Sveriges värdegrund och politiska självbild har länge varit nära förknippad med idén om människors lika värde. Nu sker en förskjutning mot villkorad tillhörighet.
Från folkhemmets framväxt under 1900-talet, starkt förknippat med Ernst Wigforss och Per Albin Hansson, formulerades en vision om samhället som ett hem där ingen skulle hållas tillbaka och ingen lämnas utanför.
Den generella välfärdsmodellen utbyggd under efterkrigstiden av regeringar ledda av bland andra Tage Erlander och Olof Palme vilade på universalismens princip: människors rättigheter skulle inte vara beroende av prestation, inkomst eller social status, utan tillkomma alla som en del av samhällsgemenskapen.
Denna människosyn knöts också till internationella åtaganden. Sverige profilerade sig som en stark röst för mänskliga rättigheter, solidaritet och internationell rätt. I både inrikes- och utrikespolitik betonades jämlikhet, social trygghet och inkludering som grundläggande värden.
En tydlig och dramatisk förändring för vissa gruppers livsvillkor
Under senare år har dock politiken i ökande grad kommit att innehålla prestationsbaserade krav. Det har varit särskilt framträdande inom migrations- och integrationspolitiken, men även i delar av socialpolitiken.
Permanenta uppehållstillstånd har i större utsträckning villkorats av egen försörjning.
Medborgarskap har diskuterats i termer av språkkrav, samhällskunskapstest och vandel. Tillgång till vissa rättigheter har kopplats till etablering på arbetsmarknaden. Det markerar en tydlig och dramatisk förändring för vissa gruppers livsvillkor.
För människor med tillfälliga tillstånd eller osäker arbetsmarknadsanknytning har tillvaron blivit mer villkorad och mer otrygg. Rätten att stanna i landet och därmed möjligheten att planera sitt liv under en längre sikt, har i högre grad blivit beroende av att kontinuerligt uppfylla specificerade krav.
Människor betraktas i större utsträckning genom sin funktion
Den principiella skillnaden är avgörande. Den traditionella svenska välfärdsmodellen utgick från att människovärdet är okränkbart och inte beroende av prestation. Stöd och rättigheter var inte belöningar för produktivitet, utan uttryck för ett gemensamt ansvar.
När politiken i stället betonar egenförsörjning och mätbar prestation som villkor för tillhörighet sker en normativ förskjutning. Människor betraktas i större utsträckning genom sin funktion i rollen som arbetstagare, skattebetalare eller potentiell belastning, snarare än som en rättighetsbärare.
När samhällets krav är olika beroende på människors bakgrund och dessutom skärps och kopplas till grundläggande trygghet, uppstår en dynamik som leder till en strukturell orättvisa och otrygghet där tillhörigheten är villkorad.
Ökad press att acceptera osäkra eller dåligt betalda arbeten
För de grupper som berörs mest, exempelvis nyanlända, personer i låglöneyrken eller individer med svag ställning på arbetsmarknaden kan detta innebära:
Ökad press att acceptera osäkra eller dåligt betalda arbeten för att uppfylla försörjningskrav.
Minskad möjlighet att studera eller omskola sig.
Rädsla för att tillfälliga svackor sjukdom, arbetslöshet, familjekris ska få långtgående konsekvenser för rätten att stanna.
En tystnadskultur där människor som mår dåligt, blir utsatta för olika typer av orättvisa eller far illa, är tysta för att inte äventyra sin egen eller andras möjligheter att få stanna kvar.
Samtidigt signalerar politiken något bredare om synen på människan. Om tillhörighet i samhället i allt större utsträckning görs beroende av prestation, riskerar även den generella välfärdsmodellens värdegrund att påverkas.
Ska människors värde och rättigheter villkoras?
Universalismens idé att rättigheter gäller alla kan gradvis ersättas av en mer selektiv logik där människors värde och rättigheter avgörs av nyttofaktorer. Den politiska utveckling som har ägt rum markerar en dramatisk brytning med värden som har varit intimt förknippade med Sveriges politiska värderingar och vår traditionella självbild. Det är tydligt att skiftet påverkat hur människovärde och tillhörighet förstås i praktiken.
En av flera frågor väljare inför kommande val behöver ställa sig är om man ska fortsätta försvara principer om människors lika värde eller överge dessa principer, när individer inte uppfyller vissa prestationsmått?
Vill man att Sverige ska förvandlas till ett samhälle där människors värde och rättigheter villkoras? Hur denna fråga besvaras i form av lagstiftning och politisk praktik kommer inte bara forma Sveriges migrationspolitik, utan också den långsiktiga förståelsen av vad det svenska samhällskontraktet innebär.
Om man överger principer om människors lika värde kommer det leda till en politik som innebär att människor mäts och bedöms utifrån deras sämsta prestationer. En politik som inte lämnar utrymme för svaghet och misslyckanden. Det är här de allvarliga politiska konsekvenserna framträder.
En världsbild som delar in människor i ‘flitiga’ och ‘lata’
I boken Radikaliserad konservatism beskriver Natascha Strobl hur en nyliberal variant av en manikeisk världsbild delar in människor i ”flitiga” och ”lata”. I denna föreställningsvärld förklaras inte bristande prestationer genom omständigheter som utbrändhet, depression, sjukdom eller strukturella hinder. Den som inte presterar gör det inte för att hon befinner sig i en svår livssituation, utan för att hon anses karaktärssvag eller moraliskt bristfällig.
Synsättet passar väl ihop med ett prestationsbaserat medborgarskap. Om människors rätt att stanna, tillhöra och åtnjuta trygghet görs beroende av ständig mätbar prestation, förstärks uppdelningen mellan de ”förtjänta” och de ”oförtjänta”. Politiken blir då inte bara ett regelverk utan en moralisk domstol. Konsekvensen är en fördjupad polarisering.
När samhällsmedlemmar lär sig att betrakta varandra genom en moraliserande lins, försvagas den sociala tilliten vilket är en av de bärande pelarna i det svenska samhällsbygget. Solidaritet ersätts av misstänksamhet. Sociala problem tolkas som individuella moraliska brister snarare än gemensamma utmaningar.
När människovärdet villkoras försvagas den norm som ytterst skyddar alla
I ett samhälle präglat av ekonomiska konjunkturer, teknologiska omställningar och globala kriser är ingen permanent skyddad från att misslyckas. Den som i dag betraktar sig som ”flitig” och trygg kan i morgon drabbas av sjukdom, arbetslöshet eller psykisk ohälsa.
När principen väl är etablerad att värde och rättigheter är beroende av prestation, är det sannolikt att den kommer att tillämpas bredare än vad dess förespråkare först avsåg. Då riskerar även de som drivit fram systemet att själva bli föremål för dess logik.
Ett prestationsbaserat medborgarskap som vilar på en manikeisk uppdelning mellan ”goda” och ”dåliga” medborgare undergräver i längden den demokratiska gemenskapen. När människovärdet villkoras försvagas den norm som ytterst skyddar alla.
Det är därför det politiska skiftet inte bara handlar om migrationspolitik. Det handlar om vilken syn på människan som ska ligga till grund för samhället.
Om människan i grunden förstås som en moralisk risk som ständigt måste bevisa sitt värde, kommer politiken att präglas av kontroll, misstänksamhet och exkludering.
Om hon däremot förstås som en sårbar, dynamisk varelse vars värde inte upphör i svaghet, då förblir demokratin ett projekt som rymmer även dem som för tillfället inte är sitt starkaste jag.
Anders Cardell
Samtidigt som denna text skrivs har det publicerats en text i Dagens Nyheter med titeln ”Läkare flyr Sverige när familjer splittras”. Frågan är hur mycket vi kommer hinna förlora, innan tillräckligt många människor inser att vi är på väg åt fel håll?
