När jag var barn på 1970-talet var ju vintrarna odiskutabelt mer vinteraktiga här i Stockholmsområdet. Miljonprogrammet där jag växte upp hade oändliga grönområden precis intill. Där minns jag hur jag med andan i halsen skidade i spåren efter min snabbåkande pappa så fort jag bara kunde.
När vi inte åkte skidor blev det pulkaåkning på “Kullen”, som vår älskade lekplats kallades eller skridskor på isbanan som spolats på den stora grusplanen. Om det nyligen visats konståkning på TV, försökte vi oss på några av piruetterna och ibland några små hopp. Alla som tittade på årets OS och lade märke till att flera av konståkarna hjulade på isen ska veta att det gjorde mina kompisar och jag redan 1975!
Bäst grepp fick man med ruggade lovikkavantar på händerna.
Varm choklad och knäckemackor med ost väntade hemma i köket hos mamma när vi kom in.
I vårt cykelrum i huset fanns cyklar, skidor och skridskor i alla möjliga storlekar. Grannarna lät varandras barn ärva det som blivit för litet, och alla lånade pulkor och kälkar av alla.
Att köpa eller ens hyra slalomskidor fanns inte på kartan
En gång fick vi åka till fjällen på sportlovet, min farbror arbetade på Elverket och genom jobbet fick han möjlighet att hyra rum på elverkets anläggning i Järpen för 5 kronor natten per rum. Det var enkla baracker med en våningssäng i varje rum och självhushåll i det stora köket.
Med Järpen som bas gjorde vi dagsutflykter till Vålådalen, Trillevallen och Åre. Minns att mina äldre kusiner var uppspelta och hela tiden pratade om Åreskutan, och att jag inte fattade varför vi packat in alla skidor i bilarna när vi skulle till en båt?
Att köpa eller ens hyra slalomskidor fanns inte på kartan, jag och min lillebror åkte liften upp och tog oss sedan ner på våra vanliga träskidor med lite blandade resultat.
När mina barn hade sportlov, på 1990- och 2000-talet var snö vecka 9 en bristvara. De var på fritids, men jag brukade försöka vara ledig ett par dagar för att vi skulle kunna hitta på något tillsammans. Oftast blev det besök i simhallen eller skridskoåkning i ishallen eller Kungsträdgården. I högstadiet fick de prova utförsåkning genom skolan, men längdåkning har ingen av dem testat.
Inte många barn från Järva verkar vara bortresta på lovet
Jag tipsade min nu vuxna dotter om att det går att låna utrustning på Spånga IP och vi bestämde oss för att åka dit. Flera skolors fritids var där, med massor av barn som åkte skridskor och provade på längdskidor. Ungdomarna som sportlovsjobbade i Rinkeby Runs utlåning sade att det varit flera hundra barn där under lovet, fritids från två eller tre skolor varje dag. I ishallen såg vi också många äldre barn, som kommit dit med sitt kompisgäng för att åka, och en och annan morförälder med småbarn. Man kan konstatera att inte många barn från Järva verkar vara bortresta på lovet.
Vi fick på oss skidorna och hittade en lucka bland barnen som åkte i spåret. Det blev flera varv med många skratt och vi såg mycket bra team work mellan barnen, de peppade och hjälpte varandra. En kille hade lyckats kliva ur pjäxorna med båda fötterna, hans kompis, dottern och jag lyckades med gemensamma krafter få i hans fötter igen.
Jag önskar att det funnits när jag var liten
När vi lämnade in den lånade utrustningen frågade min dotter hur mycket det kostar. När hon förstod att det är gratis att låna, och att det finns fritidsbibliotek på flera ställen där man kan låna allt möjligt, blev hon förvånad.
– Men det är ju fantastiskt! Tänk att alla barn kan få prova, det är verkligen vettigt att lägga pengar på det, jag önskar att det här funnits när jag var liten.
Annika Skarf
