest lovande tv-personlighet, opinionsbildare, förebild, primadonna och så vidare och så vidare. Utnämningarna avlöste varandra och jag blev alldeles yr i karusellen som snurrade för fullt. Visst blev jag smickrad. Jag var inte van vid beröm eller komplimanger. I min familj var beröm en bristvara och i Rinkeby betraktades jag aldrig som snyggast eller coolast. Innan jag gjorde min entré i det svenska medielandskapet hade jag aldrig reflekterat över mitt utseende mer än att jag var en simpel svartskalle i mångas ögon. Innerst inne drömde jag om att få vara lång, blond och blåögd med nästipp som pekar mot himlen. Precis som alla andra.
Som många andra flickor lärde jag mig tidigt att vara till lags
När jag nu blickar bakåt kan jag ur ett feministiskt perspektiv se hur man genom en del av dessa utnämningar egentligen avväpnade och objektifierade mig. Men det var ändå roligt. Det var en spännande tid. Jag blev sminkad till oigenkännlighet, utklädd i dyrbara designerplagg och placerad i glamourösa miljöer som var främmande för mig. Det var medial metamorfos. Jag övervägde allt detta och bestämde mig för att hoppa på tåget som sällan passerar mina hemtrakter. Genom alla dessa ytliga mediala påfund kunde jag ändå smyga in mitt budskap som på detta sätt förmodligen fick ännu större genomslag och nådde de annars onåbara. Om mitt utseende kunde hjälpa kampen mot rasism var jag beredd att bjuda på det. På mina egna villkor.
Genom åren har jag fått mängder med mediala erbjudanden och förfrågningar. Det var svårt att behöva ta ställning till vad man skulle acceptera eller avslå. Mina föräldrar och vänner var inte tillräckligt insatta för att kunna ge mig relevanta råd och vägledning. Ofta blev de imponerade av alla inbjudningar som dök upp och hade svårt att förstå varför jag valde att inte delta i diverse spektakel. Jag gick mest på instinkt och tackade konsekvent nej till sammanhang där jag kände att jag inte hade något att tillföra. Kändislekar, skönhetstävlingar, sex- och snusksnack uteslöt jag direkt. Men det var besvärligt att tacka nej. Framför allt när människan på andra sidan luren var trevlig. Precis som många andra flickor lärde jag mig tidigt att vara till lags och ställa upp för andra. Ett ”nej tack” kändes ofta oartigt och malligt, men det jag kan konstatera i efterhand är att jag inte har ångrat ett enda nej.
För några år sen gjorde jag reklam för mjölk. Arla kom med ett erbjudande jag inte kunde motstå. Jag fick skriva precis vad jag ville och texten publicerades i morgontidningar och på reklampelare i landet. Pengarna för jobbet donerade jag till Alla Kvinnors Hus. Ett perfekt upplägg. Mjölk är nyttigt och i besparingstider då mjölken i skolorna drogs in kände jag oro för de barn som inte fick dricka sig mätta på mjölk. Dessutom stördes jag av Coca-Colas allt mer aggressiva marknadsföring. Genom min text ville jag öppna ögonen för den vardagsrasism som förgiftar människors liv och Alla Kvinnors Hus behöver sannolikt alla pengar de kan få.
En del tyckte att det var fel att göra reklam för mjölk
Men det fanns de som blev rasande och hävdade att det var olämpligt för en programledare att uttala sig i ett så kontroversiellt ämne som rasism. En del tyckte att det var fel att göra reklam för mjölk. SVT hotade med uppsägning trots att jag hade tillstånd från chefen. Jag vet inte, det kan hända att de hade rätt, men jag struntade i det. Jag stod för hela paketet och var nöjd med min text. Jag vet inte hur många hundra som bad mig skicka dem texten. Folk satte upp texten på anslagstavlor, kopierade upp den och delade ut i undervisningssammanhang. Den har debatterats i TV, den har översatts till flera språk och publicerats i flera tidningar. Den här texten är nog den mest älskade och den mest hatade jag någonsin har skrivit. Visst är det konstigt att man kan tycka så olika om en och samma text?
En Arla morgonstund med Alexandra Pascalidou
”Ni fattar ingenting. Ingenting. Ingenting.
Om jag kunde skulle jag hoppa in i ditt kök nu och
hoppa sönder ditt frukostbord, så att fil, frallor,
croissanter eller vad du nu sitter och petar med
krossas.
Jag skulle ta tag i dina öron och skrika, allt jag kan,
en millimeter ifrån ditt ansikte, så saliven sprutar.
Ni fattar ingenting!
Du ska vara glad att vi är så välanpassade.
Du ska vara glad att vi har lärt oss att tygla vår vrede.
Du ska vara glad att vi inte ger utlopp för all den
orättvisa ni har lagrat i oss.
Om jag kunde skulle jag ge alla de tomma, vilsna,
osäkra ögon jag möter självkänsla, självsäkerhet
och stolthet.
Jag skulle ge dem hopp.
Jag skulle vilja ge dem den respekt de alltid ber om
men aldrig får. Jag skulle låta dem, för åtminstone en enda dag,
få känna hur det känns att vara välkommen och omtyckt.
Hur det känns att vara en del av gemenskapen. Att få tillhöra.
Jag skulle låta deras ögon äntligen få glittra av
känslan att vara värdefulla och behövda.
Jag skulle vilja beröva dem känslan av självförakt.
Lyssna sa jag innan jag sliter av dig öronen!
Du borde få känna på motsatsen.
En enda dag.
Känna hur vi känner.
Sen får vi se hur kaxig du är.
Ska vi leka en lek idag?
Idag är det du som slår ner blicken när vi möts.
Idag är det du som städar hos oss.
Idag är det du som sväljer förolämpningar.
Idag är det du som håller käften så att vi slipper
höra din brytning.
Idag är det vi som inte ger dig ett jobb…eller så
får du ta ditt pick och pack och flytta härifrån.
Vart skiter vi i…
Dina ungar har väl snattat någon gång eller så
kanske du ljög för tio år sen när du kom hit
eller något sådant.
Förresten – det spelar ingen roll – du ska ut!
Jaha, nu är kaffet färdigt och jag måste äta min frukost.
Jag är ledsen om jag har irriterat dig.
Jag har ett så fruktansvärt dåligt morgonhumör
och de mest dystra tankarna kommer alltid till mig.
Jag borde inte skriva vad jag tänker så här dags,
men nu är det gjort.
Och du, bara en sak till. Innan du går till jobbet,
gå in och titta dig i spegeln för idag är det du
som har fel utseende. Du…
Äh, glöm det förresten.
Du fattar ändå ingenting.
Jag sliter nog av dig öronen ändå.”
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
