Skärmdump från svt + ensamt barn

Hur många barn har omhändertagits på Järva? Hur många i Stockholms ”utsatta områden”? När dessa omhändertagande snabbt fördubblats i Stockholm utan mer resurser, hur går det med rättssäkerheten? Karl-Gustav Köhler ställer en rad frågor till Stockholms socialborgarråd Jan Jönsson.

I dagarna kommer en utredning som föreslår en lag efter flickan Lilla Hjärtats död. Minns treåringen från medierna ifjol. På grund av föräldrarnas narkotikaproblem hade hon omhändertagits av Förvaltningsrätten enligt LVU, tvångslagen om vård av unga. Mamman överklagade till Kammarrätten och fick tillbaka dottern. Hon misskötte vården och flickan dog. Indignationen var stor och förstås äkta. Mamman dömdes till åtta års fängelse.

Tvångsplaceringar splittrar både partier och opinionen

Annons:

De borgerliga partierna och SD kräver att det ska bli svårare att upphäva tvångsplaceringar och att ett LVU-placerat barns nya hem ska kunna adoptera det – också mot föräldrarnas vilja.

Tvångsplaceringar är en dramatisk fråga i politiken och splittrar både partier och opinionen. Kritiken i medierna gäller ibland att barn inte omhändertagits, ibland att det skett. Också statens kontrollmyndighet i hälso- och sociala frågor (IVO) och riksdagens övervakande myndighet (JO) kommer varje år med kritik i båda riktningarna.

Nytt är att både SD och Nyans livligt agiterar i frågan om omhändertagande inför höstens val. Sakfrågan är mindre viktig för dem. Mest handlar det om höras.

SD kräver att dömda föräldrar, med annat ursprung än svenskt, automatiskt utvisas

SD kräver i riksdagen att dömda föräldrar, med annat ursprung än svenskt, automatiskt utvisas. Gäller det en pappa som döms för upprepad aga eller för någon form av förtryck, och barnet eller hela syskonskaran, omhändertas, så ska pappan utvisas. Mamman blir ensam kvar och är den mest straffade, trots att hon bett om hjälp.

Nyans och de ledande i partiet deltar just nu i en högljudd kampanj i den muslimska världen både utomlands och här hemma. De tycker sig ha avslöjat att ”Staten” driver en plan att kidnappa muslimska barn för att närmast omskola dem. Tråkigt är att det gynnar bara dem som inte vill ha en nödvändig granskning av tvångsplaceringarna.

På 1990-talet stod kring 2000 barn och unga varje år under tvångsvård, på 2000-talet kring 3000 och 2020 kring 4700. Antalet ökar. Har resurserna ökat i samma takt? Knappast. Det betyder att färre tvingas göra mycket mer och det med allt mindre resurser. Slarvas inte kvaliteten på utredningar bort, precis som rättssäkerheten?

Barnen hålls onödigt länge kvar i tvångsvård på grund av slarv och tidsbrist

Se Stockholms kommun, 105 barn och unga tvångsplacerades 2017, enligt avhandlingen Att omhänderta omedelbart eller gå den långa vägen  (Örebro Universitet, 2018). Ifjol stod 607 under tvångsvård, enligt socialborgarrådet Jan Jönsson (L) i DN (220221). Regeln att socialsekreteraren gör minst fyra oanmälda besök hos tvångsplacerade uppfylls inte på långa vägar, medgav Jönsson i en duell i fullmäktige med Alexandra Mattson Åkerström, V. Barnen hålls onödigt länge kvar i tvångsvård på grund av slarv och tidsbrist. Vad gäller tonåringar upphör de flesta först av det lagligt skälet att de fyller arton år.

Den borgerliga majoriteten i Stockholm har de flesta åren underfinansierat denna verksamhet. När de måste täcka underskottet, så kallar de pengarna för ett ”tillskott”. Det finns kommuner i länet som aldrig omhändertar någon och alltså slipper utgiften. 2017 var Lidingö, Upplands-Bro och Vaxholm sådana kommuner.

Den snabba ökning uppger socialnämnder beror på att FNs barnkonvention blivit svensk lag. En sådan förklaring betyder att nämnderna i smyg ändrat kriterierna för ansökan om LVU-ingripanden. Tydligt idag är hur riksmedierna koncentrerat all uppmärksamhet på konspirationsteorin, inte sakfrågan om tvångsplaceringarna.

Sker omhändertagande enligt §2 i LVU anses det föreligga risk för barnet i barnets familj och då tänker man sig psykiskt eller fysiskt våld. Används §3 anses tonåringen själv utsätta sig för risk, och då tänker man på kriminalitet och droger. Antalet omhändertagande är jämt fördelat mellan dessa två paragrafer. Vad gäller omhändertagna tonåringar enligt §3 är pojkarna dubbelt så många som flickorna.

Vid ett omedelbart omhändertagande ringer en socialsekreterare hem till socialnämndens ordförande och ber hen om ett beslut. Det kan ges på telefonen mitt i matlagningen eller fredagsmyset. Ingen utredning behöver föreligga. Lite muntlig information räcker. Socialsekreterarna hämtar barnet eller tonåringen hemma eller i skolan. Ibland används polis för hämtningen.

Är det inte en princip att man ska förstå lagen innan man drabbas av den?

Varför förbereds inte invandrarfamiljer vid ankomst hur den svenska mycket reglerade lagstiftningen i familjefrågor fungerar? Det är en pågående skandal sedan 1970-talet att familjerna lämnats ensamma att upptäcka LVU. En orientering i ämnet hade lätt kunnat komplettera SFI-undervisningen. Kunde inte kommunen göra hembesök hos nyinflyttade, presentera sig och gå igenom lagstiftningen? Så mycket lidande och kostnader hade på det sättet kunnat undvikas.

Öppna frågor till socialborgarrådet Jan Jönsson i Stockholm:

Hur många är de omedelbara omhändertagande på Järva? Det totala antalet i Stockholms ”utsatta områden”? Hur många enligt §6?

Hur mycket empati behövs det för att förstå att ett omedelbart omhändertagande hos nyss anlända familjer upplevs mycket chockartat? Är det inte en princip att man ska förstå lagen innan man drabbas av den? Vad gör socialförvaltningen för att barnfamiljerna i Orten får chans att förstå grunden för LVU?

Om antalet omhändertagande i Stockholm, som samtidigt är tvångsplacerade, gått upp från 200 för drygt tjugo år sedan till 607 ifjol utan att resurserna följt med, hotar det inte rättssäkerheten? Tyder det inte på att kriterierna ändrats, kanske sedan Barnkonventionen blivit lag? Kräver inte denna ökning under alla omständigheter en riktig forskargranskning?

Karl-Gustav Köhler
Foto: Svt/Unsplash
Print Friendly, PDF & Email