En regnig kväll när jag satt på Rinkeby Fritidsgård och spelade Trivial Pursuit med killarna ringde en journalist och ville tala med mig. Det var inget ovanligt. Journalister ringde jämt till gården när jag arbetade där.
På andra sidan luren ville en man från TV3 att jag skulle guida honom i Rinkeby eftersom jag var en ”eldsjäl i förorten”. Det där sista sade han lite ironiskt och jag fick en konstig känsla i magen. Trots det stämde vi träff på Folkets Hus där Juan Fonseca var föreståndare. Han var bra på att hantera tv-besök.
Teamet satt redan nere i restaurangen vid ett hörnbord när jag kom. Jag hälsade på en del bekanta som satt och surade i närheten. Sen gick jag fram till bordet för att hälsa på TV-teamet och då förstod jag varför alla såg arga ut. Där satt ingen mindre än greven själv, Ian Wachtmeister, Ny Demokratis ledare och programledare för TV3:s smakfulla satsning ”I Grevens tid”. Jag blev osäker. Skulle jag gå därifrån? Skulle jag stanna? Ian reste sig upp och sträckte fram sin långa hand. Då började Rinkebyborna skrika och svära. Jag skämdes. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bad teamet lämna restaurangen.
Nu krävde han att de skulle tacka för spottloskan
Jag följde med ut och förklarade reaktionerna. Den senaste tiden hade människor blivit alltmer aggressiva när journalister och kameror dök upp. Flera journalister hade bokstavligen blivit utslängda från olika invandrarföreningar. Nu var det inte vilken journalist som helst, utan ledaren för ett invandrarfientligt parti som förtalade och förnedrade oss invandrare. På sätt och vis blev jag stolt över mina Rinkebyvänners reaktion. Samtidigt önskade jag i min naivitet få Ian att omvärdera sin syn på oss. Att inte tala är att låta någon annan föra ens talan.
Nu stod han utanför restaurangen och kallade dem där inne för idioter. Han fick sina fördomar bekräftade och det gjorde ont i mig. Han insåg inte att det var han som hade provocerat fram detta genom att spotta dessa människor i ansiktet. Nu krävde han att de skulle tacka för spottloskan och låtsas som om det regnade…
Ian tog fram ett cigarettpaket. Jag tjuvrökte på den tiden. Ingen visste om det. Pappa skulle döda mig om han vetat. Ja, inte direkt döda mig, det är bara ett osvenskt sätt att uttrycka att han skulle bli väldigt arg. Tveksamt tog jag emot cigaretten och frågade: ”Ni filmar väl inte nu?” ”Nej, nej”, försäkrade Ian.
Kameramannen filmade glupskt med snabba rörelser
Sen promenerade vi mot fritidsgården. Ian ville träffa invandrarungdomar. Han ställde några frågor till mig och jag svarade småslarvigt, så där som man gör innan kameran är på. Det var många minusgrader och jag skämtade om att jag aldrig skulle vänja mig vid det svenska vädret. En bil sladdade förbi i mörkret bakom oss och kameramannen ryckte till som en hyena och filmade den. Sen riktades kameran mot mig och Ian ställde sina frågor. ”Vad tycker du egentligen om somalierna?” ”Varför segregerar ni invandrare er själva?” Och så vidare.
Jag svarade så gott jag kunde och rättade honom i det som skulle framstå som frågor men var fördomsfulla påståenden. Inne på fritidsgården vände han sig bara till de yngsta och gapigaste. Kameramannen filmade glupskt med snabba rörelser. När de lämnade fritidsgården gick jag in på toaletten och kräktes.
Programmet sändes ett par veckor senare. Det hette ”vi och dom”.
Jag hade underrättat familj och vänner och alla bänkade sig framför tv-apparaten.
Vi framstod som rena rama imbecillerna allihopa
Först av allt dök jag upp i bild. Cigaretten som hängde i min mungipa var allt man såg. Min familj var i chocktillstånd. Om det ändå bara hade varit cigaretten… Allt jag hade sagt var sönderklippt till oigenkännlighet. ”Det är för djävligt med den här kylan. Den kommer jag aldrig att vänja mig vid…”, yttrade en rökande, tuggummituggande typ som var jag. Klipp till bilen som sladdar i mörkret. Klipp till kaotiska bilder på fritidsgården. Klipp till en ung, korkad kille som snackar skit om somalier. Jaha, det var allt från Rinkeby, ungefär. Vi framstod som rena rama imbecillerna allihopa. Sen kom ett smakprov på det invandrarungdomar är bra på enligt greven. Musik. Där representerades vi av Infinite Mass. Coola killar med kepsar som sjöng ”Shoot the racist” och framstod som farliga och aggressiva. Vi som känner dem vet att det bara är en stil, en attityd och att de i själva verket är snälla och smarta.
Ian frågade dem varför de var så hotfulla och sjöng om att skjuta folk. De mumlade något ohörbart om att låten var en protest mot Lasermannens brutala mord på en rad invandrare. Det ignorerade Ian för det var äntligen dags för ”svenskarna”. Vi fick se tanter som med all rätt var rädda och människor som var oroliga. Sen tassade de svenska ungdomarna in på scenen. Timotejblonda flickor och pojkar från Adolf Fredriks musikskola framförde några klassiska sånger. De var alla vitklädda, välstrukna, vattenkammade och välformulerade. Ian sträckte på ryggen och såg ut som en stolt tupp. Skarpare kontrast kunde man inte teckna. De svarta djävlarna mot de vita änglarna. Vi och dom.
De dumma invandrarna mot de snälla svenskarna
Ian Wachtmeisters skildring tjänar bara som ett av många exempel på den bild medierna förmedlat genom åren. Det är ett bra exempel för att det är så tydligt. Givetvis var han råare än andra journalister och programledare. Han var ju uttalat mixofob. Man visste var man hade honom. Problemet var de andra mediemänniskorna som utgav sig för att vara solidariska och invandrarvänliga. Deras budskap blev alltför ofta ändå, mer eller mindre, detsamma: de dumma invandrarna mot de snälla svenskarna.
Jag ångrar att jag ställde upp i ”I Grevens Tid”. Det är det enda jag ångrar efter alla dessa år. Det stjälpte mer än det hjälpte. Det var naivt av mig att tro att jag skulle kunna omvända en främlingsfientlig person. Sådana människor behöver vård. Inte tv-tid. Det misstaget gör jag nog aldrig om.
Mediefolk återkom ofta till mig eftersom jag var kameravänlig och kaxig. Stureplansmorden var den tickande bomb som slutligen briserade och den utlöste en het våg av invandrardebatter. Drevet gick mot alla sorters invandrarungdomar. Jag visste precis vad journalisterna skulle fråga redan innan de ringde.
Som om vi inte har samma människovärde
Jag arbetade på fritidsgården när det hände och där var analysen av denna tragiska händelse betydligt mer nyanserad och balanserad än den var i medierna, där invandrarungdomar utpekades som presumtiva massmördare. Jag deltog i ett antal sådana debatter där jag försökte förklara, men inte försvara, dessa våldsdåd. En TV-recensent citerade det jag sagt i debatten – ”kan man inte vara bäst på att vara bäst, får man bli bäst på att vara värst”.
Det är också ett sätt att få respekt. Genom att sätta skräck i folk. Det är konstigt att det ändå är så lugnt med tanke på alla invandrare som varenda helg kränks i krogköerna. Som om våra pengar inte är lika mycket värda, som om vi inte förtjänar att festa efter en lång veckas slit, som om vi inte har samma människovärde.
Efter en tids tystnad deltog jag i en demokratidebatt. Där skulle jag tala om de politiskt fattiga i samhället – invandrare, ungdomar, ensamstående mammor, handikappade. Jag hade förberett mig minutiöst, studerat och funderat. I studion mötte jag Björn von Sydow som nu var riksdagsledamot, FP-ledaren Maria Leissner, statsvetaren Bo Rothstein med flera. Debatten inleddes med frågan: ”Vilket är det största problemet för demokratin?” När alla fått resonera kring detta var det bara jag kvar. Då vände sig programledaren slutligen till mig:
”Alexandra Pascalidou heter du och du har invandrarbakgrund, kan du berätta vilken.”
Nu var jag där som en kosmetisk krukväxt
Jag blev ställd. Jag hade inte väntat mig den frågan. Ingen annan fick berätta om sitt ursprung. Jag glömde bort både var jag kom ifrån och varför jag var där. Jag hade trott att jag var där på samma villkor som alla andra. Jag hade trott att jag skulle få tala om demokrati och inte redogöra för mitt släktträd.
”Ja, jag är född i Rumänien men jag kommer från Grekland och jag anser att demokrati…”
Programledaren avbröt mig vänligt men bestämt:
”Hur känns det att vara invandrare?”
Vad svarar man på en sådan fråga? Den fråga som alltid återkommer oavsett om en debatt handlar om broderi eller trädgårdsodling. Nu var jag där som en kosmetisk krukväxt. Inte för att tala om demokrati. Det tycker jag var en smula odemokratiskt. Men man får inte ge upp. Nästa gång det händer vet jag vad jag ska göra.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
