Bild på medelålders blond kvinna som vilar huvudet i handen.

Första gången jag besökte min mans hemland Chile var 1989. Pinochet satt fortfarande vid makten, men hans dagar var räknade. Han hade gått med på att folket skulle få rösta om hans framtid, och trodde i sin enfald att han skulle få sitta kvar.

Det var vinter och vi kollade på TV. Vi förfasade oss över alla reklamavbrott, och undrade hur folk stod ut. 1989 var det bara TV3 i Sverige som hade reklam i sina sändningar, men några år senare var det likadant hos oss.

Gatuprotesterna från 2019 känns långt borta

Den här gången såg jag rätt sällan på TV. Men varje gång, och jag menar varje gång, handlade nyheterna om skjutningar och brott. Oavsett vilken kanal, så var det ond bråd död som dominerade. Obegripligt långa inslag med samma filmsekvenser som vevas om och om igen. Gatuprotesterna från 2019 känns långt borta. Istället låser alla ordentligt om sig och rädslan sprider sig i dagens Chile.

Här hemma är vi på god väg åt samma håll, det som förr kallades krim-journalistik är idag det som dominerar journalistiken. Att antalet skjutningar faktiskt har minskat ger inga stora rubriker.

Chile har under senare år fått hundratusentals mestadels illegala invandrare, främst från Venezuela och Colombia. Ofta är det de som får skulden för brottsligheten. Av det kan vi lära oss att inte ens samma modersmål är någon garanti för integration.

Kerstin Gustafsson Figueroa