Jag kommer som förväntat att börja med att ställa följande fråga: Hur är det ens möjligt att summera året 2020?

Under hela 2010-talet upplevde jag att det ena året kom att bli värre än det föregående. Världsutvecklingen gick som på steroider. Men sedan kom 2020, som under ett enda år förändrade världen i lika stor skala, om inte i större, som hela det tidigare decenniet. Givetvis hade vi inte haft ett år som detta om det inte vore för de föregående åren, förspelet. År 2020 uppnådde vi klimax. Eller?

Det finns de som hävdar att världen alltid har varit, ja skit. Att orsaken till att vi upplever skiten som mer omfattande och påträngande är till följd av digitaliseringen som bidragit till att vi numera lever i det informationssamhälle som vi gör. Men de glömmer flera viktiga aspekter. Ja, saker och ting upplevs som mer akuta, mer omfattande, mer dramatiska på grund av det konstanta och, i min mening, överflödiga informationsflödet. Men våra hjärnor är inte skapta för att ta in så mycket information som vi gör. Våra psyken är inte skapta för att ta del av så mycket elände som vi gör. Digitaliseringen har raserat närhetsprincipen totalt, på gott men också mycket på ont. Det är för många kamper, för många krig, för många kriser, för många problem, för många hot för att vi ska mäkta med. Privilegierade som icke privilegierade. 

Den fjärde industriella revolutionen. Tänk att vi befinner oss mitt i den. Inte konstigt att världen har försatts i gungning. 

Sedan har digitaliseringen lagt till ytterligare ett lager på alla möjliga problem som vi, som den förbannat förmätna arten vi är, ställt till med. Ett problem som föddes ur digitaliseringen. Desinformation!

Missförstå mig inte, digitaliseringen har definitivt orsakat mer än ett problem. Och i samma veva är inte mitt syfte att rata digitaliseringen i sin helhet. Den har inneburit en kolossal skjuts mot en mer demokratiserad värld. Den fjärde industriella revolutionen. Tänk att vi befinner oss mitt i den. Inte konstigt att världen har försatts i gungning. 

Men nu, nu gäller det att se till att styra utvecklingen, gungningen, åt rätt håll. Desinformation, som enligt mig är en av de största hoten vi möter i denna samtid, och utan tvekan det mest fördolda och sluga hotet, är här och är högst närvarande. 

Ordets makt har tillfallit folket. Men med stor makt, kommer ett stort ansvar.

Digitaliseringen har som nämnt verkat demokratifrämjande. Yttrandefrihet och civil organisering är två rättigheter som i all sin ära minst sagt främjats av den digitala etern. Ordets makt har tillfallit folket. Men med stor makt, kommer ett stort ansvar (ja, jag citerade Spider-Man). Nu kommer jag att säga något impopulärt och kanske antidemokratiskt, men alla kan inte hantera den här makten. Ordets makt, informationspridarens makt. Det behövs reglering. Vi behöver färre hobbyjournalister och alternativa fakta, och istället mer förtroende för riktiga journalister och saklig journalistik som på ett ansvarsfullt sätt bidrar med informationsspridning i samhället. En nyckelroll med en viktig funktion i samhället som nu hotas, på samma sätt som vetenskapsmännens förtroende och legitimitet hotas. Och orsaken? Desinformation, fake news-fenomenet.

Tro inte, inte i en endaste sekund, att journalistik bara är att skriva ihop en nyhetstext. Det är ett hantverk. Ett hantverk som kräver stort ansvar. Ett ansvar som innebär att du, trots dina egna bias, måste nyansera en nyhet istället för att sälja in den. Låta flera komma till tals, låta läsaren ta del av flera perspektiv. Och viktigast av allt – låta läsaren själv skapa sig en åsikt. Kunskap och färdighet som alla inte har eller har lärt sig. Precis som med alla yrken är expertis förtroendeingivande. Så för demokratins skull, låt oss som har den göra praktik av den. Hyser du inget förtroende för journalister och etablerade medieaktörer? Sätt press istället för att gå till en tvivelaktig alternativ www-adress. Förändra.

Vi är generationerna som upplevde ett före, en mitt och kanske ett efter.

Jag vill önska att vi nått klimax under 2020. Men det kommer vi såklart inte att göra. Vi befinner oss som sagt mitt i den fjärde industriella revolutionen. Vi är generationerna som upplevde ett före, en mitt och kanske ett efter. Men så länge det finns ett efter, hur det än ser ut, finns det hopp – så länge vi förmår oss att skapa förändring. Och ansvaret över hur detta efter kommer att se ut, ligger helt och hållet på var och en av oss. Vilken utveckling vill du se? Vilken sida av historien vill du stå på? Alla kamper fortsätter till det inte finns något efter.

Gott nytt år!

Eleni Terzitane

 

 

 

 

Print Friendly, PDF & Email