Mona Monasar är uppvuxen i Tensta, och gav 2019 ut debutdiktsamlingen Modersmål, ”ett slag på käften med sin lyriska attack” (Göteborgs-Posten). I den nyskrivna dikten till Nyhetsbyrån Järva fortsätter Mona Monasar skriva om kampen för och med språket.
A.
ett trasigt språk fungerar visserligen men det blir svårt att komma nära
B.
öppna munnen forma de obekanta ljuden
C.
en nödlösning kan vara att härma ljuden din farmor gör på det främmande språket
D.
knacka hårt på den dörr i hjärnan som håller språket gisslan
E.
du kan tyvärr inte köpa ett språk
men det finns kurser att gå på de flesta högskolor
men inte i ditt språk det får du försöka köpslå med dina föräldrar om
som håller hårt i det
F.
ett annat alternativ är att glömma bort det trasiga språket
doppa det i syra och låt det frätas bort
G.
om det ändå återstår något försök att använda det i vardagliga situationer
H.
värm upp det i närvaron av de som fortfarande förstår de obekanta ljud du kämpar med
I.
måla om hela språket täck över sprickorna
J.
förpacka det varsamt längst fram på din tungspets
det räcker nog inte men mer än så kan du inte göra med ett trasigt språk
språkets abc// nej det inbillade språkets struktur//här finner du inga svar tyvärr.
K.
L.
JAG: vad vet du om alfabetet kristina lugn?
ingenting.
M.
mitt språk är trasigt men jag har ersatt språket med ljusstrålar och gröna rosor, närmre språket kommer jag inte. inte just nu.
N.
stänger munnen har inte orken att forma ljud som förblir obekanta.
O.
familjen är språktjuvar och det är inte värt att tänka på deras språk som mitt.
P.
jag försluter varsamt den dörr i hjärnan där det gamla språket fortfarande till delar sitter.
Q.
gröna rosor
R.
en röd värld
S.
som går över i en klar violett himmel
T.
det regnar ner ordbarn
V.
mina ordyngel, så vackra tänker ni alla
U.
jag håller de mot famnen
X.
mina ordyngel är inte livsdugliga (HON: de är så vackra de som aldrig ska födas)
Y.
jag håller de mot mitt bröst trots det
Z.
viskar ut i hotellet, i den nya världen som för en kort stund existerar här
ÅÄÖ
nära vacker nära ful nära sorg. orden är aldrig ensamma.
HON: vad vet du om alfabetet?
JAG: jag har inte ett språk, alfabetet är endast ett försök att finna en väg tillbaka till världen
*
Du har kommit fram hit men oljuden utifrån vägrar lägga sig, vad gör du? Du letar efter lugn, du finner en död poet. Du finner ett dött språk. Du vill inte vara här längre. Du kan inte ta dig någon annanstans. Orden är allt du har. Poeterna allt du har. Du trodde väl inte bara att det räckte att vända ryggen åt allt som någonsin format ditt språk och din kropp. Dom är en och samma sak. Du är här nu, språket är ditt att försöka återerövra.
jag trodde att frågan om språk handlade om det lingvistiska, så fel jag hade. men jag talar ur ett skadat läge, det är vad du försökt tala om för mig men jag har inte hört dig. jag vet inte vad mitt språk är, vad det vill vara. alla år av tystnad har gjort att orden jag trodde var mina permanent
bara varit mina till låns.
jag förstår det nu, jag förstår att detta som jag trodde var en hårdför valuta kvävts i min omvårdnad. jag försöker igen men varsammare. tror du mig inte? jag lovar att försöka.
Mona Monasar
Foto: Aimé Dabbadie
