Att skrika till man blir hes. Att skrika till man till slut tappar rösten. Att leva i en nationell kris så pass länge att ett undantagstillstånd är en normaliserad vardag.
Inte ens fem dagar har gått sedan vi förlorade en tjugoårig broder i det dödliga våldet, när jag en lördag promenerar med en vän och våra två barn i barnvagnarna när vi ser ett flygplan med en banderoll där det står ”Återvandring”.
Jag tänkte direkt på de föräldrar som flytt från sina hem på grund av krig till Sverige, krig som Sverige bidragit till med sin vapenexport, i hopp om att ge sina barn en bättre framtid. För att sedan utsättas för konstant rasism och allt vad det innebär, för att sedan behöva begrava sina barn. Alltså fly från krig för att sedan begrava sina barn här i Sverige. Och slutligen få upptryckt i ansiktet av både politiker och terrorister att man ”inte ska vara här”.
Kollar upp mot himlen och känner vreden koka, som den så ofta gör
Annons:
Jag vet att många ångrar att de kom hit. Allt var för barnens skull, men nu är de döda. Men att stanna i hemlandet var inget alternativ. Man flyr inte från sitt hem för skojs skull. Hur kan någon inte förstå det?
Samtidigt som jag tänker på alla dessa föräldrar och den här enorma tragedin, så ser jag på min 1,5-åriga son och känner hur paniken varje dag växer. Kollar upp mot himlen och känner vreden koka, som den så ofta gör. För samma dag läser jag om att nazister kommit till Rinkeby, Husby och Tensta dagen innan för att bränna koraner, precis innan fredagsbönen. Koranbränningar, vad är det ens för grej? Och det är inte första gången heller.
Jag svär jag pallar inte
Varför ska vi alltid bli intryckta i ett hörn och tvingas till att inte reagera så som de vill att vi ska reagera. Vilket vi borde ha rätten till att göra? Varför ska vi utsättas, bli tystade och ignorerade med ändå ha god ton? Döda kroppar ligger på vår mark som poliser ockuperar. Nazister som inkräktar i vårt luftrum. Som panik och vrede är det många andra känslor som växer, förutom en. En känsla som krymper hela tiden är känslan av hopp. Jag svär jag pallar inte.
Att skrika till man blir hes. Att skrika till man tappar rösten. Rösten kommer tillbaka, men jag vet inte om hoppet gör.
