Mosaik var mitt första jobb. Det jobb som har gjort mig lyckligast och ledsnast. Efter TV-debatten om invandrarnas brottslighet ringde Mosaikchefen och sade att de ville samarbeta med mig.
Min första tanke var att de troligtvis ville att jag skulle svabba korridorerna eller ragga invandrare till programmet. Jag hade läst 132 poäng på universitetet och hade för avsikt att ta en magisterexamen i statsvetenskap samtidigt som jag var ledamot i Ungdom mot rasism och arbetade på fritidsgården. Trots hårt arbete och hög ambitionsnivå trodde jag innerst inne att jag inte skulle lyckas få ett fint jobb. När Mosaik erbjöd mig att göra ett programledartest trodde jag att de skämtade.
Tillsammans med fem andra kandidater satt jag i TV-husets studiokorridor och väntade på att det skulle bli min tur. Vi hade tilldelats ett par arbetsuppgifter. De andra kandidaterna var äldre och mer disciplinerade. De förberedde sig flitigt. Själv var jag nervös och satt istället och frågade ut dem om vilka de var, hur de hamnat här och så vidare. En tjej avspisade mig för att hon ville vara ifred. Hon hade turkiskt påbrå och var uppväxt på Kungsholmen med en fackligt aktiv far och en högutbildad mor. Hon talade överklassvenska och hennes snobbiga stil gjorde mig osäker. Jag hade inte en chans mot henne. Jag kom direkt från förorten utan fina föräldrar och språkresor i bagaget. Dessutom var hon sötare än jag.
På jobbet är jag som ett djur. Ingen ser mig
Eftersom kandidaterna inte ville konversera med mig vände jag mig till städarna. Jag beklagade mig över att de andra inte ville tala med mig och då svarade en kvinnlig lokalvårdare: ”Du klagar hos fel person. Jag vet mer än väl hur det är. På jobbet är jag som ett djur. Ingen ser mig, ingen säger ett ord till mig.”
Sist av alla var det min tur. Med trippande, tveksamma steg gjorde jag entré i studion. En osynlig röst från kontrollrummet gav mig instruktioner. ”Gör en påannons.” ”Presentera artikeln som du just har läst.”
Artikelns innehåll hade raderats ur mitt minne i samma ögonblick som jag ställdes framför den närgångna kameran. Jag visste att det var något om småföretagande bland invandrare. Jag improviserade och drog några siffror ur huvudet, förklarade varför jag trodde att företagandet var omfattande. Kan man inte få ett annat jobb är kebaberia enda lösningen. Jag berättade om svårigheter att få banklån och andra hinder. Sen skulle jag presentera ett eget ämne på fem minuter. Jag valde att tala om identitetsfrågor. Det lät lite akademiskt för jag minns att jag letade i ordförrådets alla skrymslen efter de svåra ord som hade gömt sig där.
Jag pepprade invandrarministern med kluriga frågor
Mitt i allt började jag fnittra. Situationen var surrealistisk. På ena axeln hade jag en liten figur som väste i mitt öra med hes röst: ”Vem tror du att du är egentligen? Du är värdelös! Hem till byn och greppa golvmoppen och var glad över det. Såna som du har ingenting här att göra fattaru väl… Din naiva lilla förortsflicka.” På andra axeln satt en ljus, eterisk varelse med silkeslen stämma: ”Du blir en utmärkt programledare! Du brinner för det här, du är stark och äkta och du har kämpat för just det här ögonblicket i hela ditt liv! Ge inte upp nu! Drömmen kan bli verklighet! Tänk vad mamma skulle bli stolt!”
Sista uppgiften bestod i att låtsasintervjua invandrarministern. Vid det här laget kände jag att jag hade förlorat matchen och slappnade av. Intervjun med ministern var ändå en enkel uppgift eftersom jag dels hade mött den riktiga invandrarministern och dels hade mycket kunskap om svensk invandrarpolitik som för mig inte bara var ord och paragrafer utan livet självt.
Jag pepprade invandrarministern med kluriga frågor och tackade för mig. På vägen ut fick jag en bukett gula tulpaner. Tröstblommor. (I Grekland ger man gula blommor till dem man tycker illa om.) Då är det kört, tänkte jag.
Två månader senare kom beskedet: ”Det där gick ju galant! Du kan börja på Mosaik i augusti.” Jag tror jag svimmade. Tappade telefonen. Såg små, snurrande stjärnor. Fick glädjefnatt och exploderade i kotsari – en grekisk krigsdans. Ringde mamma. Vågade inte berätta för mina vänner då jag själv inte trodde att det var sant.
Ingenting skulle längre vara sig likt
Den sommaren var den vackraste sommaren i hela mitt liv. Varenda dag var ett steg närmare drömmen. Ibland hade jag mardrömmar om att jag blev påkörd och inte kunde börja arbeta. Varje gång det ringde inbillade jag mig att det var Mosaikchefen som ville meddela att ett misstag skett, att de hade ringt fel person. På svenska nationaldagen var jag på Expressens förstasida. Hela mittuppslaget pryddes av en bild där jag står mitt på Rinkeby torg i en t-shirt med svenska flaggan och Ungdom mot rasism-logotypen på. I faktarutan högst upp stod det: ”Aktuell: Programledare i Mosaik.” När jag såg det där, svart på vitt, insåg jag att det var sant och att allt skulle förändras. Ingenting skulle längre vara sig likt.
Andra veckan i augusti 1995 installerade jag mig på Sveriges Television. Nu hade jag för första gången i hela mitt liv fått ett jobb att gå till varje morgon. Nu hade jag ett eget kontor där jag satte upp glada bilder på min familj och Scarface – och Muhammed Aliaffischer. Nu hade jag egna visitkort som var den ultimata bekräftelsen och beviset på att jag verkligen arbetade där.
När premiärprogrammet sändes var jag i Rosengård i Malmö. Med en kudde för ansiktet tjuvtittade jag på mig själv och skämdes som en hund. Efter en timme hos en talpedagog lät jag nu som en överartikulerande dator som talade till tittarna som om de vore döva och dumma. Efter allt medietjat om Rinkebysvenskan och invandrarnas språksvårigheter var jag osäker på om folk skulle förstå min svenska. Vid intervjusituationen var jag mer avslappnad men i övrigt var jag en katastrof. Efter premiärprogrammet vågade jag inte åka hem till Rinkeby och se mina vänner i ögonen. När jag väl mötte dem sade de att jag lät som Inga-Lisa i TV-rutan.
Jag fick insyn i livet bortom storstadsbetongen
Jag var passionerat förtjust i mitt arbete. Mosaikledningen visste om det och lät mig leva ut min kärlek. Jag skrev manus i timmar, förberedde debatter och intervjuer, utan någon tidigare erfarenhet. Ofta satt jag och spånade till sent på nätterna, jag provade orden framför spegeln och sökte synonymer.
”Jobba hårt och bli aldrig en kastrullslav”, predikade pappa jämt och jag gjorde som han sade. Jag jobbade stenhårt och höll mig borta från kastrullerna.
Tittarsiffrorna steg successivt och den mediala uppmärksamheten lät inte vänta på sig. Mosaik blev allt mer ett program att räkna med, ett program som allt fler kände till. Jag ställde upp i olika mediala sammanhang för att programmet skulle locka flera tittare.
På fritiden skrev jag krönikor och artiklar, jag höll tal och föreläste om rasism och mångfald. Jag fick insyn i livet bortom storstadsbetongen och lärde känna nya människor med gripande livsöden. Där värvade jag nya tittare och talade entusiastiskt om programmets nya inriktning. För mig handlade mångfald inte enbart om falafel, couscous, pita eller magdans. För min del var det slutdansat. De pittoreska hemlandsporträtten som skulle verka som nostalgitrippar kändes inte längre relevanta. Jag ville att Mosaik skulle handla om mänskliga rättigheter, rättvisa och jämlikhet. Ett program som inte bara sockrar verkligheten utan kanske framför allt saltar den med sanningar som svider.
Cheferna blev sura men kampanjen lyckades
Min dröm var att bredda Mosaik och göra det till ett mångkulturellt magasin som berör alla medborgare, oavsett ursprung. Min dröm var att skapa en mötesplats mellan minoritets- och majoritetsbefolkningen, mellan olika socialgrupper, unga och gamla, kvinnor och män. Min dröm var att ge invandrarna sin värdighet tillbaka och låta dem vara stolta, svenska svartskallar och medborgare som fullgör sina skyldigheter och slipper strida för sina rättigheter. Ett program som stod på de svagas sida. Jag ville vända perspektiven och lyfta fram frågor som ofta drunknar i medieflödet. Ett program som låter invandrare göra entré på den offentliga scenen, inte enbart som kriminella eller knasiga kufar utan också som intellektuella, hårt arbetande, välformulerade subjekt. Jag skulle kunna tala om detta hur länge som helst. Men det är fruktlöst att så där ingenting längre kan växa.
I alla intervjuer första året tjatade jag om att programmet borde få en bättre sändningstid. Ett viktigt public service-program borde inte sändas mitt i natten. Cheferna blev sura men kampanjen lyckades och vi flyttades upp i tablåerna och nådde fler tittare.
Troligtvis genomskådade en del TV-recensenter min entusiasm för de var positiva och berömde bland annat min förmåga att våga ställa obekväma, annorlunda frågor. ”Ge Alexandra ett eget TV-program”, skrev Britta Svensson på Expressens förstasida.
Den sämsta recensionen jag någonsin har fått skrevs av en manlig recensent som menade att jag inte passade in i Mosaik, för jag ”såg mer ut som en figur i TV-serien Melrose Place”. I hans föreställningsvärld var väl invandrare frånstötande och fula.
Efter flerfaldiga förfrågningar fick jag tio minuter på Rosenbad
Jag förundrades faktiskt över att det inte blev fler negativa kommentarer med tanke på hur kritisk och provokativ jag var mot etablissemanget. Mosaikredaktionen gladdes till en början åt recensionerna, eftersom de var ett nytt fenomen.
Ett av mina mål var att intervjua personer som inte var invandrarexperter och inte brukade uttala sig om mångkultur. Jag ville lyfta fram frågorna och diskutera dem med människor som inte var självklara i Mosaiksammanhang. Detta gjorde jag med bland andra Ulf Lundell, Carl Bildt, Le Pens dotter, CostaGavras, Tahar Ben Jelloun, Jan Guillou, Gudrun Schyman. Min önskelista toppades emellertid av Sveriges statsminister. Han talade aldrig om rasism och segregation på den tiden.
Efter flerfaldiga förfrågningar fick jag tio minuter på Rosenbad. Frågorna faxades i förväg. Jag kladdade ner tio enkla frågor för att inte skrämma mannen. Utan de i förväg faxade frågorna i händerna dök jag upp på Rosenbad och påbörjade intervjun. Inledningsvis ställde jag allmänna frågor om hur regeringen ska motverka segregationen och diskrimineringen. Svaren blev som väntat ganska suddiga. Stegvis övergick jag till mer privata frågor.
”Har statsministern några invandrade vänner i Vingåker?”
”Under låg- och mellanstadiet hade jag inte en enda svensk klasskamrat – vad anser statsministern om det?”
Vill du följa med mig hem till Rinkeby
”Carl Bildt har varit i Rinkeby tillsammans med Birgit Friggebo som inbjöd till allsång med ’We shall overcome’. Olof Palme har varit där och är en hjälte för många invandrare. Hans porträtt hänger i en massa invandrarföreningar i förorterna. Varför har du aldrig varit i Rinkeby eller någon annan invandrarrik förort?”
Jag sneglade mot min klocka. Femtiofem minuter hade hunnit passera. Snart skulle jag bli utslängd. I det ögonblicket bestämde jag mig för att göra en kupp utan att fråga redaktionen om lov. Jag undrade:
”Vill du följa med mig hem till Rinkeby? Det är också en del av Sverige. Jag kan visa dig runt och du får möta folk du aldrig mött. Du behöver inte vara rädd för jag kommer hela tiden att vara vid din sida…”
”Ja”, svarade statsministern med viss fördröjning.
”Säg jag svär! Vi tjingar på det”, slank det ur mig inför kameran och sekunden efter kände jag mig som en supertönt. Hur kan man säga ”tjinga” till landets statsminister? Eller ”säg jag svär” på gettomanér?
Kraftigt försenad dök statsministern upp
Men han var fast. Han hade tjingat.
Och jag var euforisk över att äntligen få ut statsministern till förortslandet.
Mosaikcheferna blev först skeptiska. Hur skulle detta gå till? Men sen lät de mig arbeta vidare. Förtroende stimulerar kreativiteten och jag fick förtroendet. Jag ringde Rinkebyvännerna och uppmanade dem att förbereda sig för statsbesök. Fritidsgården slog upp sina portar mitt på dagen och ungdomarna samlades. De turkiska tanterna i kooperativet med sina hygieniska hucklen och proffsiga händer bakade bröd och orientaliska delikatesser. En svensk trebarnsfamilj från Ecuador gjorde fint hemma, tog ledigt från jobbet och väntade på att äntligen få hembesök av en etnisk svensk. De enda svenskar som annars gjorde hembesök hos oss var socialarbetare eller poliser, och då var det inte tal om några artighetsvisiter.
Kraftigt försenad dök statsministern upp med alla sina Säpo-män och sekreterare. Vi möttes på torget vid fontänen utan vatten. Rinkeby torg bytte skepnad. Fullt med slipsar och gabardinbyxor. Blonda byråkrater och tjänstemän som annars aldrig hänger där ockuperade torget. Alla drog i statsministern och skröt över sina bedrifter. De var som små barn som visar pappa vad de ritat. Jag ville undvika stadsdelsslipsarna och istället presentera unga och gamla Rinkebybor. Nu skulle statsministern få en inblick i hur betongens barn bor, hur man har ställt statarlängorna på höjden och packat in fattigt folk på längden och tvären. Men slipsarna blev magnetiserade av statsministern samtidigt som en del Rinkebybor passerade Persson utan att lyfta ett ögonbryn. Familjen som suttit hemma och väntat i timmar och meddelat släkten i Ecuador om besöket, väntade förgäves. Säpo avstyrde visiten till allas vår förvåning.
Göran Persson var bortom sina egna badvatten
Sen tog jag statsministern till det turkiska kooperativet där han fick tala med kvinnorna, vi gick till skolan och fritidsgården där han mötte ungdomar. Statsministern frågade vad de ville bli. En talangfull kille berättade för honom att han ville bli skådespelare. Persson avrådde: ”En svår bransch.” Idag sitter killen i fängelse och har inte fått några teatererbjudanden.
En annan mycket begåvad kille, Aho, sa att han ville bli kock. Det tyckte statsministern var ett mycket bra val.
Göran Persson var bortom sina egna badvatten. Inte riktigt hemma. Jag poängterade regelbundet att detta också är Sverige, statsministerns eget hemland, och att det också kan se ut så här. Han repeterade orden som ett meditativt mantra. ”Det här är Sverige!”
Sen utmanade jag honom i biljard. Killarna runt biljardbordet i bombarjackor och kepsar hejade naturligtvis på mig. Vi spelade ofta biljard och vi trodde att statsministrar inte kunde sådant. Det blev en kort match, för Göran Persson vann överlägset. På bortaplan. Statsministern spelade som om han aldrig gjort något annat och det väckte ungdomarnas respekt. Själv blev jag utskälld! ”Du skämde ut oss inför statsministern och hela Sverige. Hur kunde du?”
Jag svär på Gud, han är grym på biljard
Sen dess säger killarna när man nämner statsministern: ”Jag vet inte vad han gör i Palestinafrågan men valla, jag svär på Gud, han är grym på biljard! Jag har sett honom med egna ögon…”
Det programmet slog tittarrekord. Så kan det gå om man släpper in mångfalden på arbetsplatsen. Så kan det gå om man låter människor förverkliga sina drömmar. Hungriga förortsungar kan göra underverk om möjlighet och tillit finns.
Det tackar jag för att jag fick då.
Sanningen är att jag vaknade varenda morgon fylld av tacksamhet gentemot Mosaik och SVT som hade ställt en igenbommad dörr på glänt så att jag kunde slinka in. Mina idéer tillvaratogs och jag fick göra mina drömresor och reportage i Bryssels, Londons och Paris getton. Jag mötte människor med starka viljor, vittnesmål och visioner. Det blev en hel del eldiga debatter om romernas situation, svarta svenskar, diskriminering, om medias stereotypisering…
Jag levde för mitt arbete. Jag blev mitt arbete. Jag drömde om det på nätterna. Jag oroades över dess framtid. Jag talade om det med folk på gator och torg. Det blev min framgång. Men också mitt fall.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
