Jag ville inte slita och svettas för brödsmulor i något lågstatusjobb där alla bara ser ner på en, om de över huvud taget ser en, och där man aldrig kan leva det liv som presenteras i tv.
Mina föräldrar var mina hjältar. De bytte land. De ryckte upp sina rötter ur den förtorkade grekiska jorden och lämnade allt de hade för att ge oss, mig och mina systrar, ett liv. Ett bättre liv än det de själva fick. Jag såg upp till mina föräldrar och respekterade dem, precis som alla barn gör. Som barn tror man att föräldrarna vet och kan allt. De är starkast och bäst i världen.
Med åren bleknade deras hjälteglorior. Efter att jag fått följa med på deras städjobb, efter promenader i stan och möten med myndigheter, förstod jag att mina föräldrar inte var särskilt märkvärdiga. Jag såg de nedvärderande minerna och de föraktfulla blickarna. Jag hörde de kränkande kommentarerna. Jag märkte de civilklädda affärsvakterna som misstänksamt eskorterade mina föräldrar, samtidigt som en blond kvinna ostört fyllde fickorna med smink. Jag insåg snart att jag var den enda som såg upp till mina föräldrar. Alla andra såg ner på dem. Jag insåg att de var förlorare.
Jag vägrade hålla pappas valkiga hand på stan
Successivt tappade jag (också) respekten för dem och deras liv. Stoltheten blev skam. Jag skämdes för dem. Ville inte förknippas med dem. Jag vägrade hålla pappas valkiga hand på stan, jag vände mamma ryggen…
Mammas och pappas liv bestod av arbete från soluppgång till solnedgång. När de kom hem var de så slutkörda att de bara orkade hämta krafter till nästa dags arbete. De slet som djur men gick ändå omkring i samma billiga, omoderna kläder. De gick aldrig på bio, teater eller restaurang. De hade aldrig råd med semestrar eller utflykter. De kunde aldrig unna sig något fint. Enda nöjet var ett par grekiska föreningsfester i Rinkeby om året. Och trots hårt och hederligt arbete fick de ingen respekt av någon. Ingen tackade dem för skinande toalettstolar och dammfria fönsterkarmar.
Unga svenska feminister slogs för rätten att bli som sina pappor sa någon på tv, och jag undrade länge hur det hängde ihop. För mig innebar att ”bli som pappa” att behöva gå upp mitt i natten för att hinna till jobbet innan kontorspersonalen strömmade in. Ett liv med tunga papperskorgar, illaluktande toaletter, svarta sopsäckar… Att bli som pappa innebar att tvingas sova på golvet för att räta ut ryggen.
Att bli som pappa innebar arbetslöshet eller förtidspension och förslitningsskador…
Vem vill bli som pappa?
Ingen jag kände ville leva mina föräldrars liv
Jag ville inte slita och svettas för brödsmulor i något lågstatusjobb där alla bara ser ner på en, om de över huvud taget ser en, och där man aldrig kan leva det liv som presenteras i tv. Jag skulle inte köpa den myt som mina föräldrar hade köpt. Myten om hederligt arbete och paradiset efter döden.
Att inte bli som mamma och pappa blev min drivkraft.
Där föddes min respekthunger.
Ingen jag kände ville leva mina föräldrars liv.
Ingen jag kände ville leva sina egna föräldrars liv.
Vi hade alla samma mål men vi valde olika vägar. En del valde nedförs backen. De ställde sig i centrum och dealade knark och sålde stöldgods. De gjorde inbrott för att tjäna snabba pengar, kunna klä sig snitsigt och köra runt i fin bil och skaffa sig ett liv som räknades. Några använde droger för att stilla smärtan och fly verkligheten.
När jag tittar i backspegeln skäms jag
Andra valde uppförsbacken med studier och ständig kamp för att fly förortens fångenskap. Det visade sig snart att studier inte garanterade ett annat liv. Idag har många av mina vänner skyhöga studieskulder men inget arbete. Konstiga efternamn visade sig väga tyngre än bländande studieresultat.
När jag tittar i backspegeln skäms jag. Jag skäms nu för att jag skämdes då över mina föräldrar som gjorde allt för mig och mina systrar.
Idag är jag återigen stolt över dem. Över att de orkade, att de aldrig gav upp.
Idag är jag stolt över att de aldrig vek sig trots tuffa och omänskliga villkor.
Idag är de båda utslitna och utbrända. Hårt arbete har märkt deras kroppar och själar.
Idag är de återigen mina hjältar, men jag vill ändå inte leva deras liv.
Jag vill aldrig bli som de.
Bortom mammas gata är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Alexandra Pascalidou och utgiven på Atlas förlag.
