Första gången jag var med i tidningen satt jag i pappas knä. Pappa heter Jannis och är en helt vanlig grekisk pappa som emigrerade till Sverige och blev en invandrarpappa. När vi skulle utvisas från Sverige uppmärksammades detta av någon anledning i Expressen. Än idag vet vi inte riktigt hur de hittade oss och varför det blev just vi.
Jag var sex år när det plötsligt en kväll ringde på dörren. Vi blev förvånade för det ringde aldrig på vår dörr. Det var en farbror med en stor kamera och en annan farbror med block och penna. De ställde frågor till mamma och pappa som bara talade grekiska, rumänska, ryska, jugoslaviska och polska men inte ett ord svenska eller engelska.
Vår lägenhet luktade bageri. Mamma hade just bakat fem plåtar grekiskt lantbröd och hon skämdes för att det var det enda hon kunde bjuda på utan vare sig pålägg eller dricka till. De pratade en stund med händerna och sen blev vi fotograferade. Det är det enda familjefotografi vi har från den tiden. Artikeln publicerades och skickades till oss per post. Pappa hann aldrig se sig själv i tidningen. Naturligtvis innehöll artikeln en del sakfel, det upptäckte vi senare när vi lärt oss läsa svenska, men det är beundransvärt att de överhuvud taget kunde kommunicera och skriva om fallet. Det måste ha varit en skicklig journalist.
Tänk om de tog mamma ifrån oss
Några dagar senare kom fyra stora poliser för att utvisa oss. De hade kanske läst tidningsartikeln. Mamma var ensam med oss två flickor. Hon stängde in oss i ett rum och sa att vi skulle leka med våra ballonger för att vi inte skulle bli rädda för poliserna. Jag kikade genom nyckelhålet som jag precis nådde upp till och såg lilla mamma tala med dessa blonda, blåklädda poliser. Jag andades snabbt och hjärtat värkte. Tänk om de tog mamma ifrån oss. Det gjorde de inte. De skulle först leta efter pappa. Men pappa var redan ute i världen på en båt. Den natten sov jag och Sofia i mammas famn.
Så småningom började jag på ett grekiskt lekis. En dag kom ett tv-team dit. De valde ut mig och ett par andra barn för en intervju. Jag kunde inte ett ord svenska. Jo, förresten, jag kunde säga ”uppehållstillstånd” och ”Natti, natti alla barn” som Drutten och Gena på tv, och om jag ansträngde mig lite kunde jag säga ”Teskedsgumman”.
Det var hela mitt svenska ordförråd.
Jag minns det bländande ljuset som riktades mot mig, den krulliga mikrofonen som placerades på bordet och den svenska tanten med de gyllene lockarna och de leende ögonen. Hon gav mig min första lön. Jag har kvar utbetalningsavin där det står: ”Invandrarbarn. Intervjumedverkan 15 nov 76. Att utb Kr 95:–”
Vi bjöd Lotta och fotografen på grekisk bönsoppa
Jag minns inte vad de frågade eller vad jag svarade, för jag förstod ingenting, men jag minns att jag släpade med mig dem hem till mamma. Det brukade jag göra. Ta med mig folk som jag tyckte om hem till mamma. Det gör jag fortfarande. Mamma blev lite arg på mig. Vad skulle hon göra nu? Hon kunde inte ens tala med dem. Hon förstod i alla fall att de arbetade på TV och att kvinnan hette Lotta, som rimmade på det grekiska ordet kotta som betyder höna.
Vi bjöd Lotta och fotografen på grekisk bönsoppa och långt senare bjöd de hem oss på middag. Det var ett knytkalas och vi visste inte vad det var. Vi frågade en grekisk granne som kunde svenska och hon berättade att knytkalas helt enkelt var ett kalas där man knyter kontakter. Mamma trodde inte på henne så hon slog upp det i ett lexikon och vi häpnade när vi insåg vad det var.
Då trodde vi att de var fattiga och inte hade råd med mat, men den tanken förkastade vi snabbt eftersom de jobbade på TV. Mamma bakade i alla fall bröd och gjorde pastitsio, en grekisk variant av lasagne, och sen lade vi allt i en färgglad Tempokasse och satte oss på tunnelbanan. Sen tog vi en buss och så bytte vi till en annan buss och gissa om vi blev förvånade när vi såg att de bodde i en villa med en massa ljus i alla fönster.
Jag bestämde mig för att aldrig mer äta svensk mat
Det var juletid och de hade en levande julgran med mycket glitter och godisskålar och ljusstakar och massor av böcker på bokhyllorna. TV:n var påslagen fast ingen tittade och det var en flintskallig farbror med hes röst som pratade i rasande fart. Honom kände jag igen när jag började arbeta på SVT, tjugo år senare, där han står staty vid ingången – det var Lennart Hyland.
Det var fint hemma hos dem, men lite stökigt, och de var snälla mot oss. De bjöd på ”Janssons frestelse”, den första svenska maträtt vi någonsin ätit, och det var så äckligt att jag ville spotta ut det direkt, men mamma som satt mittemot stirrade strängt på mig. Med ett låtsasleende på läpparna sa hon på grekiska: ”Rensa tallriken utan att göra grimaser, jag har lärt dig att du måste vara artig och respektfull.” Lydigt svalde jag varenda tugga av ”Janssons förskräckelse” och bestämde mig för att aldrig mer äta svensk mat.
På sommaren åkte Lotta och fotografen till Grekland och hälsade på min mormor som bodde ensam i en liten by i norra Grekland. De tog med sig en blommig klänning som de gav mormor. Det var gulligt gjort men de visste inte att gamla, grekiska kvinnor som har förlorat sina familjer alltid bär svart. Mormor ringde oss och undrade om de var galna eller om de drev med henne. Jag förklarade att alla gamla här i Sverige var fint och färgglatt klädda, de hade smycken och permanentat hår och att mormor nu också borde moderniseras. Vi lyckades aldrig med det projektet. Mormor dog en vårnatt – helt klädd i svart.
Alla i klassen försökte överglänsa varandra
Vår skolstart, i Sveriges första hemspråksklass, var ett historiskt ögonblick som dokumenterades och debatterades febrilt. Vi var som exotiska blommor i ett växthus. Vi fotograferades och filmades jämt och ständigt. Vi såg oss själva i Aktuellt, Rapport och en oändlig rad samhällsprogram. Så fort det talades om invandrare dök vi upp i närbild. Oftast en sekvens där vi sitter på golvet i klassrummet framför en karta. Fröken frågar: ”Vilken är Rumäniens huvudstad?” Jag ropar entusiastiskt: ”Fröken, fröken jag vet! Det är Bukarest – min födelsestad!” Och fröken svarar: ”Rätt, Alexandra.”
När vi gick i tredje klass kom en TV-producent för att plocka några av oss elever till en programserie. Under en hel lektion satt hon i klassrummet och iakttog oss. Alla i klassen försökte överglänsa varandra för att bli utsedda. Till slut valde hon ett tiotal. Jag tyckte ganska synd om dem som fick vara kvar i skolan medan vi fick vara i TV-huset och bli filmade och äta bullar.
Det var mitt första riktiga TV-jobb
En berömd grekisk sångerska, Mariza Koh, besökte Sverige för att göra fyra program där hon lärde exilbarn sjunga grekiska sånger. Samma sak hade hon gjort med grekiska barn i Australien, USA och andra länder. Sångerskan såg ut som en tjock ängel med sitt midjelånga, blanka hår, blåa ögon och en lång hippiekaftan, där hon satt inbäddad bland en massa brokiga kuddar. Vi hade långa repetitioner och många omtagningar och vi tvingades se glada ut trots att det var varmt och tröttsamt. Jag satt långt framme vid hennes fötter, som hon maniskt försökte gömma under kuddarna, och tittade beundrande upp på henne. Dagen till ära hade jag på mig min favorittröja, en ljusblå flanelltröja med två isbjörnar, eller om det var två pingviner, på ett isflak. Jag sjöng med allt vad jag kunde, i falsett, och applåderade helt i otakt. Ett par gånger bröt de för att säga åt mig att inte sjunga så högt.
De första inspelningarna gick ganska bra om jag minns rätt. De sändes i TV:s Horizont som var ett invandrarprogram för greker, turkar och jugoslaver.
Inför nästa inspelning hade mamma sparat ihop till en ny kjol åt mig. Det var en grå- och rödrutig, skotsk kjol med en stor säkerhetsnål och till det hade jag en matchande grå skjorta. Min bästa kompis Angelika hade likadant, fast i andra färger. Till det hade vi nylonstrumpor och pumps. Vi tyckte att vi var riktigt fina. Men det tyckte inte producenten som inför alla utbrast att vi såg ut som små tanter varpå de andra barnen började gapskratta. Därmed placerades vi längst bak i cirkeln för att inte synas. Då började jag och min kompis skämta, fnittra och busa. Vi ifrågasatte allt de sa tills de skickade ut oss. När vi hade lugnat ner oss fick vi återigen vara med. Det var mitt första riktiga TV-jobb och jag fick en hundring i lön som jag gav till mamma.
De smög runt i buskarna och filmade oss genom fönstret
Journalister och kameror blev en del av vår vardag. Men riktigt mycket media mötte jag först när jag började i Rinkebyskolan. Ryktesspridningen om Sveriges sämsta skola lockade till sig alla slags journalister, reportrar och tv-team. De tryckte upp en mikrofon i näsan och frågade hur mycket stryk vi fick hemma, vad vi var mest rädda för i Rinkeby och hur farligt det var att bo där. De smög runt i buskarna och filmade oss genom fönstret där vi stod i uppehållsrummet. De var som katter som tittar på fiskarna i akvariet.
Alla vi Rinkebybarn har växt upp med ledande, fördomsfulla frågor som cementerade vårt utanförskap ytterligare. Ibland utsattes även vuxna. Reportrar dök upp på torget och filmade farbrorn på parkbänken. Den närgångna kameran registrerade varenda rynka och zoomade in det tandlösa leendet. Speakerrösten meddelade allvarligt att analfabetismen bland äldre invandrare var oerhört hög. I verkligheten var den gamla gubben i bild en professor på flykt som vi alla såg upp till i Rinkeby. Efter det nyhetsinslaget gick han upp i rök. Det sägs att han blev så ledsen och skamsen att han vägrade visa sig igen.
Ofta valde reportrar, av lättja eller okunskap, att intervjua killarna som stod vid t-banan dag och natt. Vi som bodde i området visste att de som hängde där var psykiskt sjuka eller knarkade så mycket att de levde i en drömvärld. Ändå fick de svara på frågor om socialpolitik och segregation. Sen satt vi hemma i sofforna och kokade av ilska för att reportrarna aldrig vände sig till dem som var friska och nyktra.
Det var snyftande socialporr och förnedrings-TV
I början spelade vi alltid in de program vi medverkat i. Med åren insåg vi att vi borde skämmas. Vi var alltid illustrationer till negativa nyheter. Trots att vi var minderåriga hängdes vi ut i tv och tidningar som värstingar och vandaler. Vi flickor tilldelades rollen som frustrerade och förtryckta främmande figurer, offer för våra egna brutala familjer. Tvångsgifte, könsstympning, kulturkrockar… Alla program vi var med i utmynnade i att man antingen skulle tycka väldigt synd om oss eller frukta oss och akta sig för oss. Däremellan fanns det ingenting. Svart eller vitt. Grova penseldrag i dova färger utan nyanser.
Det var snyftande socialporr och förnedrings-TV under det goda 70-talet. Det var mobbing-tv långt innan Robinson gjorde entré i de svenska vardagsrummen.
Nuförtiden betalar företagsledare och politiker dyra pengar för att köpa sig medieträning. Vi som växte upp i Rinkeby på 1980-talet fick det gratis. Vi fick den värsta sortens medieträning och vi drillades hårt och hänsynslöst trots att vi aldrig missbrukade skattepengar eller statsfinanser.
Journalister visade märkligt nog inte alls samma intresse för förortens frenetiska föreningsverksamhet eller antirasistorganisationer på gräsrotsnivå. Det stämde kanske inte in i den bild de ville förmedla. Ibland ringde någon journalist till föreningen. Då ville de att man skulle servera dem en person som de själva hade hittat på.
Det gör inget om hon bryter, och är könsstympad
”Hej, jag ringer från xx, skulle du kunna hjälpa mig hitta någon ung, muslimsk flicka, helst med slöja, handikappad som spelar fotboll, det gör inget om hon bryter, och är könsstympad?”
Strax innan jag gick ut gymnasiet, inför studentfirandet, gjorde Mosaik ett reportage med den pinsamma titeln ”Alexandra i blomstertid”. Här har vi en ung, engagerad invandrartjej med många järn i elden. Motbild. I reportaget talade vi om politik, poesi på svenska och grekiska, man fick följa mig på föreningsmöten och i träningslokaler. Programmet kommenterades på dn:s ledarsida med att vi kunde vara optimistiska med sådana ungdomar i vårt land.
När jag var 19 år talade jag om hemspråksundervisning i Bullen. Jag minns inte riktigt vad jag sade. Det enda jag minns var vägen dit. Jag tog t-banan till Karlaplan och gick genom allén i riktning mot tv-huset. Mina gympaskor satte djupa spår i den knastrande snön. För varje steg jag tog minns jag att jag tänkte att en dag kommer jag att gå den här vägen, men då går jag till mitt eget tv-jobb, med eget kontor och visitkort med mitt namn på. Det var första gången jag tänkte så. Tanken slog ner som en blixt från klar himmel och när jag satte mig tillrätta i tv-soffan ruskade jag av mig mina barnsliga dagdrömmar. Fem år senare slog dagdrömmen in. Fem år senare skulle jag gå samma väg till mitt eget jobb.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
