Ingen annan i min gymnasieklass sökte till universitetet direkt efter gymnasiet. Det fick mig att känna mig speciell. Men när jag förstod varför kände jag mig mindre speciell. De flesta skulle nämligen resa eller studera utomlands. Den valfriheten hade inte jag. Jag hade två alternativ: städa eller studera. Jag valde det senare.
På universitetet läste jag för att bli något. För att byta liv. ”Skaffa dig ett papper så kan ingen trampa på dig”, predikade mamma. Jag studerade bland annat juridik, statsvetenskap och internationella relationer. Under hela min studietid valde jag metodiskt internationell inriktning. Jag avstod från att läsa på juristlinjen som var mitt förstahandsval för att den inte var tillräckligt internationell. Vad gör man hemma i Grekland med svensk juridik? Drömmen om att en dag återvända hem styrde alla mina val.
Drömmen om hemlandet närdes noga av våra föräldrar. Så fort vi blev ledsna tröstade de oss med att säga: ”Vi ska ändå hem till Grekland! Där kommer alla att vara snälla mot dig. Det är ditt hemland. Bry dig inte om dem som är dumma mot dig här. Ha tålamod i ett par år till. Vi ska bara spara ihop lite pengar…” Och åren gick och vi levde på stand-by med resväskorna packade i hallen.
Jag har aldrig haft något att falla tillbaka på
De flesta av mina grekiska vänner hade kommit till Sverige långt innan vi, under de goda åren, och de hade hunnit köpa sig ett hus i hemlandet. Min familj var den enda jag kände som inte hade ett eget hem i Grekland. Därför tog jag löftet om återvändandet med en nypa salt. Jag hade inte ens samma valmöjlighet som mina grekiska kamrater, att bara åka hem. Jag har aldrig haft något att falla tillbaka på. Jag har aldrig haft någon att hålla i handen. Jag hade ingenstans att ta vägen. Om jag snubblade fanns det ingen som kunde hejda fallet. Därför tvingades jag gå framåt. Det fanns ingen väg tillbaka.
På universitetet umgicks jag bara med andra förortsungar utan akademisk tradition i familjen. Vi hittade varandra på instinkt trots att vi gick olika kurser. Vi deltog aldrig i det vanliga studentlivet med squtt och pubkvällar. På fritiden extraknäckte jag som städerska, servitris, kassörska, kongressvärdinna eller deltog i det rika Rinkebyska föreningslivet.
När det var dags att skriva b-uppsats på statsvetenskapen ville jag skriva om invandrarorganisationernas roll i integrationsarbetet i Sverige. Hade de hjälpt eller stjälpt invandrarna?
Bara för att du är invandrare behöver du inte skriva om invandrare
En lätt och lustfylld match för mig med tanke på hur engagerad jag var i en massa olika invandrarorganisationer. Det var en del av min egen historia som jag nu kunde granska kritiskt.
Min handledare på b-kursen i statsvetenskap hette Björn von Sydow. När jag presenterade min idé kliade han sig slentrianmässigt i skägget och bad mig motivera ämnesvalet.
”Jag är intresserad av ämnet, ingen har skrivit om det ur den vinkeln, jag är själv invandrare, aktiv och kan ifrågasätta…”, sade jag försiktigt.
”Men bara för att du är invandrare behöver du inte skriva om invandrare. Skriv om något annat. Något nytt. Något du inte vet någonting om”, svarade von Sydow snabbt.
Dessa ord har jag grubblat på länge. De har följt mig i allt jag har gjort senare i livet. Jag har funderat över hur man ska förhålla sig. Ska jag som är invandrare och har denna erfarenhet, kunskap och känsla som icke-invandrare saknar – ska jag använda mig av den, sprida den eller kan den egenskapen och identiteten låsa in mig i ett tankegetto? Kan invandrarskapet i sig vara hämmande, fängslande eller stagnerande? Ska jag som invandrare sträva efter att inlemmas i det som är svenskt och inte fastna i särarten? Är en invandrares erfarenhet och kunskap så pass värdefull att den bör dokumenteras och tillvaratas?
Sen blev han försvarsminister. Och jag blev programledare
Jag fördjupar mig inte i detta resonemang för då drunknar jag och det här blir plötsligt en annan bok.
Jag bytte ämne i alla fall. Istället skrev jag om den europeiska identitet som EU försöker konstruera för att förankra samarbetet i folkets hjärtan. Det ämnet är hetare idag än det var i början på 90-talet. Då fanns inte särskilt mycket material att tillgå, men det var intressant och det var nytt för mig. Samtidigt hade jag själv funderat länge kring identitetsfrågor och hur man skapar en ny gemenskap. Återigen nära mina hjärtefrågor.
Björn von Sydow blev slutligen nöjd med mitt val. Och sen blev han försvarsminister. Och jag blev programledare. Men före tv-tiden åkte jag hem en sväng och letade efter mina rötter.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
