Ali minns tiden då yrket hade hög status

Busschaufförerna kör oss till skolan, jobbet och träningen. Även om synen på yrket har förändrats och chaufförerna stöter på otrevligheter, finns det de som fortfarande trivs. Ali Selcuk, 61, har jobbat som busschaufför i 40 år.
– Jag vill inte förstöra min dag genom att tjafsa med någon som ändå inte skulle uppskatta att jag säger till.

Klockan är strax före 17 och i det lilla inskrivnings-rummet på Lunda bussdepå brummar kaffemaskinen. Ali Selcuk ska snart påbörja sitt pass, som sträcker sig till 01 i natt. En kollega kliver in och de diskuterar ändringar för en av rutterna som sitter upphängda på anslagstavlan. Men kollegan byter snabbt samtalsämne för att prata om Ali istället.

– Han bjuder på allt. Till och med matlådan, när han sitter där och äter. Han är gammal bussförare, vet ni. Han vet hur man tar hand om kollegorna.

Annons:

Ali ler. Han och familjen kom till Sverige från Turkiet när han var fyra år. De flyttade runt i Stockholm några gånger innan de landade i Rinkeby. Där bodde Ali sedan i 25 år. Idag bor han i Järfälla, men åker ibland tillbaka till Rinkeby för att handla. Om han inte kör buss genom Järva.

Ali började på utbildningen 1985, när han var 21 år gammal. Det är minimiåldern för att få köra buss i linjetrafik. Behovet av en mindre fysiskt belastande arbetsmiljö var det som först lockade honom till yrket. Ali berättar att han då var den enda invandraren på utbildningen. Så är det inte i dag.
– Nu är det så här, om du är svensk på utbildningen så är du den enda svensken.

Ali minns tillbaka på tiden då busschaufförsyrket hade hög status. Chaufförerna klassades som tjänstemän och passagerarna visade respekt för både yrket och föraren. Men i dag möter Ali inte alls samma uppskattning.
– Men nu, om jag säger till dig, du har inga giltiga färdbevis. Vet du vilket svar jag får? Håll käften och kör din jävla buss.

När han var färdigutbildad började Ali sin karriär på bussdepån vid Alvik i Bromma. Det var en bra start. Depån var liten och trots att de inte träffades dagligen lärde personalen känna varandra snabbt. Han beskriver det som ett familjeföretag.
– Alla hälsade, alla kände varandra. Alla var hjärtliga, om man säger så. Hade man något problem så hjälpte alla till och försökte lösa det.

Dagens första rutt går från Spånga station till Kista centrum. Det tar ungefär en timme fram och tillbaka mellan ändhållplatserna. Ali ska köra två varv på den här linjen, sedan ska han byta till en som går mot Backlura. Rutt-bytet är en automatisk ändring i systemet för att chaufförerna inte ska köra en och samma linje under passet, som de brukade göra.
– Jag tycker det är bra att det är lite variation.

Men variation har inte alltid varit en del av Alis vardag. Han berättar om en linje som tog 14 minuter från start till start. På bara en arbetsdag hann en chaufför köra 30-40 varv på linjen och den användes som ett straff. Till exempel om någon var sjuk. Då blev personen inplanerad på den linjen framöver. Ali ville verkligen inte hamna där, så han åkte till jobbet oavsett mående.
– En gång hade jag hade halsfluss, men åkte till jobbet ändå. Jag kallsvettades, frös och skakade. Jag klarade det inte. De avlöste mig i Spånga och skjutsade hem mig. 

Vid en av stationerna väntar en ung kille med elsparkcykel. När bussen stannat vägrar Ali öppna dörrarna. Han vill inte släppa på killen innan han har fällt ihop sparkcykeln. Ali gestikulerar genom att slå ihop överarmarna. Killen tittar missnöjd in mot förarhytten, hoppar på sparkcykeln igen och åker iväg. 

– Han vet precis vad jag menade, säger Ali. 

En stund senare kliver två tjejer på bussen. Ali skrattar till. 
– Jag skrattar åt den ena tjejen som gick in bara. Tittade på mig och sen gick förbi, utan att blippa. 

Händelser som de här är vardag för Ali, han har varit med om en hel del. 2001 började han arbeta natt för att han och sambon behöver extra pengar till en flytt. 24 år senare kör han fortfarande nattbuss, och det har resulterat i en hel del historier. 
– Jag har varit med om så mycket så att det inte går att beskriva med ord.

Ali berättar en handfull av historierna. En gång var det gängslagsmål på bussen. Andra gånger har passagerare varit helt nakna. Men värst av allt var när två personer hade samlag längst bak i bussen. 
– Och jag ropar upp till trafikledningen och säger, hörru, de håller på att göka där bak i bussen. Vad ska jag göra?

Åter vid Spånga station töms bussen på passagerare. Ali kliver ut ur förarhytten och går ett varv i bussen för att kolla att ingen har glömt kvar något.
– Vet ni vad? Jag parkerar här så kan ni kliva av. Så får jag önska er en trevlig dag. Tack för besöket.

Ellen Evans 
Tyra Karlsson 
Knut Mossberg 

Under 2025 samarbetar studenter från JMK, Enheten för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet, med Nyhetsbyrån Järva.