Böcker ska inte brännas av några som helst skäl

Krönika

I år har jag fått njuta av Stockholm i större utsträckning än vanligt. Jag ska inte påstå att jag uppfattar att det kvittar var någonstans en semestrar, men jag är nöjd med 2020 års juli, trots att månaden tydligen var den kallaste på 20 år.

Jag är helnöjd med det jag upplevt av augustimånad och framför allt är jag glad över det Stockholm har att erbjuda. För min frihet begränsas av min historia. Jag har inte någon historia i Värmland eller Småland och därför inga ställen att åka till i Sverige, varken i syfte att hitta tillbaka till mina rötter eller till några barndomsminnen. Jag har inte heller ansträngt mig att skaffa några landmärken i Sverige för min familj.

Min svenska historia handlar om kunskapsinhämtning, jobb och ansvar för den nya generationen samt samhällsengagemang. I min familj har materiella saker aldrig haft någon prioritet. Därför blev det exempelvis varken körkort eller bil, stället har vi rest mycket, både i Sverige och utomlands och njutit av de kollektiva lösningar som funnits till bjuds. 

Idag känns det så där att jag inte har större frihet att röra mig som jag vill. För jag vill absolut inte resa kollektivt om jag inte måste, och då blir det inget. Jag kanske får skylla mig själv när jag inte tänkt på min individuella frihet mer.

Vi som bor i Järva vet att sjukvården i Stockholm hade kollapsat i våras

Under sommaren har jag fått möjlighet att reflektera över min del av Stockholm desto mer. Jag har betraktat invånarnas nitiska sätt att hålla avstånd i Ica-affären, på apoteket eller vid plaskis. Jag har oftare än förut mött andras blickar i samförstånd när vi ska gå förbi varandra säkert i orten eller på fältet. Vi ler oftare mot varandra, hälsar artigt, sätter oss in i hur andra vill ha det och respekterar varandras vilja.

En del är mer avslappnade än andra och frågar hövligt om de får sätta sig bredvid en vid någon badplats. Ingen fara, svarar en då med en menande blick, jag är positiv. Det är jag med, får en till svar, och då sätter vi igång ett samtal om hur vi överlevde infektionen trots en kollapsad sjukvård. Vi som bor i Järva vet att sjukvården i Stockholm hade kollapsat i våras, trots att myndigheterna förnekar det. Vi i Järva tillhör den delen av befolkningen som inte fick ut vår rätt till välfärd när vi behövde den, trots alla våra inbetalade skattemedel.

Jag är inte bitter. Det är bara fakta

Jag är inte bitter. Det är bara fakta. Vår frihet handlar om att lite humoristiskt prata om hur vi överlevde, att med sorg prata om hur andra inte gjorde det och möjligen om hur andra stockholmare lever sina liv som vanligt. Det vi ibland kallar för “white privilege”, trots att vi innerst inne vet att det också handlar om klass, medmänsklighet och ansvar.

Jag har oftare än förut fått möjlighet att reflektera över diversiteten i Järva. Att vi ser olika ut, klär oss olika, gör olika val i livet, pratar olika språk. Och att våra attribut är mindre värda i samhällets ögon. Varför tar sig annars folk friheten att bli  irriterade över 15 skrikande ungar som är tillsammans med tre kvinnor klädda i heltäckande kläder i kön till badanläggningen? Mer irriterade än om det vore 15 andra barn i sällskap av tre andra kvinnor i topp och shorts.

Andra har så lätt att ogilla oss endast för att vi avviker från majoritetssamhället

Våra olikheter har så lätt att ta över det offentliga rummet genom att endast finnas till. Andra har så lätt att omvandla oss till grupp, att använda andra måttstockar på oss än sig själva, ogilla oss endast för att vi avviker från majoritetssamhället. Vän av ordning kanske undrar hur jag kan veta att behandlingen är olika. Mitt svar är att jag känner det in på bara kroppen och jag tar mig friheten att må illa av det.

Jag kan förstå att folk kan känna obehag vid åsynen av en kvinna i heltäckande kläder eftersom de då endast ser konturerna av en existens, till skillnad mot att se en människa, en kropp eller mänsklig rörelse. Jag kan tipsa om att rädslan kan försvinna när du möter blicken, tilltalar människan eller bara hälsar. Mitt feministiska hjärta kanske klappar lite hårdare vid ett sådant möte, men vem vet om just den här kvinnan är mer offer för kvinnoförtryck än en översminkad tonåring i kort kjol eller en överförfriskad 40-åring i åtsittande jeans? Svaret får vi endast om vi tar oss friheten att möta den andra människan.

Därför ska vi inte låta någon bränna böcker i orten

Frihet för mig är inte samma sak som frihet för dig. Avgörande är dock att vi respekterar varandra och varandras livsval.

Därför ska vi inte låta någon bränna böcker i orten. Böcker ska inte brännas av några som helst skäl. Inte någonsin. Inte av någon. Inte någonstans.

Alejandra Carrasco
Print Friendly, PDF & Email