När Sverige gick med i EU kunde man söka Erasmusstipendium. Jag var bland de första som fick stipendiet. Ett långt brev om min mångkulturella bakgrund och mina drömmar om att få studera utomlands öppnade dörren till Europas bästa universitet i metropolerna – Paris, London, Bryssel, Madrid. Jag valde universitetet i Rethymnon på Kreta i Grekland. Europas minsta universitet.
Korkat val enligt kloka karriärister. Men jag valde inte med hjärnan. Jag valde med hjärtat. Nu fick jag äntligen chansen att åka hem. Hem till mitt Grekland där jag kunde få vara med mitt eget folk. Där jag kunde tala mitt eget språk. Där jag kunde vara ”vi” med alla. Där körsbärsträden blommade i mars och oliverna skördades i januari. Nu behövde jag inte längre vänta på mina föräldrars repatrieringslöften. Nu kunde jag själv förverkliga deras dröm som blivit min dröm.
Jag packade ner dagbok, familjefotografier, badkläder, jeans och ett par klänningar och tog en charter till Kreta – en ö som jag aldrig tidigare besökt och där jag inte kände en enda människa. Inom loppet av två veckor fick jag fler vänner där än jag fått på tjugo år i Sverige.
Vem är Erasmus?
På universitetet rådde kaos och total förvirring kring Erasmus. De hade visserligen deltagit på några konferenser i Holland men de hade inte en aning om att de var skyldiga att ta emot utländska studenter. När jag sa ”Hej, jag är här med Erasmus”, skrynklade rektorn pannan, drog ett djupt halsbloss och frågade med rökfylld mun: ”Vem är Erasmus?”
Sen undrade han bekymrat: ”Vad ska vi göra av dig?” Jag kunde i princip bara vända på klacken och åka hem till Sverige men det hade jag ingen lust med. Jag klagade och kritiserade den grekiska byråkratin. Till slut sade rektorn: ”Jaja – du kan väl gå här, det är ändå tomt på föreläsningarna, så det är väl bara bra med någon som så gärna vill… men förvänta dig ingen hjälp…” Precis som alla andra studenter fick jag ett studentkort som berättigade mig till tre dagliga måltider i matsalen – gratis – och gratis inträde till konserter, teatrar, museer, en massa rabatter på resor och annat och gratis medicin och läkemedel och sjukvård överallt i Grekland.
Jag gick på de föreläsningar jag önskade och där var det onekligen folktomt. Mitt favoritämne var politisk sociologi. Professorn välkomnade mig entusiastiskt. De fem andra studenterna i salen satt och drack iskaffe och kedjerökte och hade varken pennor eller anteckningsblock med sig. Istället ifrågasatte de professorns uttalanden och förde filosofiska resonemang om elitismen i det moderna samhället och om folkmassornas vilseledning. Det var en intellektuell dialog som jag aldrig varit med om i Sverige.
I Sverige var jag ”grekstek” och i Grekland ”svenskan”
Kurslitteraturen kunde hämtas ut kostnadsfritt i början av terminen men ingen gjorde det. Alla väntade på examensperioden som ägde rum varje terminsslut. Då pluggade studenterna dag och natt i ett par veckor och sen var de klara. Kreta stod stilla inför tentaperioderna. Barerna och kaféerna tömdes på de annars så trogna studenterna, musiken tystnade och öborna anpassade sig till studenternas rytm.
Under examinationerna satt läraren vid katedern, djupt försjunken i någon tidning, med ett hårt grepp kring kaffekoppen. Inga tentavakter fanns inom synhåll. Läraren lämnade regelbundet salen för toalettbesök, påtår eller för att tömma pipan. Då dansade råttorna på bordet…
Det var en lärorik och annorlunda studiekultur än den jag var van vid. Men tiden på Kreta lärde mig mer än så. Mina kurskamrater kallade mig ”souideza” trots mina högljudda protester. I Sverige var jag ”grekstek” och i Grekland ”svenskan”.
Sakta men säkert noterade jag hur svenskheten hade smugit sig på mig och präglat mig både invärtes och utvärtes. Efter ett år började jag längta hem. Hem till Rinkeby. Till mamma, pappa, systrarna och vännerna. Till livet och kampen och organisationerna. Hem till mellanmjölken och kaviarmackorna och det rigida kösystemet. Hem till betongen och Järvafältets vidsträckta grönska.
Plötsligt fylldes mitt huvud med tallar och granar och bär
Den starka solen, det salta, silkeslena vattnet som på vintern förvandlades till vredgade vågor som välte omkull fiskebåtar och solstolar, de spetsiga snöklädda bergstopparna, de oändliga oliv- och vinodlingarna på Kreta och människornas generositet förtrollade mig men lyckades ändå inte döda min hemlängtan. Hem till Sverige. Landet jag älskar men som inte älskar mig. Skönheten i landskapet gav mig snarare smärtsamma insikter. Det jag alltid hade drömt om och längtat efter var inte längre mitt. Det jag alltid älskat och burit inom mig visade sig vara en flyktig fantasiförälskelse.
Natur för mig har alltid varit det grekiska, karga landskapet. Träd leder mina tankar till cypresser och olivträd – inte svenska tallar och granar. Vatten har alltid varit det salta, turkosblåa egeiska havet, inte söta, bruna Östersjön. Och plötsligt längtade jag bort från det som alltid hade varit jag… Plötsligt fylldes mitt huvud med tallar och granar och bär…
Det var ett sorgligt uppvaknande när jag efter mitt livs festligaste, gladaste år tvingades återvända hem. Av längtan.
Alla dessa studieskulder för att säga tack och hej i TV
Under mina universitetsår var mina föräldrar stolta över att deras dotter studerade på hög nivå. Jag var den första i släkten, i bekantskapskretsen, i kvarteret som studerat på ett universitet. Pappa som bara gått i skolan tills han var tio år förstod inte vad jag läste. Jag förklarade gång på gång och förhörde honom med jämna mellanrum men han glömde alltid bort vad det hette. Han sa istället att hans dotter skulle bli politiker. Det var enklare så. Döm om hans förvåning och besvikelse när jag blev programledare i TV. ”Ska du slösa bort dina studier på detta sätt? Och alla dessa studieskulder för att säga tack och hej i TV?”
Jag tror han blev nöjd till slut. Jag vet inte. Han sa aldrig något. Bara: ”Jobba hårt.” Det jag däremot vet är att han tapetserade sin etta på Västerbybacken med tidningsklipp och pressbilder på sin äldsta dotter, som inte lyckades bli politiker utan bara programledare.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
